Waltz for Debby – Bill Evans

Nu när jag har haft lov den här veckan tänkte jag att jag skulle lägga ner mig och skriva en lite längre text än vanligt, om något som jag verkligen tycker mycket om. Låten Waltz for Debby förekom första gången på Evans första soloskiva, men det är inte den versionen jag lyssnat på, utan en något senare version, som är inspelade live i New York, 1961 på klubben The Village Vanguard.

Låten startar väldigt lugnt och mina tankar går direkt till den impressionistiska franska musiken, som jag läst att Evans var mycket inspirerad av. Han kombinerade amerikansk jazz med europeisk konstmusik från slutet av 1800- början av 1900-talet. Det är mycket vackert i början av den här inspelningen för i bakgrunden hörs ljud från omgivningen: sorl från publiken, bestick som slås mot varandra - Det ger en känsla av närvaro och tillför musiken ett större liv. Jag kan i fantasin med hjälp av dessa små hjälpmedel föreställa mig hela atmosfären.
Något som jag tänker mycket på är hur otroligt skickliga musikerna är, så skickliga att det komplicerade låter så lekande lätt. Musiken kombinerar skrivet material med långa stycken improvisation, så som jazz ofta är uppbyggd. Evans skapade genom åren flera trios med olika konstellationer och skapade med dem ett väldigt nära samspel och det hörs tydligt i låtarna.

Waltz for Debby från The Village Vanguard spelades in med basisten Scott LaFaro och trummisen Paul Motian och denna trio anses av många vara den främsta av Evans alla trios och även en av jazzmusikens främsta någonsin. De hade ett så speciellt samspel, där gränserna mellan solist och akompanjemang blev otydliga- musiken går i varann. Exempel på det är när Evans börjar spela en melodislinga, slutar tvärt, men basisten tar direkt upp det och fortsätter som förut.
Kort efter inspelningen av b.la. Waltz for Debby gjordes dog dock basisten Scott LaFaro och det blev slutet på den trion.

Bill Evans föddes 1929 i New Yersey och dog 1980. Han började under 50-talet spela med många stora namn inom jazzen, både traditionellt och inom den genre som kallades ”third stream”- en slags kombination av klassisk musik och jazzmusik. Evans spelade t.ex. på trumpetaren Miles Davis album Kind of Blue- en skiva som förövrigt är den jazzskiva som sålt flest exemplar i världen.

Jag älskar Bill Evans musik och när jag lyssnar på den tycker jag mycket om att tänka på att framför tangenterna satt denne tunne, bleke, försiktiga man. Han hade en så cool stil med sina glasögon och hur han satt vi pianot, djupt nersjunken över tangenterna, fokuserad på sitt spel. Han hade, som många jazzmusiker då, drogproblem under stor del av sitt liv och det bidrog starkt till hans bräcklighet och dåliga hälsa, som slutligen tog knäcken på hans kropp. Tråkigt att det skulle sluta så för honom. Men han lyckades trots sitt drogproblem under sin livstid skapa mycket vacker musik, vilket är väldigt imponerande tycker jag.

Den svenska sångerskan Monica Zetterlund samarbetade en del mmed Bill Evans. Hon sjöng den svenska texten till Bill Evans melodi. Av nån anledning kan man inte bädda in den youtube-videon, men här är länken: http://www.youtube.com/watch?v=8tp-nbchmHU

Här är låten helt instrumental:

Turn Into Something - Animal Collective

Animal Collective, ett band som ingen inte skulle kunna kalla musik. Då allt Animal Collective bygger på är ljud. Ju mer ljud samtidigt desto bättre, ungefär. Deras inriktning på det melodiska, vackra och psykedeliska har gjort dem till ett av vår tids mest ljudbaserade band idag, hurra! De började spela år 2000 och har nu släppt nio album, deras senaste album "Merriweather Post Pavilion" kom i år.
Jag ska prata om låten "Turn Into Something" som kom med skivan "Feels". Låten har det jag gillar mest, snabbt spelande med klatschiga ord jag inte förstår. Efter ungefär en halv låt av fanatiskt knasibas går låten över i en lugn melodisk sömn, som man bara kan gilla, det låter väldigt fint. Jag skulle tipsa om att lyssna på den här låten på hög volym, då känslan inte riktigt finns när man har den tyst. Som i alla andra låtar med "Animal Collective" sprudlar det av ljud av alla möjliga slag. Sången spelar ändå en ganska stor roll i "Turn Into Something", många andra låtar har musiken i centrum. Inget fel med det, jag gillar båda sorterna.
Med detta framsteg inom det musikaliska skulle jag vilja se många mer album och bra sånger av "Animal Collective" i framtiden. Jag upptäcke faktiskt inte det här bandet förrens 2008 så det finns nog många där ute som letar efter precis något liknande.

Här har ni låten, videon är inte av Animal Collective, men den är rätt söt ändå.

Google me – Teyana Taylor

Hip-hop för vår tid. Kände för att skriva en sammanfattande inledningsmening, något som verkligen passar in på låten i fråga. När jag upptäckte den här låten tänkte jag direkt när jag såg titeln att "det här är nog något bra", jag kunde redan tänka mig vad låten handlade om.

I princip rappar Teyana enbart om hur känd hon är och hur många träffar hennes namn ger på sökmotorn Google. Låten är gjord med stor humor och jag tycker att det hela känns så tidstypiskt.Det finns en modernitet i självhävdandet, som gör låten till nåt speciellt. Det är inget musikaliskt mästerverk enligt mig, men en låt som helt klart får mig att dra på smilbanden.

Teyana Taylor är en 18 årig amerikansk rappare,sångare och dansare, som är en tämligen ny upptäckt för mig. Hittade låten på den ofta intressanta mp3-bloggen Soullounge, och tydligen ska Teyanas debutalbum komma i år (enligt wikipedia).

lyssna på "Google me" på hennes myspace: www.myspace.com/rockstarteyana , eller Googla!

Blinkar blå - Adolphson & Falk

"I sjuttiotalets engelska och tyska popvärld hade synthesizern gjort sitt intåg, men här hemma var motståndet ännu stort mot de ”syntetiska musikmaskinerna”. Den visionäre radioproducenten Lars-Göran Nilsson förde oss samman med den svenske syntpionjären Greg FitzPatrick, med rötter i den svenska musikrörelsen. I Riksradions Studio 7 spelade vi tillsammans in Blinkar Blå som ett programinslag för Eldorado i november 1981. Gensvaret hos lyssnarna blev större än vi anat och radions eget lilla grammofonbolag, som mest saluförde fågelskivor och Sven Jerringreferat, gav ut en singel på blå vinyl. Den blev deras och vår första riktiga ”hit” även benämnd Sveriges första synt-hit."

(skrivet av Thomas Adolphson och Anders Falk på deras hemsida)

Adolphson & Falk blev under tidigt 80-tal i Sverige det som Kraftwerk tio år tidigare hade varit för hela världen: de första popmusiker som använde synthesizers i större utsträckning. Det är ingen jättestor grupp idag (inte ens i mitt svenskt utgivna musiklexikon syns de till) men på grund av den berömmelse de nådde då de var som störst kan de mycket väl ha påverkat en hel del hur svensk populärmusik låter idag. Även om de också antagligen också var influerade av just Kraftwerk, samt bar samma fascination för teknik, upphör likheterna ganska snabbt. På många sätt är det här många vägar mer konventionellt men framförallt många gånger mer 80-tal.

Jag hörde gruppen för första gången förra sommaren och det var antagligen just Blinkar blå som blev låten som senare gjorde mig lockad att höra mer. Mycket mer finns kanske inte - jag vet inte ännu - men lite mer fanns absolut. Framförallt var det väl de två skivor som var berömvärda. Den första Med rymden i blodet, som jag inte hört i helhet, men åtminstone innehåller flera riktigt bra låtar. De jag hört var alla kandidater till att bli dagens låt: Krafter vi aldrig känner, Stockholmsserenad och Vidare. Den andra Över tid och rum, som jag är betydligt bättre bekant med, är ett nästan helt igenom stabilt album med låtar som Hav. De två albumen har beskrivits som ren science-fiction och det senare är ett konceptalbum som utspelar sig 100 år efter George Orwells klassiker 1984 - 2084, med andra ord. Det var mellan de fyra låtarna som jag senast nämnde i texten och Blinkar blå som mitt val stod emellan, men jag insåg att om det är någon låt som sätter stämningen, väcker intresse och är vad Adolphson & Falk är allra mest och bäst så är det just den. Blinkar blå är en perfekt låt i alla avseenden. Den känns inte särskilt föråldrad med tanke på dess elektroniska finesser och den har ett underbart tempo som drar sig över lyssnare som ett täcke. Ibland känns täcket kyligt, men syntslingan som för första gången kommer in efter tre minuter gör nog de flesta varma om hjärtat.

Men det finns frågor datorn inte kan besvara,

signaler som jag inte kan förstå.

Det finns så mycket som vi inte kan förklara.

Det finns krafter som vi aldrig kan rå på.

Vanligtvis är inte lyrik någonting som fascinerar mig, men när de sjunger såhär fint är det svårt att inte lyssna, samma sak gäller Vidare. Ändå väljer helt klart Blinkar blå på grund av att dess fantastiska musik. Lyssna!

Waiting in vain - Bob Marley & The Wailers‎

På Svt gick för flera år sen en ungdoms-tv serie som hette Eva och Adam. Det var en svensk tv-serie som handlade om ungdomar, kärlek och skolan. Varje gång jag hör Waiting in vain, med Bob Marley & The Wailers‎ tänker jag på den tv-serien. Jag gillade den när den gick, även om jag nog vara lite för ung för att förstå allt tyckte jag den var spännande och bra. När jag hör det korta gitarrsolot med den lätt distade gitarren i Waiting in vain kommer alltid temat till Eva och Adam upp i huvudet. Jag tror det var mitt första möte med den sortens distad gitarr och det har satt sig på minnet.

Långt efter jag såg Eva och Adam kallade en av mina musiklärare den sortens dist för ”smördist”, eftersom ljudet låter ganska lent och på sätt och vis smörigt. Jag tyckte det lät nedlåtande, men det gjorde inte så mycket, för jag tycker om ljudet ändå.

Låten i övrigt är också bra, den är en lugn Bob Marley-låt, vilket jag tycker är fint. Den kommer från Marleys förmodligen mest kända skiva, Exodus som kom 1977. Exodus är av många ansett som Bob Marleys magnus opus och det stämmer nog i alla fall på att det är hans mest kända skiva. Det var den som gjorde honom till en så superstjärna som han blev, innan han dog 1981.

Eva och Adam avsnitt 1. Lyssna på titel-låten när eftertexterna rullar.

Can I Kick It? - A Tribe Called Quest

-"Can I Kick It?"

Ja det kan jag, och det kan du med.

A tribe Called Quest är en tidlös hiphopgrupp som jag ser upp till väldigt mycket. För det första startade de innan hiphop förvandlades till ett sätt att försöka visa hur många gånger man kunde säga "fuck" i en låt eller hur många tjejer man hade. A Tribe called quest startades 1988 och redan i första albumet är det en hejdlös ström av känslor som släpps lös. Men låten jag ska inrikta mig på idag är "Can I Kick It?" sin utkom med deras första skiva "People's Instinctive Travels and the Paths of Rhythm". Det första man lägger märke till är deras sampling på Lou Reeds "Walk On The Wild Side" för att sedan lägga in ett skratch-solo.

Den har något magiskt över sig. Skulle jag kunna säga, men det är ju att ta i, då det inte är magi, utan ren talang för musik. Det jag gillar med äldre hiphop är att de inte fruktar att lägga in skratching ungefär hela tiden i sina låtar och jag inte säga mer än att det ger låten något alldeles extra. Jag hoppas att den sanna hiphop aldrig riktigt kommer försvinna. För det skulle vara en skam. Men så länga man kan minnas tillbaka på hur det lät förr i tiden, så kommer det aldrig riktigt glömmas bort.

Att försöka länka låten är förgäves då youtube bara vill lägga upp remixade versioner. Men skaffa albumet istället så får ni höra den i sin fulla skönhet.

Dreams - Delia Derbyshire

Bilden: det finns många häftiga foton på Delia Derbyshire. Detta är ifrån BBC Radiophonic Workshop. I bakgrunden står Desmond Briscoe.

Är detta en låt i egentlig mening? Jag tycker det trots att inspelningen enbart består av elektroniska bakgrundsljud och inspelningar av talande människorröster. Stämningen är extremt suggestiv och nästan lite obehaglig. Jag tänker på flera spår på Kate Bushs skiva Hounds of Love, det är liknande stämningar. Möjligen har likheten något med att göra med att både Derbyshire och Bush är britter? Ett antal röster med typisk brittisk engelska berättar om vad jag tror är deras drömmar, De berättar om hur de i drömmen upplever hur de drunknar. De olika rösterna sammanfogas och berättar tillsammans en sammanhållen historia.
Det blir ibland väldigt humoristiskt och charmigt t.ex. den lilla flickan som berättar om hur hon sjunker ner mot botten

" I always die on the land"

Jag funderar på om det finns nån koppling till den engelska sago- och fabeltraditionen. Jag tänker till exempel på C.S Lewis "Alice i underlandet", när en kvinna berättar om hur hon såg hur föremål, bord, stolar, människor börjar falla genom vattnet. Det finns en likhet med scenen där Alice faller genom kaninhålet, i början av romanen.

Det är en lång inspelning och jag tycker jag tappar koncentrationen lite mot slutet, men det är ändå en väldigt rolig och intressant låt. Det är underhållande att höra alla brittiska röster. Stämningen skapas mycket av den tunga, elektroniska, entoniga bakgrundsljudet. Den ger en ljudbild som förstärker den drömska stämningen.

Delia Derbyshire föddes i Coventry i England 1937 och var verksam i huvudsak på 60-talet. Hon var en pionjär inom den elektroniska musiken. Hon var kompositör och musiker och arbetade mycket med elektroniska maskiner i studior och skapade på det viset ljud och musik. Hon arbetade en lång period på BBC och är förmodligen mest känd för temat till sci-fi-serien Dr.Who. Hon dog 2001, men hennes namn är inte särskilt känt. Det finns en hemsida med många texter, bilder och nedladdningsbara inspelningar som jag kan rekommendera för den som är intresserad. http://www.delia-derbyshire.org/

Hittade inte låten på Youtube, men den går att ladda ner gratis på hennes hemsida här. I videon visar Delia själv oss runt i studion och visar hur olika instrument fungerar.

Summering: januari 2009

Med en ny låttipsare har vi trots en bortrest lyckas få ihop lika många låtar denna månad som förra. Här har vi en sammanfattning av klabbet.

Vecka 1

2 jan: En gång i Stockholm - Testbild!

Vecka 2

5 jan: Broken English - Marianne Faithfull

7 jan: Brasilien-borta.

9 jan: Tuesday Wonderland - Esbjörn Svenssons trio

10 jan: Paper Planes - M.I.A.

Vecka 3

12 jan: Das Model - Kraftwerk

14 jan: ---

16 jan: Little Lies - Fleetwood Mac

17 jan: There Is A Light That Never Goes Out - The Smiths

Vecka 4

19 jan: Only You - The Flying Pickets

21 jan: Caravan Girl - Goldfrapp

23 jan: Dancing in the Street - Martha and the Vandellas

24 jan: Black Stacey - Saul Williams

Vecka 5

26 jan: Talkijangnas Akt - Hans Appelqvist

28 jan: ---

30 jan: Tezetayé Antchi Lidj (Baby, My Unforgettable Remembrance) - Mulatu Astatke

31 jan: Ingen låt p.g.a. sjukdom

The Stars Of Track And Field - Belle & Sebastian

Det är måndag igen. Jag har nyss "genomlidit" Portisheads tredje skiva för tredje gången. Ta mig inte allt för mycket på orden, den är riktigt bra, men efteråt känner man sig väldigt utmatad och ifall man prompt ska lyssna vidare på musik så krävs det lätthet. Jag får slänga mina planer om "tung" måndag i papperskorgen i sökandet på den ultimata koppla-av-låten. Till sist blir det ett 90-talsband i alla fall. Samt ett givet val. Albumet If You Feeling Sinister (1996) av det skotska indiebandet Belle & Sebastian (den direkta anledningen till att indiepop varit så stort under 00-talet) är bland det mysigaste man kan tänka sig i ett sådant här, likaväl som något annat, tillfälle. Men att välja låt visar sig inte vara så enkelt som jag förmodade. Bandets sångare Stuart Murdoch har förvisso sagt att han inte är mycket för albumformatet utan hänvisar lyssnare till att koncentrera sig på låtarna var och en för sig, men jag - som absolut föredrar att lyssna på album från början till slut - har svårt att urskilja vilka låtar som verkligen är allra bäst på de där skivorna som verkar hålla helt igenom. Med vissa undantag förstås. If You're Feeling Sinister är inget sådant undantag men efter en snabblyssning genom hela albumet konstaterar jag att det var den allra första låten jag faktiskt ville skriva om. The Stars Of Track And Field heter den och inleds med enbart akustisk gitarr och sång. Sedan kommer basen och sedan rullar det på med instrument efter instrument. En modell till hur man gör intro som bandet ofta använder, och för det mesta med gott resultat. Det är först när trumpeten kommer in som man känner att låten verkligen kommit igång, men då är det inte heller långt kvar innan nästa låt går igång. The Stars Of Track And Field tar det alltså så lugnt och sansat att den hinner ta slut nästan genast när den börjar. Men det är också de låtarna som Belle & Sebastian gör bäst. De som gillar den här låten kommer att finna en otrolig lycka genom att även lyssna på bandets idag kanske mest omtyckta låt The State I Am In som också har en växande form, även om melodin har sin tydliga gång helt igenom.

Om du inte redan har börjat februari med ljud signerat Glasgowskt 90-tal, så är det dags att börja nu.

En annan (sämre) version på The Stars Of Track And Field än den jag är van vid: