Fyra låtar i veckan: juni 2009

måndag 15 juni 2009

Skinny Love - Bon Iver

Ordet "mysigt" tycker jag är rätt så avskyvärt... Anledningen är att jag får upp så hemska scenarior i mitt huvud när jag hör det. Det kan t.ex. vara någon mysig soffa på ett mysigt café där några mysiga ungdomar sitter och sörplar mysigt te. Det låter väl rätt mysigt, kanske du då tänker. Och visst, det är väl möjligt att det bara jag som får sådana otäcka vibbar i hela kroppen av att tänka på den tristess jag skulle få av att sitta där med dessa mysiga ungdomar. Hur som helst är "mysigt" ett ord som ibland skiljer ut sig rätt kraftigt ifrån sina synonymer och därav kan vara svårt att ersätta. Det är just därför jag sitter och tänker "Åh, vad mysigt det låter" när jag precis varit och köpt Bon Ivers hyperhypade album For Emma, Forever Ago från förra året. Då blir jag lite arg på mig själv...

Hur jag än vänder och vrider på det så är det just det där ordet - det som jag redan använt åtta gånger för mycket i dagens text - just det ord som beskriver de tillfällen då du lyssnar på Bon Ivers skiva. Du kan göra det en sen sommarkväll framför brasan, en tidig morgon till frukost eller under en regnig biltur, så är det samma ord som dyker upp i huvudet. Låten Skinny Love är inget undantag. Den är otroligt enkel och typisk amerikanskt folklig i sitt upplägg, men Bon Iver gör någonting, framförallt med refrängen, så att den ändå känns som någonting långt över det vanliga. Så är hela For Emma, Forever Ago. Bon Iver var alltså med andra ord kanske förra årets allra mest befogade hype.

söndag 14 juni 2009

What Have You Done? - Naomi Shelton & The Gospel Queens

Det har varit lite dött här på bloggen ett tag nu. Orsakerna är oklara och om det finns bra bortförklaringar är jag osäker på. Men. Vi kan inte låta någon veckas lathet störa bloggens helhet och viktiga budskap: Att ge er alla läsare tips om låtar! Så därför kommer jag nu med ett nytt inlägg som säkerligen kommer få er att tappa andan. Just det, vi ger oss in i en ny värld, fylld av gospel och svarta röster(!).

Naomi Shelton är har som många andra gospel sångare växt upp med att sjunga i sina kyrkor har även Naomi spenderat mycket tid i soul klubbarna runt New York. Där hon växte upp i Brooklyn är gospel en vanlig del av vardagen och många har gett ut album. Nu kommer Naomi Shelton och hennes tre körsångare med sin första skiva "What Have You Done, My Brother?" som speglar Naomis energi, hennes kärlek för musik och hennes känsla och som vilket gör skivan inte till vilket album som helst.
"What Have You Done?" är den första låten jag hörde på skivan, och det är den jag har tänkt tala lite om idag. För den tyckte jag var så fantastisk fin. Även om den har starka känslor lyfter även Naomi fram en munter del i låten. Hon sjunger med sin själ, starka mörka toner som stannar kvar i en. Det sitter fint. Helt klart värt att lyssna igenom, kanske mer än en gång.

Ni kan lyssna på Spotify eller deras Myspace.

fredag 5 juni 2009

Hypnotic - Hypnotic Brass Ensemble

Hypnotic Brass Ensemble är en lite annorlunda brass-ensemble, med en speciell häftig stil. Medlemmarna ser ut som typiska hip-hop killar, men spelar vild brass-musik. Men stilen gör absolut inte deras musik varken bättre eller sämre. Men de gör väldigt bra musik tycker jag som är speciellt intresserad av blås-musik överhuvudtaget. Har på sistonde intresserat mig för mycket blåsensemble-musik som t.ex. Bill Wells och Meher Shalal Hash Baz, Tenniscoats och så nu Hypnotic Brass Ensemble.

Under hela låten tutar en dov tuba i bakgrunden, som en bas till det fina arrangemanget med olika instrument. Det är trumpeter, saxofoner, tromboner, horn och mycket mer härliga instrument som får det att svänga ordentligt.

Tycker att framsidan på deras nyaste skiva Hypnotic Brass Ensemble är roligt och fint. Det är först svårt att se vad det föreställer, jag anade först ett tyg , men sedan såg jag att det är, vad jag tror i alla fall ett väldigt deformerat och tillknycklat klockstycke på ett horn av något slag.

måndag 1 juni 2009

Our Eyes - A Mountain of One

Förra årets bästa album var Studios andra album på CD. Ett remixalbum som sammanfattade en del av vad de hållit på med i deras baleariska skogar senaste och fungerade som en uppföljare till deras bejublade Yearbook 1: Yearbook 2. Hela den skivan är förstås bra, men det är utan minsta tvivel inledande Brown Piano som man sent glömmer. Det är en fullständigt rafflande syntmassaker på brittiska A Mountain of Ones originallåt, som levererar på under elva helt underbara minuter som bara blir intensivare och intensivare. Någon gång kommer jag (ifall ingen annan hinner förre) att skriva mer om just den här låten, men idag så skulle jag hellre vilja skriva om de som står bakom musiken. När jag tidigare i år skaffade Spotify så var nämligen A Mountain of One (och de andra artisterna som gjort låtar som finns på Yearbook 2) en grupp som jag kollade upp tämligen tidigt och där fann jag deras enda hittills gjorda album Collected Works som verkligen fastnade i huvudet. Sedan dess har jag haft svårt att låta allt för många dagar gå utan det regelbundna intaget av låtar som Freeride, Innocent Line och - naturligtvis - Brown Piano. "Det är baleariskt!" som musikrecensenterna skulle hojta, och även jag. Egentligen går det att välja i stort sett vilken låt som helst som dagens stycke; så som det oftast är när jag ska presentera en låt ifrån en skiva jag gillar, men valet hamnar av någon outgrundlig anledning på Our Eyes. Den är en sval bris i en annars så stekande djungel. Ett piano driver musiken framåt medan en röst pratar till lyssnaren och tillsammans med resten av musiken blir det magiskt och episkt. Det är som om hela världen drabbar samman. I.a.f. lite, lite grann...