Time - Dennis Wilson

På en strand på den amerikanska västkusten går en man med långt skägg. Det kan tyckas att han ser snäll ut, men förmodligen så är det bara den där "nallebjörn"-looken han har. Börjar du prata med honom så kanske du inser att han i själva verket är ganska så bakfull. Du frågar honom förstås vad han då gör här. Han svarar då lite smått avvisande att han ska bege sig ut och surfa.

Vad du kanske har förstått vid det här laget är att mannen mitt emot dig råkar vara en av medlemmarna i The Beach Boys, nämligen Dennis Wilson. Ja, just det, brorsan till Brian och Carl. Kusin med Mike Love. Kanske förstår du då också hur passande det är att han nu står där på en strand och letar vågor med sitt skägg fladdrande i vinden. Det är ju lite av 70-talets Beach Boys image att vara den där "surfande typen". Faktum är att Dennis var den enda av bröderna som faktiskt surfar på riktigt. Ändå så var har han ju alltid varit bandets doldis, sittandes bakom trummorna, utan att stämma in i sång då de andra gör det. Och kanske är det lite just därför som han så här i efterhand, långt efter att han dog i en drunkningsolycka 1984, anses vara den mest spännande av bandets medlemmar. Fast, det är klart, det skadar nog inte att han också gjorde Pacific Ocean Blue.

Pacific Ocean Blue har idag klassiker-status, men när en grovt alkoholiserad Dennis gjorde skivan 1977 blev den knappast någon omedelbar hit. Så precis som för Nick Drake eller Arthur Russell så innefan sig berömmelsen först efter döden. Idag så hyllas som sagt hans enda album (förutom Bambu, som inte släpptes förrän efter Dennis död) ifrån en enad kritikerkår. Dagens låt är hämtad ifrån just detta stundvis kaotiska, stundvis popiga och stundvis otroligt sentimentala album. Time är en låt som visar upp alla sidorna. Samtidigt är den inte bara representativ utan även den självklara favoriten. Den börjar ömt och vackert men efter drygt två minuter slås trummorna igång och ger en kraftig dynamik i förhållande till det tidigare. Inte långt därefter är det över. Men intrycket är bestående.

"So long" säger Dennis kolugnt, och går vidare längs sitt alldeles egna Pacific Ocean.

Archangel - Burial

Den senaste låten här på bloggen var ju som bekant en the XX-låt och nu tänker jag skriva om en annan artist som i likhet med XX gått på Elliott School i London

Det är sällan jag längtar efter en regnig, mörk morgon i januari, men när jag tänker på möjligheten att man kan ha Burial i hörlurarna medan man promenerar i kanske en stad eller nån annanstans och upplever landskapet och stämningen tillsammans med musiken framstår det hela mycket mer lockande. Verkligheten blir som en väldigt realistiskt och välanpassad musikvideo till de mystiska, mörka rytmer och nedpitchade soul-rösterna man lyssnar till.

Oavsett om det är trip-hop eller Drum’n-bass eller vad man vill kalla det, är Burial en väldigt skicklig och intressant låthantverkare som blandar “skilda” samplingar från maskingevär från dataspel och från motown-låtar.

Vilken låt man lyssnar på spelar inte så stor roll, jag tycker de flesta är väl värda att lyssna på, men just Archangel var den första jag hörde och jag gillar den fortfarande mycket.

Infinity - The Xx

Inga överraskningar. Men jag måste få rekommendera The Xx's helt fenomenalt strålande underbart ljuvliga musik, även om ni förmodligen redan vet att vilka de är och hur fantastiskt superba de faktiskt är. För det har ju trots allt stått en hel del om de efter att de släppte deras självbetitlade platta nu i augusti. Och jag håller med. De är bra.

De har gått i Elliott School i London, samma skola som också unika artister och grupper så som Burial, Hot Chip och Four Tet varit elever på. Musikaliskt känns de dock inte så nytänkande, även om jag samtidigt tycker att det är svårt att komma med raka referenser. De lyckas på något sätt kännas ganska egna trots allt. Men någonting utöver det vanliga finns egentligen inte. Det är raka och ganska enkla poplåtar som seglar fram likt en segelbåt kryssar över en vik under stiltje. Det finns ett behagligt lugn över det. Det är lite som om de har världens mest använda ljud och till skillnad ifrån resten av världen lyckas utnyttja de på helt rätt sätt. Och det lyckas de med om och om igen.

Det tog inte många lyssningar (knappt en, tror jag) innan jag insåg att just låten Infinity var något alldeles extra. Den inleds så väldigt självsäkert innan den så småningom plötsligt går ut i hela kroppen i en plötslig vändning. Alla användning av instrument är väldigt sparsam men en basgång lyser som en fotogenlampa i mörkret och en trummis räddar världen i varenda ögonblick då han slår på sina magiska lådor; vilket inte är allt för ofta. En gitarr drar samtidigt långsamt i en åt alla håll medan en dramatisk kvinnoröst och en dyster mansröst gör detsamma. Därpå dras tempot upp av ett av vår världshistorias allra bästa ljud: ljudet av knäppande fingrar. Summa summarium så är det här helt enkelt för bra för att missas. Så om du mot förmodan faktiskt inte hört talas om The Xx, så har du åtminstone gjort det nu.

It’s gonna rain , part II - Steve Reich

För att hitta in i en för en ny genre behöver i alla fall jag någon form av handledning till en början, något tips som man kan börja lyssna på. 1900-talets konstmusik är en djungel av olika kompositörer och artister och det finns så otroligt mycket att lyssna på. En dag, jag hade spotify öppet så kommer jag på något vis in på Steve Reich, den minimalistiska kompositören. Han har gjort hur mycket som helst känns det som när man tittar igenom listorna. Lyssnar först på Different trains, som jag tidigare läst lite om. Den svenska gruppen Fläskkvartetten satte upp den kompositionen förra året på judiska teatern i Stockholm. Jag tog en chansning och prövade sedan att lyssna på skivan precis under, Early works heter den och tänkte att tidiga verk, det borde ju vara en bra början. Därifrån kommer den här låten som är både vacker och väldigt rolig. Det är uppbyggt av repititioner av flera inspelningar. Låten är väldigt lång, men om man ger den sin tid så upplever man en mycket märklig, men samtidigt festlig musikupplevelse.

Den i mina ögon och öron svåra konsten att skapa något ur en återkommande kort repetition behärskar Reich verkligen och det märks i hans minimalistiska kompositioner överhuvudtaget och i denna låten drivs det till sin spets.

Möjligen kan vissa människor uppleva detta upprepande skrik som irriterande och inte njutbart överhuvudtaget, så upplevde jag också det till en början, men som med mycket bra musik så kunde jag inte ta in den direkt, utan jag började gilla låten efter ett tag och när jag gjorde det så tycker man mycket om den.