Sedan ganska lång tid tillbaka har jag haft kortare perioder då jag tillägnat viss tid åt fullständig beundran inför bandet Morphines fantastiska 90-talsskiva Like Swimming. Morphine är ett på många sätt typiskt 90-tal, fast med en hårdare attityd som inte alls bör associeras med hip-hop, hårdrock eller grunge. Med deras exceptionella banduppsättning: sång, bas, trummor samt trumpet, lyckas de stå sig osannolikt unika utan att falla ur varken deras 90-tal eller den tid vi är inne i nu tio år efter att bandet upplöstes (p.g.a. frontmannen Mark Sandmans bortgång). Har drabbas skönt Tom Waits-gung samman med heroinmusik i still med Spaceman 3 och ett brutalt jazzflås för att i slutändan bli en homogen rocksoppa som aldrig överraskar men alltid tillfredsställer. Det låter lite som om det är inspelat på botten av Atlanten och därav gör konvolutet och albumtiteln sitt bästa för att ramma in det hela.
Nästan varje låt på Like Swimming känns värdig beröm men som dagens låt väljer jag inledande (efter introt) Potionsom är typisk för skivan med tanke på sitt trumpet-riff med "egyptisk touch" och sina tillfälliga kaosimpulser. Melodien sätter sig direkt och när de två minuterna som låten varar är slut vill man bara ha mer. Vilket man också får. Det hela är början på en tripp där du som lyssnare bara sjunker ner och ner i det stora blå under resten av albumets grå (men trots allt mycket lyckliga) spår som jag bara blir mer och mer förtjust i för varje ögonblick som går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar