Time - Dennis Wilson

På en strand på den amerikanska västkusten går en man med långt skägg. Det kan tyckas att han ser snäll ut, men förmodligen så är det bara den där "nallebjörn"-looken han har. Börjar du prata med honom så kanske du inser att han i själva verket är ganska så bakfull. Du frågar honom förstås vad han då gör här. Han svarar då lite smått avvisande att han ska bege sig ut och surfa.

Vad du kanske har förstått vid det här laget är att mannen mitt emot dig råkar vara en av medlemmarna i The Beach Boys, nämligen Dennis Wilson. Ja, just det, brorsan till Brian och Carl. Kusin med Mike Love. Kanske förstår du då också hur passande det är att han nu står där på en strand och letar vågor med sitt skägg fladdrande i vinden. Det är ju lite av 70-talets Beach Boys image att vara den där "surfande typen". Faktum är att Dennis var den enda av bröderna som faktiskt surfar på riktigt. Ändå så var har han ju alltid varit bandets doldis, sittandes bakom trummorna, utan att stämma in i sång då de andra gör det. Och kanske är det lite just därför som han så här i efterhand, långt efter att han dog i en drunkningsolycka 1984, anses vara den mest spännande av bandets medlemmar. Fast, det är klart, det skadar nog inte att han också gjorde Pacific Ocean Blue.

Pacific Ocean Blue har idag klassiker-status, men när en grovt alkoholiserad Dennis gjorde skivan 1977 blev den knappast någon omedelbar hit. Så precis som för Nick Drake eller Arthur Russell så innefan sig berömmelsen först efter döden. Idag så hyllas som sagt hans enda album (förutom Bambu, som inte släpptes förrän efter Dennis död) ifrån en enad kritikerkår. Dagens låt är hämtad ifrån just detta stundvis kaotiska, stundvis popiga och stundvis otroligt sentimentala album. Time är en låt som visar upp alla sidorna. Samtidigt är den inte bara representativ utan även den självklara favoriten. Den börjar ömt och vackert men efter drygt två minuter slås trummorna igång och ger en kraftig dynamik i förhållande till det tidigare. Inte långt därefter är det över. Men intrycket är bestående.

"So long" säger Dennis kolugnt, och går vidare längs sitt alldeles egna Pacific Ocean.

Archangel - Burial

Den senaste låten här på bloggen var ju som bekant en the XX-låt och nu tänker jag skriva om en annan artist som i likhet med XX gått på Elliott School i London

Det är sällan jag längtar efter en regnig, mörk morgon i januari, men när jag tänker på möjligheten att man kan ha Burial i hörlurarna medan man promenerar i kanske en stad eller nån annanstans och upplever landskapet och stämningen tillsammans med musiken framstår det hela mycket mer lockande. Verkligheten blir som en väldigt realistiskt och välanpassad musikvideo till de mystiska, mörka rytmer och nedpitchade soul-rösterna man lyssnar till.

Oavsett om det är trip-hop eller Drum’n-bass eller vad man vill kalla det, är Burial en väldigt skicklig och intressant låthantverkare som blandar “skilda” samplingar från maskingevär från dataspel och från motown-låtar.

Vilken låt man lyssnar på spelar inte så stor roll, jag tycker de flesta är väl värda att lyssna på, men just Archangel var den första jag hörde och jag gillar den fortfarande mycket.

Infinity - The Xx

Inga överraskningar. Men jag måste få rekommendera The Xx's helt fenomenalt strålande underbart ljuvliga musik, även om ni förmodligen redan vet att vilka de är och hur fantastiskt superba de faktiskt är. För det har ju trots allt stått en hel del om de efter att de släppte deras självbetitlade platta nu i augusti. Och jag håller med. De är bra.

De har gått i Elliott School i London, samma skola som också unika artister och grupper så som Burial, Hot Chip och Four Tet varit elever på. Musikaliskt känns de dock inte så nytänkande, även om jag samtidigt tycker att det är svårt att komma med raka referenser. De lyckas på något sätt kännas ganska egna trots allt. Men någonting utöver det vanliga finns egentligen inte. Det är raka och ganska enkla poplåtar som seglar fram likt en segelbåt kryssar över en vik under stiltje. Det finns ett behagligt lugn över det. Det är lite som om de har världens mest använda ljud och till skillnad ifrån resten av världen lyckas utnyttja de på helt rätt sätt. Och det lyckas de med om och om igen.

Det tog inte många lyssningar (knappt en, tror jag) innan jag insåg att just låten Infinity var något alldeles extra. Den inleds så väldigt självsäkert innan den så småningom plötsligt går ut i hela kroppen i en plötslig vändning. Alla användning av instrument är väldigt sparsam men en basgång lyser som en fotogenlampa i mörkret och en trummis räddar världen i varenda ögonblick då han slår på sina magiska lådor; vilket inte är allt för ofta. En gitarr drar samtidigt långsamt i en åt alla håll medan en dramatisk kvinnoröst och en dyster mansröst gör detsamma. Därpå dras tempot upp av ett av vår världshistorias allra bästa ljud: ljudet av knäppande fingrar. Summa summarium så är det här helt enkelt för bra för att missas. Så om du mot förmodan faktiskt inte hört talas om The Xx, så har du åtminstone gjort det nu.

It’s gonna rain , part II - Steve Reich

För att hitta in i en för en ny genre behöver i alla fall jag någon form av handledning till en början, något tips som man kan börja lyssna på. 1900-talets konstmusik är en djungel av olika kompositörer och artister och det finns så otroligt mycket att lyssna på. En dag, jag hade spotify öppet så kommer jag på något vis in på Steve Reich, den minimalistiska kompositören. Han har gjort hur mycket som helst känns det som när man tittar igenom listorna. Lyssnar först på Different trains, som jag tidigare läst lite om. Den svenska gruppen Fläskkvartetten satte upp den kompositionen förra året på judiska teatern i Stockholm. Jag tog en chansning och prövade sedan att lyssna på skivan precis under, Early works heter den och tänkte att tidiga verk, det borde ju vara en bra början. Därifrån kommer den här låten som är både vacker och väldigt rolig. Det är uppbyggt av repititioner av flera inspelningar. Låten är väldigt lång, men om man ger den sin tid så upplever man en mycket märklig, men samtidigt festlig musikupplevelse.

Den i mina ögon och öron svåra konsten att skapa något ur en återkommande kort repetition behärskar Reich verkligen och det märks i hans minimalistiska kompositioner överhuvudtaget och i denna låten drivs det till sin spets.

Möjligen kan vissa människor uppleva detta upprepande skrik som irriterande och inte njutbart överhuvudtaget, så upplevde jag också det till en början, men som med mycket bra musik så kunde jag inte ta in den direkt, utan jag började gilla låten efter ett tag och när jag gjorde det så tycker man mycket om den.

Good Woman - Cat Power

Med risk att bli tråkig och vanlig så tänkte jag skriva om Chan Marshall aka Cat Power idag. Gör man någonting sådant på en blogg som denna så kan man förstås riskera sitt rykte; för även om det verkar vara väldigt få som inte förtrollats av denna amerikanska sångerska, så är det kanske också just därför hon känns ganska uttjatad vid det här laget. För mig har det känts ganska mycket som om hon är en i mängden bland alla dessa kvinnliga singer-songwriters som jämt får förstaplatsen på årsbästalistor i de flesta svenska tidningar. Lite långsammare än Feist, lite mer fart än Norah Jones. Och visst är hon stundom riktigt tråkig. Men låtarna är nästan alltid bra och hon är helt enkelt en väldigt duktig artist. Hur motsägelsefullt det än må låta.

You Are Free från 2003 är det album som jag spenderat allra mest tid lyssnandes på. Ibland slumrande uttråkad. Ibland överväldigad av Cat Power förmåga att förvåna och beröra. Dagens perspektiv är att det inte händer så mycket på den egentligen, men att den trots allt har flera låtar som är väldigt bra i sig själva. Anledning till att det blir tråkigt i längden är framförallt att det känns väldigt mycket "sitta framför brasan och sjunga myssånger" över det mesta. Låten jag har valt idag är den som kanske är allra mest på det viset, fastän det är möjligt att man inte har med någon elgitarr på scoutlägret.

Men jag kan inget annat än erkänna att det här är rent - för att använda ett lite otippat ord - bedårande vackert. Jag pratar om tredje spåret, Good Woman. Förmodligen handlar den om trygga relationer och att hitta sin livs kärlek, men det budskapet går mig förbi. Jag inser snart att det är just den där lägereldsnostalgin som jag inte kan motstå. Det är någonting väldigt ungdomligt över det samtidigt som Chan sjunger på ett sätt som känns väldigt vuxet. Vilket förstås är fullkomligt logiskt eftersom ungdomen på sätt och viss är just den tid i livet då vi allra helst vill se oss själva som vuxna. Förvisso var Cat Power vuxen vid tiden då låten skrevs, men nu är det mer en känsla (som alltid när man skriver om musik) jag försöker beskriva. Och det är väl i princip samma känsla som jag som gott som alltid eftersträvar när jag avnjuter musik.

This Is Our Lot - Wild Beasts

September. I år. En sommar har nyss förflutit full av allting som en sommar innebär. Det blev kanske inte precis någon "Third summer of love", men några varma månader där gemene semestrare fick chansen att njuta av livet blev det väl allt. På musikfronten stod det dock som gott som stilla. Istället för att släppa skivor så är det väl ganska så vettigt att hålla konserter när det är festivaltider, så det är ju rätt så befogat att musiken släpps först till hösten. Så nu, i september, så har det brakat loss med en mängd olika hajper. The Xx kanske är störst och bäst, men jag tänkte som dagens låt slå ett slag för brittiska Wild Beasts.

Man kan tycka att Wild Beasts andra album, Two Dancers, kan kännas banalt och som en ganska simpel popplatta i mängden. Samtidigt så tror jag det är svårt att inte charmas av den lekfullhet som gör de - utan att de känns mindre seriösa - rent av spektakulära i sin framtoning. De låter förvisso stundvis en hel del som andra brittiska band med mindre originalitet, så som Joy Divisarna Editors. Men här ryms ingen plats för tunga basgångar och djup melankoli så istället kanske Yeasayer vore en rimligare referens. Lägg därpå också till Hayden Tharpes egensinnige röst som hänsynslöst går upp i falsett utan att fråga först. Det är svårt att stundom inte komma och tänka på Kate Bush The Dreaming.

Dagens låt heter hursomhelst This Is Our Lot och kommer in efter de två rätt så tråkiga titelspåren som låter nästan precis som tidigare nämnda Editors (fast jag måste tillägga att jag tycker rätt bra om Editors). När den kommer in, så räddar den dagen med den sortens popenergi som är unik för Wild Beast. Det är en riktigt bra låt och en sådan där riktigt självklar hit. Gitarrerna låter ungefär som i låtarna innan, men andra instrument, så som trummorna, imponerar istället med sin detaljrikedom. Framförallt så visar Tharpe upp allt vad hans röst duger till och just därför känns det som en ganska självklar låt att börja med om man undrar hur Wild Beasts låter.

Magnification - Yes

Yes, är en progressiv rockgrupp från London som är ena riktiga långhåriga typer som man klart och tydligt ser har provet på många olika droger och djävulskap (även fast de har mognat en hel del med åren). Inget fel med det, det kan snarare göra musiken bättre och Yes har gjort rätt sköna låtar så jag antar att LSD'n har gjort sitt. Deras musik låter ju inte konstig precis men de har en slags köraktigt mäktig känsla över sin musik, jag själv är en riktig fanboy för de där låtarna som känns stora och påträffligt kraftiga. Yes leverar. Magnification är kanske inte bättre än många andra av deras spår men den har iallafall det som gör Yes musik igenkännbar.
Magnification är en fartfylld och spännande resa jag fann mycket uppfriskande att åka på.
Idag består gruppen av Benoît David, Stewe Howe, Oliver Wakeman, Chris Squire och Alan white. Magnification skrevs när Jon Anderson var sångare i bandet och det är ju egentligen hans röst som känns mest som Yes. jag vet inte riktigt hur det kommer gå för Yes i framtiden men de är ju på turné och rockar loss så jag anser att bara tiden kan avgöra när Yes är klara.

Millers Crake - John Zorn

Miller Crake är en för mig helt ny låt, jag har kanske lyssnat på den högst 5 gånger. Men jag gillar den väldigt mycket. Just nu iallafall. Så är det med musik har jag upptäckt, det man ett tag tycker väldigt mycket om kan efter att tid passerat framstå för en själv som väldigt tråkig och man förstår inte vad man sett i musiken, som man tidigare tyckt så mycket om. Kanske blir det så med den här John Zorn-låten, men jag tänkte idag att jag inte ska skriva om någon av mina absoluta favoritlåtar, inte någon legendarisk inspelning med en lång bakgrundshistoria som jag skulle kunna dra och på så sätt fylla ut hela textutrymmet. Nej, idag blir det en Zorn-låt som är från 2009.

John Zorn kallas ibland för en post-modern musiker eftersom han likt en kameleont kan röra sig mellan genrer från olika tider och platser, från skiva till skiva. Den Zorn jag framförallt lyssnat på är stöket och bråkets Zorn, från skivor som Spy vs Spy och Naked City, men även från hans kanske största kommersiella framgång, The big gundown, där Zorn intepreterar musik gjord av Ennio Moricone med ett slags ljud-sjoks teknik, där musiken har många olika ljudbilder och olika uttryck i samma låt.

På senare tid har Zorn gjort musik som är mycket mer “vanlig jazz”. Tämligen försiktig piano-bas-trummor-jazz som påminner lite om Vince Guraldi (som bland annat gjort soundtracket till Snobben). Det är behagligt att lyssna på och kul med tanke på vad Zorn tidigare gjort. Det är kul med experiment i musik och artister som inte fastnar i ett fack.

Den minsta av segrar - 1900

Idag känns det inte som om jag kommer att behöva skriva så mycket.

Det känns nämligen svårt att berätta särskilt mycket om en låt så som Den minsta av segrar, en låt av Karlstadbon Christian Gabel under hans alias 1900. Talar man om låten rent konkret så är det en väldigt enkel melodi som led av en saxofon som för sin alldeles egna långsamma takt. Utöver detta, samt ett svagt brus och ett piano, finns inte mycket mer att höra. Men nog räcker detta för att göra bland det mest nostalgiskt laddade jag hört.

Det här är musiken som hörs i svag bakgrund när du i dina drömmar ser tillbaka på dina allra bästa ungdomsdagar. Det här är musiken som får dig att tänka på alla och allt du älskar omkring dig. Det här är musiken som du väljer att spela på din alldeles egna värmländska begravning. Men det är inte låten som du kommer att gå runt och spela i dina hörlurar i några månader framöver, den är helt enkelt för stor för det.

But Not for Me - Chet Baker

Chet Baker är nog min favorit bland alla jazz-sångare. När jag skriver detta börjar jag fundera på om jag verkligen kan jämföra Chet Baker med andra favoriter som Billie Holiday, Johnny Hartman, Frank Sinatra eller Nina Simone, går det verkligen att ranka dem? Det räcker kanske med att säga att jag är väldigt förtjust i Chet Bakers musik och att jag lyssnat väldigt mycket på hans inspelningar.

Jag minns en gång när jag råkade höra Chet Baker på radio, bara en snutt, efter dagens dikt på P1 och jag tänkte: “Vad är det här för röst? Är det en kvinna eller en man som sjunger?”. Jag tyckte i varje fall mycket om det. Och, visst, han har en väldigt androgyn röst. Rösten är det jag lade märke till först, hans melankoliska, “nära” röst (jag antar att han åstadkom det genom att sjunga nära mikrofonen), hans fraseringar, hans djupa röst som gör det nästan svårt att tro att han faktiskt var vit. Han var en otrolig sångare med en röst som man känner igen direkt. Inte nog med det var han även trumpetare, och en trumpetare med en egen stil. Han hade ett spel som var rakt och improviserade med en väldigt ren och vacker ton på trumpeten.

Det är ju även hans låtval som gör honom till en speciell karaktär, han valde ofta låtar med väldigt melankoliska, ofta rent utav ledsna texter och det har gjort att man lätt ser som den kärlekskranke, vackre James Dean-figuren som har så svårt att hittar den kärlek han letar efter och när han väl hittar den så är den kärleken inte för honom. Om det handlar till exempel denna låten, But Not for Me, om. Hur han var som person vet jag inte riktigt, men något jag vet är att han hade i perioder stora problem med missbruk och det kan ju göra det flesta insatta i vad uttrycket “blue” står för. För det är det låtarna handlar om. I vissa fall kan det kännas som man dränks av alla denna självömkan och vemodighet, men oftast är det vackert och tröstande att lyssna på, tycker jag.
But Not for Me är med på skivan “Chet Baker Sings”, som Chet spelade in tillsammans med bland annat pianisten Russ Freeman, som är något av en klassiker inom jazz och ett gott exempel på den softa coola musik som kom från Amerikanska Västkusten på 50-talet.

Oh Yeah - Can

Att kalla krautrock avslappnande hör väl knappast till det normala. Tangerine Dream är en sak - för det mesta är ju deras musik själva definitionen av allt vad ambient och chillout är - men Köln-bandet Cans tidiga album däremot? Snackar vi album som Ege Bamyasi, Monster Movie och Tago Mago så får de flesta ont i magen av bara tanken. Men efter att ha lyssnat på den sist nämnda skivan - Tago Mago från 1971 - med blandad förtjusning under en längre tid har jag inte bara hajat vad som är bra med musiken utan jag har också börjat känna att jag kan slappna av till den och framförallt att jag kan njuta av den. Fast naturligtvis är det ingen skiva du spelar i bakgrunden när du har middagsbjudning.

Men är du ensam eller tillsammans med dina krautkompisar, så kan man absolut slänga på en låt så som Oh Yeah för maximal tysk 70-tals känsla. Då är det bara att höja volymen och njuta av alla fantastiska finesser. Framförallt så kommer du och dina polare att hamna i just denna avslappnande trans som en van Can-lyssnare känner sig bekant med. I denna trans är allting underbart; för givetvis är musik alltid det bästa knarket. Oh Yeah är drygt 7 minuter och består av ett flertal olika partier som hålls samman av helt gudomliga trumkonster, ljuvligt flum på gitarren och den där tunga, påfrestande basen som gör att denna väldigt rytmiska musik inte alls får dig att vilja dansa; utan snarare får dig att svettas som om det vore en skräckfilm du beskådade. Hade det varit en sådan hade det förmodligen varit Adrian Lynes Jacobs inferno med tanke på musikens förmåga att hela tiden byta känsloläge; precis som jag aldrig visste om jag skulle sitta och darra eller sitta och småle när jag såg nyss nämnda film i somras, det var just denna förvirring som kanske skrämde mest. I Cans värld drivs melodien och därav musiken av sångarens Kenji "Damo" Suzuki (alla medlemmar i Can har konstiga namn) besynnerliga sång och i Oh Yeah sjungs det på engelska och ett språk som jag misstänker är spanska.

Gotham Lullaby - Meredith Monk

Efter ett uppehåll under sommaren, började jag, när hösten började kännas vid om jag skulle ta och försöka skriva om någon av sommarens låt-upptäckter. Detta är en av dessa:

Monk, tänkte jag när jag såg hennes namn för första gången, har hon någon slags släktskap med jazz-pianisten Thelonious Monk? Jag tror inte de har några biologiska band, men namnet kombinerat med den häftiga bilden på Meredith jag såg på internet gjorde att jag började intressera mig för hennes musik. En dag i somras råkade jag hitta just denna skiva , Dolmen Music, som dagens låt kommer ifrån i en bekants skivhylla och lyssnade på första låten: Gotham Lullaby. Till att börja med är det enbart ett repetitivt ekande piano där efter en liten stund Merediths häftiga, kraftfulla sångröst kommer in. Hon sjunger på något märkligt språk, frågan är om det ens är något vanligt språk hon sjunger på. Hon använder mer rösten som ett instrument bland alla andra. Det jag gillar framförallt med denna låten är hur hon går från de djupa tonerna till de pipigt höga, spetsiga skrien. Hon har verkat inom olika konstarter, som dans, film och musik. Som hon själv sagt vid ett tillfälle:

"I work in between the cracks, where the voice starts dancing, where the body starts singing, where theater becomes cinema."

Hon har gett ut ett antal skivor på det tyska skivbolaget ECM, och denna är en av dessa.

Potion - Morphine

Sedan ganska lång tid tillbaka har jag haft kortare perioder då jag tillägnat viss tid åt fullständig beundran inför bandet Morphines fantastiska 90-talsskiva Like Swimming. Morphine är ett på många sätt typiskt 90-tal, fast med en hårdare attityd som inte alls bör associeras med hip-hop, hårdrock eller grunge. Med deras exceptionella banduppsättning: sång, bas, trummor samt trumpet, lyckas de stå sig osannolikt unika utan att falla ur varken deras 90-tal eller den tid vi är inne i nu tio år efter att bandet upplöstes (p.g.a. frontmannen Mark Sandmans bortgång). Har drabbas skönt Tom Waits-gung samman med heroinmusik i still med Spaceman 3 och ett brutalt jazzflås för att i slutändan bli en homogen rocksoppa som aldrig överraskar men alltid tillfredsställer. Det låter lite som om det är inspelat på botten av Atlanten och därav gör konvolutet och albumtiteln sitt bästa för att ramma in det hela.

Nästan varje låt på Like Swimming känns värdig beröm men som dagens låt väljer jag inledande (efter introt) Potionsom är typisk för skivan med tanke på sitt trumpet-riff med "egyptisk touch" och sina tillfälliga kaosimpulser. Melodien sätter sig direkt och när de två minuterna som låten varar är slut vill man bara ha mer. Vilket man också får. Det hela är början på en tripp där du som lyssnare bara sjunker ner och ner i det stora blå under resten av albumets grå (men trots allt mycket lyckliga) spår som jag bara blir mer och mer förtjust i för varje ögonblick som går.

Skinny Love - Bon Iver

Ordet "mysigt" tycker jag är rätt så avskyvärt... Anledningen är att jag får upp så hemska scenarior i mitt huvud när jag hör det. Det kan t.ex. vara någon mysig soffa på ett mysigt café där några mysiga ungdomar sitter och sörplar mysigt te. Det låter väl rätt mysigt, kanske du då tänker. Och visst, det är väl möjligt att det bara jag som får sådana otäcka vibbar i hela kroppen av att tänka på den tristess jag skulle få av att sitta där med dessa mysiga ungdomar. Hur som helst är "mysigt" ett ord som ibland skiljer ut sig rätt kraftigt ifrån sina synonymer och därav kan vara svårt att ersätta. Det är just därför jag sitter och tänker "Åh, vad mysigt det låter" när jag precis varit och köpt Bon Ivers hyperhypade album For Emma, Forever Ago från förra året. Då blir jag lite arg på mig själv...

Hur jag än vänder och vrider på det så är det just det där ordet - det som jag redan använt åtta gånger för mycket i dagens text - just det ord som beskriver de tillfällen då du lyssnar på Bon Ivers skiva. Du kan göra det en sen sommarkväll framför brasan, en tidig morgon till frukost eller under en regnig biltur, så är det samma ord som dyker upp i huvudet. Låten Skinny Love är inget undantag. Den är otroligt enkel och typisk amerikanskt folklig i sitt upplägg, men Bon Iver gör någonting, framförallt med refrängen, så att den ändå känns som någonting långt över det vanliga. Så är hela For Emma, Forever Ago. Bon Iver var alltså med andra ord kanske förra årets allra mest befogade hype.

What Have You Done? - Naomi Shelton & The Gospel Queens

Det har varit lite dött här på bloggen ett tag nu. Orsakerna är oklara och om det finns bra bortförklaringar är jag osäker på. Men. Vi kan inte låta någon veckas lathet störa bloggens helhet och viktiga budskap: Att ge er alla läsare tips om låtar! Så därför kommer jag nu med ett nytt inlägg som säkerligen kommer få er att tappa andan. Just det, vi ger oss in i en ny värld, fylld av gospel och svarta röster(!).

Naomi Shelton är har som många andra gospel sångare växt upp med att sjunga i sina kyrkor har även Naomi spenderat mycket tid i soul klubbarna runt New York. Där hon växte upp i Brooklyn är gospel en vanlig del av vardagen och många har gett ut album. Nu kommer Naomi Shelton och hennes tre körsångare med sin första skiva "What Have You Done, My Brother?" som speglar Naomis energi, hennes kärlek för musik och hennes känsla och som vilket gör skivan inte till vilket album som helst.
"What Have You Done?" är den första låten jag hörde på skivan, och det är den jag har tänkt tala lite om idag. För den tyckte jag var så fantastisk fin. Även om den har starka känslor lyfter även Naomi fram en munter del i låten. Hon sjunger med sin själ, starka mörka toner som stannar kvar i en. Det sitter fint. Helt klart värt att lyssna igenom, kanske mer än en gång.

Ni kan lyssna på Spotify eller deras Myspace.

Hypnotic - Hypnotic Brass Ensemble

Hypnotic Brass Ensemble är en lite annorlunda brass-ensemble, med en speciell häftig stil. Medlemmarna ser ut som typiska hip-hop killar, men spelar vild brass-musik. Men stilen gör absolut inte deras musik varken bättre eller sämre. Men de gör väldigt bra musik tycker jag som är speciellt intresserad av blås-musik överhuvudtaget. Har på sistonde intresserat mig för mycket blåsensemble-musik som t.ex. Bill Wells och Meher Shalal Hash Baz, Tenniscoats och så nu Hypnotic Brass Ensemble.

Under hela låten tutar en dov tuba i bakgrunden, som en bas till det fina arrangemanget med olika instrument. Det är trumpeter, saxofoner, tromboner, horn och mycket mer härliga instrument som får det att svänga ordentligt.

Tycker att framsidan på deras nyaste skiva Hypnotic Brass Ensemble är roligt och fint. Det är först svårt att se vad det föreställer, jag anade först ett tyg , men sedan såg jag att det är, vad jag tror i alla fall ett väldigt deformerat och tillknycklat klockstycke på ett horn av något slag.

Our Eyes - A Mountain of One

Förra årets bästa album var Studios andra album på CD. Ett remixalbum som sammanfattade en del av vad de hållit på med i deras baleariska skogar senaste och fungerade som en uppföljare till deras bejublade Yearbook 1: Yearbook 2. Hela den skivan är förstås bra, men det är utan minsta tvivel inledande Brown Piano som man sent glömmer. Det är en fullständigt rafflande syntmassaker på brittiska A Mountain of Ones originallåt, som levererar på under elva helt underbara minuter som bara blir intensivare och intensivare. Någon gång kommer jag (ifall ingen annan hinner förre) att skriva mer om just den här låten, men idag så skulle jag hellre vilja skriva om de som står bakom musiken. När jag tidigare i år skaffade Spotify så var nämligen A Mountain of One (och de andra artisterna som gjort låtar som finns på Yearbook 2) en grupp som jag kollade upp tämligen tidigt och där fann jag deras enda hittills gjorda album Collected Works som verkligen fastnade i huvudet. Sedan dess har jag haft svårt att låta allt för många dagar gå utan det regelbundna intaget av låtar som Freeride, Innocent Line och - naturligtvis - Brown Piano. "Det är baleariskt!" som musikrecensenterna skulle hojta, och även jag. Egentligen går det att välja i stort sett vilken låt som helst som dagens stycke; så som det oftast är när jag ska presentera en låt ifrån en skiva jag gillar, men valet hamnar av någon outgrundlig anledning på Our Eyes. Den är en sval bris i en annars så stekande djungel. Ett piano driver musiken framåt medan en röst pratar till lyssnaren och tillsammans med resten av musiken blir det magiskt och episkt. Det är som om hela världen drabbar samman. I.a.f. lite, lite grann...

Summering: maj 2009

Vecka 18

1 maj Strange Meadow Lark - Dave Bruebeck Quartet

3 maj Freddy Mcquinn - Bitch

Vecka 19

4 maj Big Ideas: Don't Get Any - James Houston

8 maj Up Broadway - Moondog

Vecka 20

11 maj It's All Around You - Tortoise

16 maj The Mercy Seat - Nick Cave & the Bad Seeds

Vecka 21

22 maj Lady Day and John Coltrane - Gil Scott-Heron

Vecka 22

29 maj When Am I Going To Make A Living - Sade

When Am I Going To Make A Living - Sade

Sade, det låter nästan som det engelska ordet Sad och jag tycker det passar på sätt och vis. När hon sjunger låter hon lite ledsen på något vis. Med en speciell fusion av jazz-komp och pop-melodier debuterade Sade med skivan Diamond Life, som dagens låt kommer ifrån. Jag har egentligen lyssnat mest på hennes andra skiva, Promise och låten Sweetest Taboo. Hon sjunger väldigt speciellt , lite sprucket, vackert på samma sätt som Billie Holiday ibland.

Efter några lyssnar på When Am I Going To Make A Living ser jag varje gång jag sätter på den fram emot det härliga saxofonsolot som ligger mot slutet av låten. Sade kommer in medan saxofonen fortfarande spelar och sjunger refrängen och det är så vackert hopsatt att man ryser.

Lady Day and John Coltrane - Gil Scott-Heron

Gil Scott Heron ses som en tidig spoken-word och hip-hop artist och han kallas ofta hip-hopens fader, men han har även framträtt med lite mer traditionell soul-musik. Det är den sidan man hör i den här låten, där Scott-Heron sjunger om lösningen på alla de problem man kan tänkas ha- mår man dåligt kan man lösa det genom att lyssna på Lady Day, dvs Billie Holiday eller saxofonisten John Coltrane. Det är en härlig låt och jag gillar texten väldigt mycket, eftersom jag både tycker om Coltrane och Holiday och håller med om det han säger. Det är fantastiskt musik och en finfin hyllning av de båda legenderna.

Gil Scott-Heron har även gjort den tidiga hip-hop/spoken word-låten The Revoloution wil not be Televised, som jag också kan rekommendera. Det är starkt politiskt musik och det tycker jag är väldigt mäktigt att lyssna på.

The Mercy Seat - Nick Cave & The Bad Seeds

Något som många tagit upp i musiken under årens gång, inom de flesta genrer skulle jag vilja säga. Är att bli dömd till döden. Nick Cave & The Bad Seeds är inget undantag. (För att förlätta för oss alla kallar jag Nick Cave % The Bad seeds bara för Nick Cave) Nick Cave har en väldigt speciell spridning inom sin musik. Från vackra ballader till psykedeliskt trasig rock. Det är nog också därför de har blivit så älskade för sin annorlunda inriktning. "The Mercy Seat" är nog inte i det stora hela så väldans speciell. Det är ju just att det är Nick Cave som framför det som förvandlar musiken till det där extra fantastiska.
"The Mercy Seat" handlar ju som sagt om att bli dömd till döden och Nick Cave gör det till en grym saga i ett snabbt tempo med stråkar och klang som får en att rysa. Många låtar har ju olika delar i själva musiken. Kanske en uppbyggnad eller trapatser. The Mercy Seat börjar med att Nick Cave talar och sedan släpper lös allt han har. Det är det som gör allt så mäktigt.
Jag är iallafall mycket nöjd med vad Nick Cave har lyckats åstakomma i "The Mercy Seat". Defenitivt värt att lyssna på och insupa.

It's All Around You - Tortoise

Ska försöka hålla nere på textmaterialet idag eftersom det är en sådan dag idag (en sådan dag då man skriver kort). Dagens låt är rätt och slätt Tortoise låt It's All Around You ifrån skivan med samma namn utkommen 2004. Jag vet inte särskilt mycket om bandet förutom att de gjort en del album sedan 90-talet och att de brukar sorteras under genren post-rock. Sistnämnda faktum var någonting som förvånade mig efter att ha fått höra It's All Around You för några år sedan, men sedan dess har jag lärt känna band som Mogwai och förstått lite bättre vad post-rock faktiskt går ut på. Men visst skiljer det sig markant ifrån band som Mogwai. Likheterna är näst intill minimala. Här spretar musiken allt som oftast mot framförallt syntmusik men också t.ex. till krautrock. Just den här låten - som inleder skivan - fångar direkt upp intresset och även om en lyssnare som är ovan med instrumental musik kommer att tröttna på musiken senare under albumets framfart så kommer den så småningom leta sig tillbaka till den där introducerande låten som breder ut sig över rummet precis som landskapet gör över It's All Around You's framsida. I livevideon nedan är den kanske inte lika fängslande eftersom den är i ett mer oaptitligt och snabbare tempo. Mina tankar går lätt emot Battles, som jag lyssnat mycket på senaste veckorna, när jag lyssnar på just denna video.

Up Broadway - Moondog

Det finns många sätt att upptäcka musik på. Låtar kan komma till en på alla möjliga oväntade sätt.

Ett sätt är att lyssna på mixtapes, som ofta dj:s satt ihop, till exempel det Moondog-mixtape som jag fick tag på genom någon blogg på internet. När jag lyssnat har jag slagits framförallt av hur olika musik Moondog skapade. Ibland är det hela stråkorkestrar, ibland bara något eller några av hans märkliga, egentillverkad instrument. Låtarna innehåller också ofta ljud från gatan, platsen där han spelade in många av sina märkliga låtar. Moondog levde framförallt i New York och hade en väldigt speciell klädsel, han klädde sig nämligen som en nordisk viking från vikingatiden. Dessutom levde han till stor del ute på gatan och uppträdde som något av en tiggare. Men han skapade även mycket speciell experimentell musik, ofta med inspelningsutrustningen under sina kläder.

Up Broadway är en svängig låt, som känns lite som någon slags urkraft, det ger mig känslan av en bil som åker fort som tusan uppför Broadway. Möjligen tillför titeln mycket till de associationerna, men titeln hör ju också till upplevelsen av låten egentligen. Ljudet är väldig lo-fi, men det känns bara spännande och exotiskt, tycker jag. Det börjar med inspelningar direkt från gatan, och man får känslan av New York på 60-talet på något sätt. Sedan ljuder ljudet av flera saxofoner och det svänger ordentligt.

Youtube är ju minst sagt begränsat när det gäller musik, men här är i alla fall en annan låt som Moondog gjort, Viking heter den, som är minst lika bra. Vill ni höra Up Broadway finns den att lyssna på på Spotify här

Big Ideas: Don't Get Any - James Houston

Vitsen med den här bloggen är ju egentligen inte bara att rekommendera de där mästerverken till låtar som finns. Idag är min valda låt inte "underbart vacker" (vacker i den benämningen att det tillger njutning) på det viset som jag brukar välja låtar på. Istället har jag slagit ett kast för nörderiet, Youtube och den sortens covers som får en att dra i mungiporna. För när jag fick se vad James Houston bakat ihop som bidrag till den tävling som det inte allt för okända bandet Radiohead utannonserat på sin hemsida - där vinnaren skulle göra den bästa remixen på deras låt Nude från senaste albumet In Rainbows - så var det just i kindpartierna runt munnen som det stramade. Originallåten är helt underbar och den bästa från just nämnda album men att kalla denna remix underbar skulle jag nog egentligen enbart kunna säga med glimten i ögat. Men ändå, har du lyssnat på Radioheads spår så kommer du bli stormförtjust i James Houstons vinnarbidrag. Han skriver själv på Youtube att "det inte låter bra, men det är inte heller meningen" vilket jag inte alls kan instämma till. När låten kommer igång på riktigt är det klass, helt enkelt.

Så vad för nytänkande idé handlar det här om nu? Jo, Houston har helt enkelt tagit låten - som Radioheads sångare Thom Yorke antagligen valde minst lika mycket för att den går i en sådan omöjligt långsam takt gentemot sådan musik man i övrigt brukar göra remixer på, som för att den är så bra - och spelat in den på nytt med diverse elektroniskt kontorsmaterial och dylikt. En ZX Spectrum-hemdator som framkallar ljudet av gitarrer, en skrivare som låter som trummor, scanner som bas och fixade hårddiskar som han lyckas ta fram ett extremt bra sångljud ifrån. Alla ljud följer förstås låten in i minsta detalj och lyckats t.o.m. framhäva samma härliga känsla som originalet. Första minuten av videon här ovan är det mest buller, men vänta ni bara, så småningom når musiken en riktigt hög nivå med tanke på vad det är. Påhittet är förvisso inte helt nytt - letar man hittar man mängder på Youtube - men jag tror att det är sällsynt att det görs såhär bra.

Freddy Mcquinn - Bitch

En helt vanlig vardagseftermiddag när jag sitter med en del skrivuppgifter att göra orkar jag inte lyssna på Spotify mer utan besöker "deezer.com". Min favorithemsida när det gäller ny musik. Jag tittar igenom de nya låtarna och upptäcker en man kallad Freddy Mcquinn med en låt kallad "Bitch". Nu förväntar jag mig något i smak med dagens populärmusik likt Lady Gaga eller Katy Perry.
Men jag blir överraskad. Så här ska ju inte populärmusik låta! Speciellt inte idag. Jag förstår snabbt att det inte alls är sådan där MTV-pop utan lite mer psychadelisk talande musik. Med starka ackord på elgitarren och klingande klockljud sätter Mcquinn igång med en mystisk sång som skulle kunna passa i någon mörk gränd.
Jag kan inget annat göra än att gilla det. Jag kollar upp honom på Myspace och Last.fm och han verkar relativt ny. Låten slutar mer uppspelt och lycklig än den började vilket är ganska ovanligt enligt mig. "Bitch" är en sådan låt man inte behöver kunna texten för att uppskatta. Bara hans sätt att säga det är nog.
Jag fortsätter att lyssna några gånger. Han finns bara på deezer ännu. Han är så ny och orörd.

Summering: april 2009

vecka 14

3 april - Simoon – Yellow Magic Orchestra

vecka 15

6 april The Rip - Portishead

8 april Bängen trålar - Nationalteatern

10 april I Feel For You - Chaka Khan

vecka 16

13 april Café Cosmopolite - Freddie Wadling

16 april Pannonica - Thelonious Monk

18 april Strizzalo - DeVotchKa

19 april Sea Song - Robert Wyatt

vecka 17

24 april Saltsjöbanan - Emma Nordenstam

Strange Meadow Lark - Dave Bruebeck Quartet

“Hiten” på den här skivan, Time out är Take 5, som interpreterats av otaliga musiker efter originalet av Dave Bruebeck Quartet. Det är en finfin låt, men den jag fastnat för mest på denna intressanta jazzskiva är faktiskt nummer två, Strange Meadow Lark. Varför denna låt är så ypperlig kommer jag till senare.

Jag ska först skriva lite om det speciella med Time out. Skivan kom 1959 och är ett typiskt exempel på den förgrening in om jazz som kallats “cool jazz”. Cool jazz är ofta lugn och ordnad musik, gjord framförallt av vita musiker. Cool jazz är ofta ansedd som ganska mesig musik i jämförelse med till exempel Be-bop som var samtida, men jag tycker faktiskt Cool jazzen har sina kvaliteter. Dave Bruebeck quartet experimenterade på denna skiva med olika taktarter, vilket då var ovanligt att göra inom jazzmusiken. Jag måste säga att jag har ganska svårt att förstå både vad takt- och tonart är för någonting, tämligen omusikalisk som jag är. Men det är häftigt ändå.

Så till låten: Låten inleds av ett långt stycke enbart pianospel. Det är vackert, men det behöver brytas av och utvecklas på något sätt för att låten ska bli bra. Plötsligt hör man, väldigt svagt i bakgrunden ljudet av något i, bakom pianospelet. jag är inte säker, men jag tror det är ljudet av trumisen som tar upp trumpinnarna. Trummorna kommer igång och sedan saxofonen. Och vilken saxofon sen! Den har verkligen ett silkeslent ljud och det bryter av det tidigare pianospelet på ett perfekt sätt. Jag älskar när sådana byten, brott eller vad man ska kalla det, i musiken sker. Det är vackert hur stämningen i musiken så snabbt kan bytas.

Saltsjöbanan - Emma Nordenstam

Anledningen till att jag från början hörde talas om Emma Nordenstam är genom hennes lite mer kända syster Stina Nordenstam. Likt Stina sjunger Emma, fast oftast på svenska. Stina sjunger oftast på Engelska och deras röster är i övrigt också väldigt olika.
I texten i Saltsjöbanan berättar hon en liten vardagshistoria, med många detaljer från situationer som jag kan känna igen från mitt eget liv. Det är likt fina barnvisor, av t.ex. Jojje Wadenius, fast med lite annorlunda musik till texten. En textrad jag tycker speciellt mycket om i låten är:

“pappa ser program som pappor brukar se om krig och fotboll eller jazz”

Jag har varit mycket i Saltsjöbaden under min uppväxt och jag tror att det bidrar till den fina känsla som låten ger mig. Jag har flera gånger åkt både in och ut från Stockholm med Saltsjöbanan och de minnen jag har från platsen förstärker den känsla som låten ger mig. Känslan av att låten utspelar sig på en plats som jag vistats på mycket är speciell och vacker.

Sea Song - Robert Wyatt

Robert Wyatts Rock Bottom från 1974 är mest känd för:

1) Wyatt, som tidigare varit trummis i det progressiva och psykedeliska The Soft Machine, drack sig rejält berusad en tid innan han konstruerade fram albumet, resultatet av detta var att han föll ner ifrån fjärde våningen i ett hus vilket gjorde en sådan skada på hans ben att de aldrig skulle kunna användas igen. Bitterheten av detta säger många är vad som skapade Rock Bottom.

och

2) Det är ett mästerverk.

Båda utsagorna stämmer.

Jag har gjort det lätt för mig och valt Sea Song ifrån ovan nämnda album. Istället hade jag kunnat välja t.ex. helt makalöst melankoliska och fantastiska Alifib, eller i princip vilken låt som helst från skivan. Men genom att välja just Sea Song har jag också valt ett säkert kort. Den är förvisso precis som resten av hela Wyatts karriär mångbottnad, men fuktas inte likt mycket som "det andra" av det där frijazziga soundet; den där psykedeliska progressiva rocken som Wyatt lärde sig att framföra under sin tid i The Soft Machine. Ska man börja lyssna på denna fascinerande persons musik gör man kanske bäst i att börja med den här låten, helt enkelt. På Drury Lane finns det å andra sidan en nio minuters lång ganska vimsig version som måhända säger emot det mesta jag hittills skrivit, men börja för all del med den versionen som infinner sig på Rock Bottom.

Även där surrar det en hel del. Ett piano spelar långsamt i moll, körerna sjunger som om de var på väg emot dödsriket och Wyatt sjunger då som djävulen. Men det är långt ifrån helvetets musik som smeker oss i öronen under de underbara minuterna vi lyssnar på Sea Song. Det finns en annan del av låten som hela tiden tävlar mot det mörka. En ljus framtid som gör en gråtfärdig av lycka. När låten tonar ut så är man absolut belåten och även ifall man då kanske borde stänga av albumet, lägga sig i sin säng och sedan sova gott så går inte det för sig när det musiken faktiskt fortsätter därefter. Det finns en handfull fler känslor att uppleva innan man tagit sig hela vägen igenom för att till sist hamna i det otroligt mystiska, spöklika och tudelade slutet Little Red Robin Hood the Road. Just dessa känslobyten är centrala för Wyatts musik i största allmänhet och i synnerhet Sea Song. Också just därför är det en utmärk låt att börja med ifall du som läsare fortfarande inte bekantat dig med den fortfarande levande och rullstolsbundna legenden.

En ny live-spelningen med Robert Wyatt där han framför Sea Song i en lättbegriplig version. Man undrar ju hur jag lyckades hitta så många ord som jag uppenbarligen funnit här ovan. Det finns väl inga ord för sådant här?

Strizzalo - DeVotchKa

Hej och goddag. Jag har inte skrivit ett inlägg under hela påsklovet! Så nu måste jag börja göra ett inlägg varannan dag som straff (eller inte).

Iallfall, dagens inlägg handlar om kanske inte en av mina favoritlåtar, men helt klart ett av mina favoritband: DeVotchKa! Låten jag har valt är Strizzalo, som finns med på deras senaste skiva "A Mad & Faithfull Telling" som kom ut 2008. DeVotchKa är från amerika och kom med sin första skiva år 2000. DeVotchKa är verkligen något helt annat än vad man kan förvänta sig. Deras musik går i influenser från romansk, grekis, slavisk, bolero och Mariachi som ger en folkmusisk känsla bortom förstånd (?). Bandet består av de fyra allmusikerna Nick Urata, Tom Hagerman, Jeanie Schroder och Shawn King. Tillsammans bildar de en orkester med ovanligt många instrument. Det här är så häftigt att jag bara måste göra en lista på instrumenten de spelar: Gitarr, piano, trumpet, theremin(!), Bouzouki, Dragspel, Melodika, Sousafon, kontrabas, trummor, olika slagverk och orgel. Tillsammans med Schroder's och Urata's röster blir det rätt fenomenalt ska jag säga er. Nåväl, över till sången (och mitt beroende av dragspel...).

Strizzalo kanske egentligen inte är något speciellt överhuvudtaget i jämförelse med andra stycken från DeVotchKa. Knappt en minut lång, men får ming ändå att spela den om och om igen. Var ligger hemligheten? Självklara svaret är fantastiskt dragspelande. Den ger ett starkt intryck och smyger sig in och ger ett kraftigt avslutande. Det kittlar i hela kroppen och man blir småglad av bara tanken att sitta och spela instrumenten själv. Klangen och lekfullheten är så finurlig, ja finurlig, är ett väldigt bra ord minst sagt.

Köp helt enkelt nya skivan, den är fullspäckad med smaskigt innehåll som öron äter likt glass i solsken.

Pannonica - Thelonious Monk

Thelonious Monk på jazzklubben The Open Door i New York

Igår natt hade jag problem med att sova och gick då upp och satte mig och läste i det nyaste numret av Orkesterjournalen. Orkesterjournalen är för de som inte vet, en svensk jazz-tidskrift, som även är världen äldsta jazz-tidning. Jag läste en recension om en bok om en av jazzens största mecenater, en kvinna vid namn Pannonica de Koeningswarter. Hon föddes 1910 i London. Hon flydde under andra världskriget tillsammans med sin man till Ekvatorialafrika, och blev en del av den franska motståndsrörelsen. Det var här hennes intresse för afrikansk kultur och jazz grundades. Hon tröttnade dock på livet där och skiljdes sig från sin man och flyttade till USA. Där blev hon bekant med de flesta inom den moderna jazz-musiken, det som kallas be-bop, i New York. Många av musikerna samlades kring henne, bodde i hennes hotellsvit, hon hjälpte många av dem ekonomiskt och hon var deras vän. Det var storheter som Charlie Parker, Dizzy Gillespie, Bud Powell, Sonny Clark med flera. Det var bland annat i hennes svit på Stanhope Hotel I New York som Charlie Parker tillbringades sina sista dagar i livet, 1955.

Pianisten och kompositören Thelonious monk var en av de stora pianisterna inom bop-musiken som växte fram kring mitten av 1940-talet i New York. Han var en av de musiker som Pannonica hjälpte och stödde. Till hennes ära skrev Monk stycket Pannonica, som förekommer på albumet Brilliant Corners. På Pannonica spelar Monk på det pianoliknande instrumentet Celesta. Det är en lätt melankolisk känsla över låten. Jag tycker det känns som låten på något sätt vill gå baklänges, tonerna dras ut på något sätt. Thelonious Monk spelade in mycket musik, och det mesta är fantastisk bra. Det som ofta kännetecknar goda musiker är ett eget uttryck och det kan man verkligen säga att Thelonious Monk hade. Han var inte bara en speciell person, med till exempel alla sina lustiga hattar som han bar vid de tillfällen han spelade, utan man kan om man hört en del på hans pianospel höra att det är han som spelar. Han hade ett speciellt sätt att spela och improvisera på, som är svårt att förklara med ord, men som alltid går att känna igen.

Café Cosmopolite - Freddie Wadling

Då den här bloggen slog upp dörrarna var det redan uppenbart för mig att jag för eller senare skulle skriva om någonting som Freddie Wadling medverkade i, och detta inte bara en gång. För även om den svenska punklegenden Wadling kanske inte har medverkat på så många mästerverk till skivor, så har han onekligen sjungit fram flera mästerverk till låtar och varit den stora anledningen till deras kvalitet. Idag tänkte jag ta upp en låt ifrån en skiva jag köpte nu i onsdags och som fått stå för den musikaliska helgunderhållningen, nämligen Freddie Wadlings senaste soloalbum. Albumet heter The Dark Flower (Den mörka blomman) av anledning att det är ett dubbelalbum varav den första skivan består av svenska låtar och den andra av engelska.

Freddie Wadling är kanske inget geni. Att han kanske har knarkat mer under sitt liv än någon annan svensk kan väl stå för svars för ett sådant uttalande. Men han lever fortfarande och det kan alla musikälskare sannerligen skatta sig lyckliga åt. Fortfarande uppträder han ofta och gör ny musik. Förmodligen för att det är hans livs stora passion, för inga andra anledningar skulle motivera att han inte ligger på sjukhus. Hur som helst är jag väldigt glad över att så inte är fallet för hans närvaro i svenskt musikliv verkar ibland absolut nödvändig, så som när han dök upp på Hans Appelqvist fantastisk Naima eller i slutet på Silverbullits konsert under Way Out West förra året. När han kör solo är det mestadels covers. Många är på mycket kända låtar (såsom när han med Fläskkvartetten sjöng Over the Rainbow [en tagning då Freddie sjunger direkt från pappret; samma tagning är det som har blivit ett av Sveriges bästa bands mest kända låtar]) men Freddie Wadling sjunger de oftast bättre än originalen. Hans röst är helt enkelt Sveriges bästa.

Den svenska delen av den nya skivans femte spår är en låt som ursprungligen skrevs av Joakim Thåström under den tiden då han härjade med Imperiet. Det är helt klart en bra låt, men det är när Freddie lyfter den som den når ofantliga höjder. Så fort den sätter sin första ton vet jag att jag har någonting otroligt framför mig. Sedan tonar den långsamt upp sig, med många friska detaljer, inför den omtumlande refrängen. Alla som var unga på 80-talet vet hur den går: "Kom systrar och bröder / Till dom som förblöder / Utanför", men texten är irrelevant. Det här är ett rent styrkeprov som till tar den fart som Freddie Wadling är som allra bäst när han tar. Det här en stridssång! Ändå är den där mystiska stämningen som fanns i Imperiets version långt ifrån bortblåst. Café Cosmopolite låter för mig som en plats för drömmar och ideal och ifall så är fallet så lyckas musiken gestalta dessa upproriska tankar på ett mycket bra sätt.

I Feel For You - Chaka Khan

Denna 80-tals klassiker råkade jag snubbla över när jag lyssnade på P3 dans, en kväll för några år sen. När låten var slut sa programledaren vad artisten hette, men jag uppfattade stavningen fel och det tog ett tag innan jag lyckades luska ut vad det egentligen var jag hade hört, som var så bra. Låten är från början skriven och framförd av Prince. Ch-chaka-chaka-chaka khan rapen i början framförs av Grandmaster Melle Mel, som var en förgrundsgestalt inom old school hip-hopen, både som rappare och textförfattare. Resten av låten är fullproppad med samplingar från olika låtar, bland annat Stevie Wonders Fingertips part 2. Stevie Wonder är också med på låten och spelar fantastiskt vackert munspel. Där Chaka Khans röst smälter ihop med munspelsljudet och leder ut i ett munspelssolo är låten som bäst. Väldigt energirik och bra musik från 80-talet!

Chaka Khan - New Music - More Music Videos

Bängen trålar - Nationalteatern

Sällan har svensk musik varit så ball och rätt på i sina texter som Nationalteatern, utan att vara överdriven och vulgär. Nationalteatern, som än idag spelar, var kända för sina vänsterpolitiska sånger och frispråkigheten med element som till exempel droger och sex. Bängen trålar skiljer sig inte den från mängden och är mer eller mindre en sång om att bli stämplad, om man åkt på en nit en gång. Bängen trålar - snuten snokar - är det överhängande temat, där även skvallerbyttan omnämns som den som skvallrar på mamma. Nationalteatern har många alster bakom sig och det är sällan man överensstämmer med dess texter, men att det är en av de bästa sidorna med svensk musik råder ingen tvivel om - dock en rätt grov sådan.

The Rip - Portishead

Om jag ska välja ett band som påverkat mig mest under den nyss passerade vintern så är det inte omöjligt att Portishead med deras inte så lite uppmärksammade 90-talsalbum Dummy där framförallt Roads förgyllt årets första månader. Senaste veckorna har jag också lyssnat en del på deras senaste album Third från förra året, som också var deras första skiva på elva år. Det är kolsvart musik på många sätt och viss. Det är inte sällan man en varm dag känner kyla vid beröring av låtar så som inledande Silence men egentligen nästan alla spår på skivan. Sångerskan Beth Gibbons sjunger som om hon har upplevt världskrig efter världskrig och virvlande ljud som ibland närmast skulle klassas som oljud kretsar ständigt kring i deras grådaskiga musikvärld. Jag tycker att det är väldigt trollbindande om man är upplagd för det, vilket jag egentligen ganska ofta är. Men skivan hade antagligen också fallit pladask ifall det inte hade funnits spår som just dagens låt: The Rip. För när den inledande akustiska gitarrer arbetar sig in tillsammans med en lättsam Gibbons som för en gång skull verkar befinna sig på den ljusa sidan av livet så lossnar all vrede, all misär och plötsligt öppnar sig någonting fantastiskt framför oss. Kontrasten är så total att jag absolut - hellre än att titta på videon här under - rekommenderar att inhandla hela albumet och höra den i dess helhet. Låten är inte lång, men det är helt klart den vackra övergången till dess andra fas som är det stora ögonblicket jag längtar till när jag sätter på Third. En lång skör ton ifrån Gibbons stämmor, sedan tonas allting upp och tempot ökar. En väldigt enkel ackordföljd synt, trummor och rösten lyckas tillsammans bygga upp vad som kan kännas som början på låten och det är helt enkelt helt fantastiskt när det händer, även om det knappast är början på låten utan snarare slutet. Det här må vara Portisheads bästa låt sedan Roads men i princip fungerar den rent praktiskt mest som ett mellanspår. Vilket kanske är synd på ett sätt, men å andra sidan känns det som om varje förändring skulle resultera i en försämring.

Simoon – Yellow Magic Orchestra

Den här veckan har jag haft lätt att välja låt, men desto svårare att hitta på något bra att skriva om den. Ibland blir jag osäker på om det överhuvudtaget är meningsfullt att försöka beskriva musik med text och ord. Men, på något sätt så vill man ju presentera låten och på Internet är text ett av de mest praktiska medlen, så jag skriver ändå.Låten är i alla fall Simoon av Yellow Magic Orchestra som var ett japanskt syntpop-band. Bandet grundades 1978, och de hade idén om att blanda orientalisk exotika och modern elektronisk musik. Det första albumet blev populärt och YMO blev kända även utanför Japan. Låten Simoon är med på deras första skiva, som just heter Yellow Magic Orchestra. Låten är ganska ny för mig, men är ändå väldigt nostalgisk och den ger mig många associationer. Speciellt när sången kommer in, efter ett långt vackert stycke enbart instrumentalt. Exotika-influenserna märks väl i den här låten, tycker jag. Det är samma ledigt vackra, avslappnade stämning i musiken, som i till exempel Martin Dennys musik (som YMO förövrigt gjort en cover på, på samma skiva: Firecracker).

När sången kommer in förflyttas jag i tankarna till en lyxig kryssare någonstans ute på havet. Det är soligt, folk ligger och solar på däck. Det är välklädda damer och kypare och drinkar. Jag börjar tänka på amerikanska jazz-standards. Det låga plinkande pianot i bakgrunden, under sången förstärker det. Allt är stiligt, vackert, spännande i Yellow Magic Orchestras musikaliska värld, och man kan associera till mycket.

Sist jag hörde på låten upptäckte jag en rätt så rolig detalj, den börjar och slutar med synt-ljud som låter väldigt likt en nedspolning i en toalett.

Summering: mars 2009

Vecka 10

2 mars: Mogwai Fear Satan - Mogwai
5 mars: Du måste ta det kallt – Monica Zetterlund

Vecka 11

13 mars: Out of the Picture - Hot Chip

14 mars: Louisiana Woman Mississippi Man - Loretta Lynn & Conway Twitty

Vecka 12

15 mars: Regiment - Brian Eno & David Byrne

18 Mars: Mein Herz Brennt - Rammstein

20 mars: Beto - Ali Farka Touré

Vecka 13
23 mars: Before The Bullfight - David Sylvian

27 mars: So What – Miles Davis

29 mars: Mastermind - Deltron 3030

Vecka 14
30 mars:Somewhere Else - Christian Kjellvander

Somewhere Else - Christian Kjellvander

Det finns en hel del musik som i min värld aldrig blommat upp. Jag lyssnar och vid insikten av vilken genre musiken tillhör dömer jag den som någonting som kanske inte är "lämpat för mig". Fast inte på grund av genren utan snarare för att man inte lärt sig uppskatta det som är typiskt för just den musiken. Country och americana två exempel på musikstilar som är för mig just på det viset, vid första anblicken känns det väldigt långt ifrån vad jag menar när jag snackar om bra musik. Analyserar vad jag uppskattar i musik är det kanske inte så värst svårt att förstå varför. Musiken drivs ofta av ett fåtal instrument som ofta är av likartade typer, det är lättsamma melodier utan särskilt mycket grädde på. Framförallt är lyriken i fokus, vilken allt som ofta går mig förbi. Vad jag vill komma fram till är naturligtvis artisten Christian Kjellvander som fått ros av den svenska kritikerkåren under det hittills gångna 00-talet. Han är förvisso främst en singer-songwriter men överallt läser jag ändå country hit och americana ditt, med betoning på att han faktiskt växte upp i det där stora landet i väst.

Vad vill jag säga om honom nu då? Att jag tycker han är det där undantaget i min musiklyssning? Nej! Jag tycker faktiskt inte han är så värst bra egentligen. Men jag köpte faktiskt hans senaste skiva I Saw Her From Here/I Saw Here From Her förra sommaren. Nu kommer det viktiga. Somewhere Else, som är albumets tredje spår, är en låt som jag måste erkänna som en toppenlåt. Den ekar sorgset i sin ekande tomhet på ett helt enkelt fulländat viss. Även om jag kanske inte tycker om Christians musik för det mesta så är det inget tvivel om att han är en väldigt duktig musiker och här har han sammanfogat en låt man sällan tröttnar på. En låt som man lätt blir halvt förälskad i och får allting annat att falla i glömska. En låt som man kan somna till en sen höstkväll och känna sig befriad av att höra. Att kalla det en genuint popideal vore nog inte helt fel. Det är verkligen inga konstigheter någonstans och på många sätt borde låten redan gång på gång blivit skapad förut, men det är ändå som om det är just den här låten som räknas. För allting klaffar. Och allting känns väldigt, väldigt nostalgiskt och på det där barnsliga sättet äkta. Visst, den där nostalgiska känslan finns i stort sätt i hela skivan igenom och många av låtarna har verkligen starka melodier. Dessutom är det ett omväxlande album. Men det är bara Somewhere Else som jag inte trycker förbi, det gör jag med råge.

Just nu är det vår. Men om några månader blir det i alla fall en låt av Kjellvander att somna till.

Mastermind - Deltron 3030

Först ska jag nog ta och berätta lite om det här albumet och hur det är svårt att förklara "Deltron 3030". "Deltron 3030" är kallat ett "super" album, därför att artisterna i albumet tidigare kommer från andra kända grupper. De tre huvudpersonerna är Dan the Automator, Del tha Funkee Homosapien och DJ Kid Koala. Deras album innehåller många fler artister som jag tyvärr inte kommer ta upp i dagens inlägg (men de finns där).
Albumet självt utspelar sig under ett koncept: Året 3030 och gigantiska ondskefulla företag häskar över universum. De leds av Del tha Funkee Homosapien alter ego "Deltron Zero". Jag tycker det är helt fantastiskt. Vem skulle göra ett sådant här album om det här absurda temat? Jo, de här grabbarna. Dan the Automator är ju känd för att ha producerat många psychadeliska hiphop artister förut, likt Dr. Octagon, så jag blir inte förvånad över att han ger sig på ett sådant här projekt.
Låten "Mastermind" valde jag nog för att jag nog mest bara för att få prata om det här albumet. Men om jag ska tala mer om "Mastermind", så tycker jag den är helskönt bra. Låttexterna skrevs under två veckor, så jag förstår att musiken spelar en stor roll i "Deltron 3030", det märker man i "Mastermind". Den har det här futuristiska över sig med välsmakligt trippat ljud. "Mastermind" och dess album känns som en bra början på 2000-talet, då den kom ut. Dessutom är Deltron 3030 del II på väg, så vi får se om fortsättningen till framtidsäventyret kommer i affärerna snart.
Ps. Ett av de element som gör "Mastermind" är dess otroligt fina video, som jag ska visa för er.

So What – Miles Davis

Miles Davis under en rast under inspelningarna av Kind of Blue, i New York. Foto: Don Hunstein

Det är 50 år sen Kind of Blue kom. Det har uppmärksammats mycket på senare tid . Jag tänkte uppmärksamma det lite till, eftersom jag tycker det är ett så otroligt bra jazz-album och en väldigt bra första-låt på skivan.

När jag har börjar använda nya hörlurar brukar jag testa hur bra de är med två låtar. Det är: Claire De Lune av Claude Debussy, ett väldigt lågmäld klassiskt stycke och So What av Miles Davis. Det är ofta svårt att höra basen i dåliga lurar och när man lyssnar på So What är det av stor vikt att man hör basen, eftersom den spelar en så betydande melodiös roll. Basen spelar, pianot svarar och så småningom kommer blåset in tillsammans med pianot. Det är gjort med enkla medel, men svänger trots det otroligt mycket. Precis när man fått nog av temat i början bryts det av av Miles välbekanta sordinbelagda trumpetspel. Låten är lång, över 9 minuter och innehåller många vackra solon. Det är mellan solona ett slags vackra brytningar, en slags utlösningar där musiken blommar ut, tills nästa solo kommer. Det är lugn musik, modal som den kallas, en klar kontrast mot den bop- musik som Miles spelade innan Kind of Blue, som var mycket hetsigare och vildare.

Before The Bullfight - David Sylvian

Ett säkert kort: David Sylvian. Ingen kommer att skratta åt mig för synden att ha enformig smak och ingen kommer att anklaga mig för att vara allt för pretentiös. I alla hans verksamma år - från och med Japans första punkplattor till och med Nine Horses svärta - har nämligen just Sylvian gjort musik som förvisso inte är för massorna, men ändå lätt att erkänna som spektakulär för den som lyssnar. Bäst tycker jag om de senare grejorna med Japan, där new romantic-begreppet kommer till god användning. Därefter, då Sylvian gick solo påbörjades det som senare har präglat hela diskografin; melankolin, hopplösheten, ljuset i mörkret och svärtan. Allting ackompanjerat av duktiga musiker som ofta tar en på upptäcktsfärder man annars hade missat. Men framförallt står Sylvian för någonting ännu mer speciellt. En röst. Han gör inte ofta till rösten särskilt mycket. Han ropar sällan och sjunger nästan alltid tyst. Men hans röst är ständigt närvarande och ifall inte musiken är tillräckligt sorgsen utan den så är den det absolut när den är där. Fast jag vet å andra sidan inte ifall detta jag nämner om "smärta" är så hemskt väsentligt. Jag tycker att musiken är bra på helt andra grunder. För dess suggestiva melodier som kanske vid första intrycket låter enformiga men så småningom växer upp till egna världar och för - snarare än hopplösheten - hoppet. För på ett sätt är vi hela tiden på väg emot en framväxt av någonting stort och vackert, fast inte på ett new age-sätt, utan på ett helt unikt viss.

När jag skulle välja låt idag så var jag intresserad av att skriva om någonting enkelt och lugnt. David Sylvian är väl knappast enkel, men han är utan tvekan lugn. Hans bästa album kom 1986 och heter Gone to Earth. Att just det är den bästa är någonting jag utgår från utan att ens vara säker på om jag lyssnat på alla grabbens grejer, men efter att ha fått lyssna på just Gone to Earth år efter år genom min pappa så har man liksom vant sig vid tanken, "den här är bäst". Men att välja en låt ifrån den här är som att ta en bit av en kaka utan att skära upp först. Det är förstås en helhet, precis som det mesta Sylvian gjort, även om det finns vissa mer populära sånger som jag direkt kan peka på och applådera över. Fast de ligger på andra album än just det som jag hade önskat kunna plocka en låt ifrån. Efter att ha insett att den andra halvan av albumet - som är musik som för tankarna till ambient jämfört med den första "vilda" halvan av albumet - inte skulle ge en lika tydlig bild över David Sylvian som musiker valde jag skivans tredje spår som dagens låt. Before The Bullfight är en utmärk sammanfattning på hela solokarriären och dessutom en helt fantastisk låt. Här finns allting som jag vill ha. Rösten som jag älskar. Några av tidernas snyggaste användningar elektroniska instrument. Blinkande gitarrer i massor. Trummor och lite blås. Allting i en fantastisk melodi som fortlever i nästan 10 minuter utan att det händer särskilt mycket men också utan att det någon gång blir tråkigt. Som vanligt har jag valt att skriva om en del av en helhet istället för att skriva om en låt som trivs bäst ensam. Men även dessa sköna toner ska upp på bloggen!

Här följer en live-version som förstås inte är att föredra (p.g.a. formatet). Mer kaotiskt i början i den här videon.

Beto - Ali Farka Touré

Ali Farka Touré är en av de mest internationell framgångsrika afrikanska artisterna genom tiderna. Han skapade musik, som var en blandning mellan traditionell afrikansk musik och amerikansk blues, en blandning som ofta kallas ”desert blues”. Han föddes och verkade framförallt i Mali, ett land som överhuvudtaget har en rik musikalisk kultur.

Albumet Savane spelades in under speciella förhållanden, det är Farka Tourés sista album. Under tiden den gjordes hade han cancer och han visste att han skulle dö av det. Han ville spela in sitt sista album i Mali så en temporär studio sattes upp på högsta våning av Hotel Mandé I Bamako. I rummet fanns stora fönster med utsikt mot floden Niger och vardagslivet runt floden. Rummet gav även ljudet en speciell resonans, pga. den unika akustiken.

Albumet gavs ut postumt i juli 2006, 4 månader efter att Ali Farka Toure gick bort i cancer. Skivan blev stor succé och blev även en av hans största kommersiella framgångar.

Jag vet inte riktigt varför jag fastnat för låten Beto, men jag tycker väldigt mycket om gitarrspelet. Jag har aldrig hört något liknande. Efter ett tag kommer en mystiskt tutande saxofon in. Eftersom jag inte förstår betydelsen av orden i texten kan jag njuta av låten mer, nästan som en helt instrumental låt. Sången blir mer som ett instrument bland andra. Jag kan ibland, när jag lyssnar på musik med texter som jag förstår språket på, bli lite distraherad, och inte helt kunna lyssna på musiken eftersom jag då även om jag inte vill det, koncentrerar mig på att lyssna på texten. Då är det skönt med text som man inte förstår.

Ett annat tips för den som är intresserad av Ali Farka Tourés musik, är det album han spelade in 1993, Talking Timbuktu, tillsammans med den amerikanska gitarristen Ry Cooder.

Ur en dokumentär om Ali Farka Touré. Han spelar och pratar om musik.

Mein Herz Brennt - Rammstein

Såhär i slaskvädret kan man känna sån frustration till bättre väder. Vad passar då in bättre än självaste Rammsteins Mein Herz Brennt? Det är en hård låt, som några kanske känner igen från Lilja 4-ever (2002), där en recension dyker upp på Movie Burger inom en kort tid. Det är egentligen en väldigt icke-Vito låt. Jag har aldrig riktigt gillat Rammstein. Den här låten fick mig dock att se Rammstein med ett litet mindre mörker. Rammstein är hårt. Riktigt hårt. Men också riktigt bra.