Oh Yeah - Can

Att kalla krautrock avslappnande hör väl knappast till det normala. Tangerine Dream är en sak - för det mesta är ju deras musik själva definitionen av allt vad ambient och chillout är - men Köln-bandet Cans tidiga album däremot? Snackar vi album som Ege Bamyasi, Monster Movie och Tago Mago så får de flesta ont i magen av bara tanken. Men efter att ha lyssnat på den sist nämnda skivan - Tago Mago från 1971 - med blandad förtjusning under en längre tid har jag inte bara hajat vad som är bra med musiken utan jag har också börjat känna att jag kan slappna av till den och framförallt att jag kan njuta av den. Fast naturligtvis är det ingen skiva du spelar i bakgrunden när du har middagsbjudning.

Men är du ensam eller tillsammans med dina krautkompisar, så kan man absolut slänga på en låt så som Oh Yeah för maximal tysk 70-tals känsla. Då är det bara att höja volymen och njuta av alla fantastiska finesser. Framförallt så kommer du och dina polare att hamna i just denna avslappnande trans som en van Can-lyssnare känner sig bekant med. I denna trans är allting underbart; för givetvis är musik alltid det bästa knarket. Oh Yeah är drygt 7 minuter och består av ett flertal olika partier som hålls samman av helt gudomliga trumkonster, ljuvligt flum på gitarren och den där tunga, påfrestande basen som gör att denna väldigt rytmiska musik inte alls får dig att vilja dansa; utan snarare får dig att svettas som om det vore en skräckfilm du beskådade. Hade det varit en sådan hade det förmodligen varit Adrian Lynes Jacobs inferno med tanke på musikens förmåga att hela tiden byta känsloläge; precis som jag aldrig visste om jag skulle sitta och darra eller sitta och småle när jag såg nyss nämnda film i somras, det var just denna förvirring som kanske skrämde mest. I Cans värld drivs melodien och därav musiken av sångarens Kenji "Damo" Suzuki (alla medlemmar i Can har konstiga namn) besynnerliga sång och i Oh Yeah sjungs det på engelska och ett språk som jag misstänker är spanska.

Gotham Lullaby - Meredith Monk

Efter ett uppehåll under sommaren, började jag, när hösten började kännas vid om jag skulle ta och försöka skriva om någon av sommarens låt-upptäckter. Detta är en av dessa:

Monk, tänkte jag när jag såg hennes namn för första gången, har hon någon slags släktskap med jazz-pianisten Thelonious Monk? Jag tror inte de har några biologiska band, men namnet kombinerat med den häftiga bilden på Meredith jag såg på internet gjorde att jag började intressera mig för hennes musik. En dag i somras råkade jag hitta just denna skiva , Dolmen Music, som dagens låt kommer ifrån i en bekants skivhylla och lyssnade på första låten: Gotham Lullaby. Till att börja med är det enbart ett repetitivt ekande piano där efter en liten stund Merediths häftiga, kraftfulla sångröst kommer in. Hon sjunger på något märkligt språk, frågan är om det ens är något vanligt språk hon sjunger på. Hon använder mer rösten som ett instrument bland alla andra. Det jag gillar framförallt med denna låten är hur hon går från de djupa tonerna till de pipigt höga, spetsiga skrien. Hon har verkat inom olika konstarter, som dans, film och musik. Som hon själv sagt vid ett tillfälle:

"I work in between the cracks, where the voice starts dancing, where the body starts singing, where theater becomes cinema."

Hon har gett ut ett antal skivor på det tyska skivbolaget ECM, och denna är en av dessa.

Potion - Morphine

Sedan ganska lång tid tillbaka har jag haft kortare perioder då jag tillägnat viss tid åt fullständig beundran inför bandet Morphines fantastiska 90-talsskiva Like Swimming. Morphine är ett på många sätt typiskt 90-tal, fast med en hårdare attityd som inte alls bör associeras med hip-hop, hårdrock eller grunge. Med deras exceptionella banduppsättning: sång, bas, trummor samt trumpet, lyckas de stå sig osannolikt unika utan att falla ur varken deras 90-tal eller den tid vi är inne i nu tio år efter att bandet upplöstes (p.g.a. frontmannen Mark Sandmans bortgång). Har drabbas skönt Tom Waits-gung samman med heroinmusik i still med Spaceman 3 och ett brutalt jazzflås för att i slutändan bli en homogen rocksoppa som aldrig överraskar men alltid tillfredsställer. Det låter lite som om det är inspelat på botten av Atlanten och därav gör konvolutet och albumtiteln sitt bästa för att ramma in det hela.

Nästan varje låt på Like Swimming känns värdig beröm men som dagens låt väljer jag inledande (efter introt) Potionsom är typisk för skivan med tanke på sitt trumpet-riff med "egyptisk touch" och sina tillfälliga kaosimpulser. Melodien sätter sig direkt och när de två minuterna som låten varar är slut vill man bara ha mer. Vilket man också får. Det hela är början på en tripp där du som lyssnare bara sjunker ner och ner i det stora blå under resten av albumets grå (men trots allt mycket lyckliga) spår som jag bara blir mer och mer förtjust i för varje ögonblick som går.