Fyra låtar i veckan: april 2009

torsdag 30 april 2009

Strange Meadow Lark - Dave Bruebeck Quartet

“Hiten” på den här skivan, Time out är Take 5, som interpreterats av otaliga musiker efter originalet av Dave Bruebeck Quartet. Det är en finfin låt, men den jag fastnat för mest på denna intressanta jazzskiva är faktiskt nummer två, Strange Meadow Lark. Varför denna låt är så ypperlig kommer jag till senare.

Jag ska först skriva lite om det speciella med Time out. Skivan kom 1959 och är ett typiskt exempel på den förgrening in om jazz som kallats “cool jazz”. Cool jazz är ofta lugn och ordnad musik, gjord framförallt av vita musiker. Cool jazz är ofta ansedd som ganska mesig musik i jämförelse med till exempel Be-bop som var samtida, men jag tycker faktiskt Cool jazzen har sina kvaliteter. Dave Bruebeck quartet experimenterade på denna skiva med olika taktarter, vilket då var ovanligt att göra inom jazzmusiken. Jag måste säga att jag har ganska svårt att förstå både vad takt- och tonart är för någonting, tämligen omusikalisk som jag är. Men det är häftigt ändå.

Så till låten: Låten inleds av ett långt stycke enbart pianospel. Det är vackert, men det behöver brytas av och utvecklas på något sätt för att låten ska bli bra. Plötsligt hör man, väldigt svagt i bakgrunden ljudet av något i, bakom pianospelet. jag är inte säker, men jag tror det är ljudet av trumisen som tar upp trumpinnarna. Trummorna kommer igång och sedan saxofonen. Och vilken saxofon sen! Den har verkligen ett silkeslent ljud och det bryter av det tidigare pianospelet på ett perfekt sätt. Jag älskar när sådana byten, brott eller vad man ska kalla det, i musiken sker. Det är vackert hur stämningen i musiken så snabbt kan bytas.

fredag 24 april 2009

Saltsjöbanan - Emma Nordenstam

Anledningen till att jag från början hörde talas om Emma Nordenstam är genom hennes lite mer kända syster Stina Nordenstam. Likt Stina sjunger Emma, fast oftast på svenska. Stina sjunger oftast på Engelska och deras röster är i övrigt också väldigt olika.
I texten i Saltsjöbanan berättar hon en liten vardagshistoria, med många detaljer från situationer som jag kan känna igen från mitt eget liv. Det är likt fina barnvisor, av t.ex. Jojje Wadenius, fast med lite annorlunda musik till texten. En textrad jag tycker speciellt mycket om i låten är:

“pappa ser program som pappor brukar se om krig och fotboll eller jazz”

Jag har varit mycket i Saltsjöbaden under min uppväxt och jag tror att det bidrar till den fina känsla som låten ger mig. Jag har flera gånger åkt både in och ut från Stockholm med Saltsjöbanan och de minnen jag har från platsen förstärker den känsla som låten ger mig. Känslan av att låten utspelar sig på en plats som jag vistats på mycket är speciell och vacker.

söndag 19 april 2009

Sea Song - Robert Wyatt

Robert Wyatts Rock Bottom från 1974 är mest känd för:

1) Wyatt, som tidigare varit trummis i det progressiva och psykedeliska The Soft Machine, drack sig rejält berusad en tid innan han konstruerade fram albumet, resultatet av detta var att han föll ner ifrån fjärde våningen i ett hus vilket gjorde en sådan skada på hans ben att de aldrig skulle kunna användas igen. Bitterheten av detta säger många är vad som skapade Rock Bottom.

och

2) Det är ett mästerverk.

Båda utsagorna stämmer.

Jag har gjort det lätt för mig och valt Sea Song ifrån ovan nämnda album. Istället hade jag kunnat välja t.ex. helt makalöst melankoliska och fantastiska Alifib, eller i princip vilken låt som helst från skivan. Men genom att välja just Sea Song har jag också valt ett säkert kort. Den är förvisso precis som resten av hela Wyatts karriär mångbottnad, men fuktas inte likt mycket som "det andra" av det där frijazziga soundet; den där psykedeliska progressiva rocken som Wyatt lärde sig att framföra under sin tid i The Soft Machine. Ska man börja lyssna på denna fascinerande persons musik gör man kanske bäst i att börja med den här låten, helt enkelt. På Drury Lane finns det å andra sidan en nio minuters lång ganska vimsig version som måhända säger emot det mesta jag hittills skrivit, men börja för all del med den versionen som infinner sig på Rock Bottom.

Även där surrar det en hel del. Ett piano spelar långsamt i moll, körerna sjunger som om de var på väg emot dödsriket och Wyatt sjunger då som djävulen. Men det är långt ifrån helvetets musik som smeker oss i öronen under de underbara minuterna vi lyssnar på Sea Song. Det finns en annan del av låten som hela tiden tävlar mot det mörka. En ljus framtid som gör en gråtfärdig av lycka. När låten tonar ut så är man absolut belåten och även ifall man då kanske borde stänga av albumet, lägga sig i sin säng och sedan sova gott så går inte det för sig när det musiken faktiskt fortsätter därefter. Det finns en handfull fler känslor att uppleva innan man tagit sig hela vägen igenom för att till sist hamna i det otroligt mystiska, spöklika och tudelade slutet Little Red Robin Hood the Road. Just dessa känslobyten är centrala för Wyatts musik i största allmänhet och i synnerhet Sea Song. Också just därför är det en utmärk låt att börja med ifall du som läsare fortfarande inte bekantat dig med den fortfarande levande och rullstolsbundna legenden.

En ny live-spelningen med Robert Wyatt där han framför Sea Song i en lättbegriplig version. Man undrar ju hur jag lyckades hitta så många ord som jag uppenbarligen funnit här ovan. Det finns väl inga ord för sådant här?

lördag 18 april 2009

Strizzalo - DeVotchKa

Hej och goddag. Jag har inte skrivit ett inlägg under hela påsklovet! Så nu måste jag börja göra ett inlägg varannan dag som straff (eller inte).

Iallfall, dagens inlägg handlar om kanske inte en av mina favoritlåtar, men helt klart ett av mina favoritband: DeVotchKa! Låten jag har valt är Strizzalo, som finns med på deras senaste skiva "A Mad & Faithfull Telling" som kom ut 2008. DeVotchKa är från amerika och kom med sin första skiva år 2000. DeVotchKa är verkligen något helt annat än vad man kan förvänta sig. Deras musik går i influenser från romansk, grekis, slavisk, bolero och Mariachi som ger en folkmusisk känsla bortom förstånd (?). Bandet består av de fyra allmusikerna Nick Urata, Tom Hagerman, Jeanie Schroder och Shawn King. Tillsammans bildar de en orkester med ovanligt många instrument. Det här är så häftigt att jag bara måste göra en lista på instrumenten de spelar: Gitarr, piano, trumpet, theremin(!), Bouzouki, Dragspel, Melodika, Sousafon, kontrabas, trummor, olika slagverk och orgel. Tillsammans med Schroder's och Urata's röster blir det rätt fenomenalt ska jag säga er. Nåväl, över till sången (och mitt beroende av dragspel...).

Strizzalo kanske egentligen inte är något speciellt överhuvudtaget i jämförelse med andra stycken från DeVotchKa. Knappt en minut lång, men får ming ändå att spela den om och om igen. Var ligger hemligheten? Självklara svaret är fantastiskt dragspelande. Den ger ett starkt intryck och smyger sig in och ger ett kraftigt avslutande. Det kittlar i hela kroppen och man blir småglad av bara tanken att sitta och spela instrumenten själv. Klangen och lekfullheten är så finurlig, ja finurlig, är ett väldigt bra ord minst sagt.

Köp helt enkelt nya skivan, den är fullspäckad med smaskigt innehåll som öron äter likt glass i solsken.

torsdag 16 april 2009

Pannonica - Thelonious Monk

Thelonious Monk på jazzklubben The Open Door i New York

Igår natt hade jag problem med att sova och gick då upp och satte mig och läste i det nyaste numret av Orkesterjournalen. Orkesterjournalen är för de som inte vet, en svensk jazz-tidskrift, som även är världen äldsta jazz-tidning. Jag läste en recension om en bok om en av jazzens största mecenater, en kvinna vid namn Pannonica de Koeningswarter. Hon föddes 1910 i London. Hon flydde under andra världskriget tillsammans med sin man till Ekvatorialafrika, och blev en del av den franska motståndsrörelsen. Det var här hennes intresse för afrikansk kultur och jazz grundades. Hon tröttnade dock på livet där och skiljdes sig från sin man och flyttade till USA. Där blev hon bekant med de flesta inom den moderna jazz-musiken, det som kallas be-bop, i New York. Många av musikerna samlades kring henne, bodde i hennes hotellsvit, hon hjälpte många av dem ekonomiskt och hon var deras vän. Det var storheter som Charlie Parker, Dizzy Gillespie, Bud Powell, Sonny Clark med flera. Det var bland annat i hennes svit på Stanhope Hotel I New York som Charlie Parker tillbringades sina sista dagar i livet, 1955.

Pianisten och kompositören Thelonious monk var en av de stora pianisterna inom bop-musiken som växte fram kring mitten av 1940-talet i New York. Han var en av de musiker som Pannonica hjälpte och stödde. Till hennes ära skrev Monk stycket Pannonica, som förekommer på albumet Brilliant Corners. På Pannonica spelar Monk på det pianoliknande instrumentet Celesta. Det är en lätt melankolisk känsla över låten. Jag tycker det känns som låten på något sätt vill gå baklänges, tonerna dras ut på något sätt. Thelonious Monk spelade in mycket musik, och det mesta är fantastisk bra. Det som ofta kännetecknar goda musiker är ett eget uttryck och det kan man verkligen säga att Thelonious Monk hade. Han var inte bara en speciell person, med till exempel alla sina lustiga hattar som han bar vid de tillfällen han spelade, utan man kan om man hört en del på hans pianospel höra att det är han som spelar. Han hade ett speciellt sätt att spela och improvisera på, som är svårt att förklara med ord, men som alltid går att känna igen.

måndag 13 april 2009

Café Cosmopolite - Freddie Wadling

Då den här bloggen slog upp dörrarna var det redan uppenbart för mig att jag för eller senare skulle skriva om någonting som Freddie Wadling medverkade i, och detta inte bara en gång. För även om den svenska punklegenden Wadling kanske inte har medverkat på så många mästerverk till skivor, så har han onekligen sjungit fram flera mästerverk till låtar och varit den stora anledningen till deras kvalitet. Idag tänkte jag ta upp en låt ifrån en skiva jag köpte nu i onsdags och som fått stå för den musikaliska helgunderhållningen, nämligen Freddie Wadlings senaste soloalbum. Albumet heter The Dark Flower (Den mörka blomman) av anledning att det är ett dubbelalbum varav den första skivan består av svenska låtar och den andra av engelska.

Freddie Wadling är kanske inget geni. Att han kanske har knarkat mer under sitt liv än någon annan svensk kan väl stå för svars för ett sådant uttalande. Men han lever fortfarande och det kan alla musikälskare sannerligen skatta sig lyckliga åt. Fortfarande uppträder han ofta och gör ny musik. Förmodligen för att det är hans livs stora passion, för inga andra anledningar skulle motivera att han inte ligger på sjukhus. Hur som helst är jag väldigt glad över att så inte är fallet för hans närvaro i svenskt musikliv verkar ibland absolut nödvändig, så som när han dök upp på Hans Appelqvist fantastisk Naima eller i slutet på Silverbullits konsert under Way Out West förra året. När han kör solo är det mestadels covers. Många är på mycket kända låtar (såsom när han med Fläskkvartetten sjöng Over the Rainbow [en tagning då Freddie sjunger direkt från pappret; samma tagning är det som har blivit ett av Sveriges bästa bands mest kända låtar]) men Freddie Wadling sjunger de oftast bättre än originalen. Hans röst är helt enkelt Sveriges bästa.

Den svenska delen av den nya skivans femte spår är en låt som ursprungligen skrevs av Joakim Thåström under den tiden då han härjade med Imperiet. Det är helt klart en bra låt, men det är när Freddie lyfter den som den når ofantliga höjder. Så fort den sätter sin första ton vet jag att jag har någonting otroligt framför mig. Sedan tonar den långsamt upp sig, med många friska detaljer, inför den omtumlande refrängen. Alla som var unga på 80-talet vet hur den går: "Kom systrar och bröder / Till dom som förblöder / Utanför", men texten är irrelevant. Det här är ett rent styrkeprov som till tar den fart som Freddie Wadling är som allra bäst när han tar. Det här en stridssång! Ändå är den där mystiska stämningen som fanns i Imperiets version långt ifrån bortblåst. Café Cosmopolite låter för mig som en plats för drömmar och ideal och ifall så är fallet så lyckas musiken gestalta dessa upproriska tankar på ett mycket bra sätt.

fredag 10 april 2009

I Feel For You - Chaka Khan

Denna 80-tals klassiker råkade jag snubbla över när jag lyssnade på P3 dans, en kväll för några år sen. När låten var slut sa programledaren vad artisten hette, men jag uppfattade stavningen fel och det tog ett tag innan jag lyckades luska ut vad det egentligen var jag hade hört, som var så bra. Låten är från början skriven och framförd av Prince. Ch-chaka-chaka-chaka khan rapen i början framförs av Grandmaster Melle Mel, som var en förgrundsgestalt inom old school hip-hopen, både som rappare och textförfattare. Resten av låten är fullproppad med samplingar från olika låtar, bland annat Stevie Wonders Fingertips part 2. Stevie Wonder är också med på låten och spelar fantastiskt vackert munspel. Där Chaka Khans röst smälter ihop med munspelsljudet och leder ut i ett munspelssolo är låten som bäst. Väldigt energirik och bra musik från 80-talet!

Chaka Khan - New Music - More Music Videos

onsdag 8 april 2009

Bängen trålar - Nationalteatern

Sällan har svensk musik varit så ball och rätt på i sina texter som Nationalteatern, utan att vara överdriven och vulgär. Nationalteatern, som än idag spelar, var kända för sina vänsterpolitiska sånger och frispråkigheten med element som till exempel droger och sex. Bängen trålar skiljer sig inte den från mängden och är mer eller mindre en sång om att bli stämplad, om man åkt på en nit en gång. Bängen trålar - snuten snokar - är det överhängande temat, där även skvallerbyttan omnämns som den som skvallrar på mamma. Nationalteatern har många alster bakom sig och det är sällan man överensstämmer med dess texter, men att det är en av de bästa sidorna med svensk musik råder ingen tvivel om - dock en rätt grov sådan.

måndag 6 april 2009

The Rip - Portishead

Om jag ska välja ett band som påverkat mig mest under den nyss passerade vintern så är det inte omöjligt att Portishead med deras inte så lite uppmärksammade 90-talsalbum Dummy där framförallt Roads förgyllt årets första månader. Senaste veckorna har jag också lyssnat en del på deras senaste album Third från förra året, som också var deras första skiva på elva år. Det är kolsvart musik på många sätt och viss. Det är inte sällan man en varm dag känner kyla vid beröring av låtar så som inledande Silence men egentligen nästan alla spår på skivan. Sångerskan Beth Gibbons sjunger som om hon har upplevt världskrig efter världskrig och virvlande ljud som ibland närmast skulle klassas som oljud kretsar ständigt kring i deras grådaskiga musikvärld. Jag tycker att det är väldigt trollbindande om man är upplagd för det, vilket jag egentligen ganska ofta är. Men skivan hade antagligen också fallit pladask ifall det inte hade funnits spår som just dagens låt: The Rip. För när den inledande akustiska gitarrer arbetar sig in tillsammans med en lättsam Gibbons som för en gång skull verkar befinna sig på den ljusa sidan av livet så lossnar all vrede, all misär och plötsligt öppnar sig någonting fantastiskt framför oss. Kontrasten är så total att jag absolut - hellre än att titta på videon här under - rekommenderar att inhandla hela albumet och höra den i dess helhet. Låten är inte lång, men det är helt klart den vackra övergången till dess andra fas som är det stora ögonblicket jag längtar till när jag sätter på Third. En lång skör ton ifrån Gibbons stämmor, sedan tonas allting upp och tempot ökar. En väldigt enkel ackordföljd synt, trummor och rösten lyckas tillsammans bygga upp vad som kan kännas som början på låten och det är helt enkelt helt fantastiskt när det händer, även om det knappast är början på låten utan snarare slutet. Det här må vara Portisheads bästa låt sedan Roads men i princip fungerar den rent praktiskt mest som ett mellanspår. Vilket kanske är synd på ett sätt, men å andra sidan känns det som om varje förändring skulle resultera i en försämring.

fredag 3 april 2009

Simoon – Yellow Magic Orchestra

Den här veckan har jag haft lätt att välja låt, men desto svårare att hitta på något bra att skriva om den. Ibland blir jag osäker på om det överhuvudtaget är meningsfullt att försöka beskriva musik med text och ord. Men, på något sätt så vill man ju presentera låten och på Internet är text ett av de mest praktiska medlen, så jag skriver ändå.Låten är i alla fall Simoon av Yellow Magic Orchestra som var ett japanskt syntpop-band. Bandet grundades 1978, och de hade idén om att blanda orientalisk exotika och modern elektronisk musik. Det första albumet blev populärt och YMO blev kända även utanför Japan. Låten Simoon är med på deras första skiva, som just heter Yellow Magic Orchestra. Låten är ganska ny för mig, men är ändå väldigt nostalgisk och den ger mig många associationer. Speciellt när sången kommer in, efter ett långt vackert stycke enbart instrumentalt. Exotika-influenserna märks väl i den här låten, tycker jag. Det är samma ledigt vackra, avslappnade stämning i musiken, som i till exempel Martin Dennys musik (som YMO förövrigt gjort en cover på, på samma skiva: Firecracker).

När sången kommer in förflyttas jag i tankarna till en lyxig kryssare någonstans ute på havet. Det är soligt, folk ligger och solar på däck. Det är välklädda damer och kypare och drinkar. Jag börjar tänka på amerikanska jazz-standards. Det låga plinkande pianot i bakgrunden, under sången förstärker det. Allt är stiligt, vackert, spännande i Yellow Magic Orchestras musikaliska värld, och man kan associera till mycket.

Sist jag hörde på låten upptäckte jag en rätt så rolig detalj, den börjar och slutar med synt-ljud som låter väldigt likt en nedspolning i en toalett.