Mogwai Fear Satan - Mogwai

1997 debuterade ett av mina absoluta favoritband av idag, nämligen det skotska post rock*-bandet Mogwai. Deras första skiva Young Team är inte bara en njutning för örat, utan också ett album som inspirerat och influerat som få av 90-talets album lyckas göra. I efterhand har dock bandet själva uttalat missnöje om denna, en av bandets gitarrister Stuart Braithwaite sa såhär:

"The album was a total disaster. We were young and naïve and had too little time. We should have said; "No, the record isn't done until six months later." Instead, we sat and mixed whole nights and felt bad. We didn't talk to each other. When the album was released, we just wanted to forget everything. We were certain that all critics would pan it, honestly. After that, we understood that we had think stuff over that we recorded."

Jag kan i mångt och mycket förstå deras resonemang, jämför man med vad Mogwai var kapabla till - lyssna på senare album som Come On Die Young eller Mr. Beast - så är Young Team inte speciellt märkvärdig. Den sammanfattar på ett strålande viss hela Mogwais hittills gångna karriär, men den tangerar till att bli allt för experimentell ibland. Lyssna på Like Herod som är en tio minuter lång låt som är näst intill omöjlig att ta sig igenom om man är en någorlunda vanlig människa. Kanske är den också illa mixad, men det är ingenting jag lagt märke till så det kan ju ha någon betydelse.

Egentligen är det bara en låt som jag tänker på när Young Team kommer på tal, den heter Mogwai Fear Satan och förutom att just den låten antagligen är Mogwais absolut bästa låt är det också en av 90-talets i särklass starkaste. Under låtens första minuter byggs någonting vackert upp. Det är som att flyga rakt upp i kosmos eller att få bevittna en perfekt värld skapas framför ens ögon. I några minuter befinner man sig på väg upp mot lyckan. Trummorna slår snabbare och snabbare. Basen ylar ut i natten. En flöjt visar vägen. Snart är du som dragen med i trans som du inte vill komma ut. Till slut, efter att låten bara tryckt sig längre och längre in i ditt medvetande, efter att musiken bara blivit mer och mer intensiv, efter att de första tio minuterna på detta mästerverk till måndagslåt, dras vi tillbaka i en varm famn av ett avbrott av detta högvarv. Bandet spelar långsamt igen och flöjten vaggar dig tillbaka till verkligheten. När låten till slut tystar ut till ingenting och ett fantastiskt omtumlande album är slut känns det förstås underbart. Det är som en drogupplevelse som inte ger några bieffekter. Då har jag ändå inte nämnt vilken fantastisk lycka det är att se låten live, vilket jag gjort en av de två gångerna som jag sett Mogwai. Vad man känner just då - efter en sexton minuters tillvaro som är svår att förklara med ord - är inte det faktum att det var mycket trevligare att besöka musikens värld än att stampa runt på ett ställe där det finns krig, svält och annat trist, utan vilken fantastisk upplevelse du fått gå igenom (även om du gått igenom den många gånger förut) och du känner dig redo att möta din omvärld med ett brett leende på läpparna. Bra musik går helt enkelt inte att klandra för mycket.

* en riktigt underlig genre som är vedertaget numera. Men ändå, hur kan en musikstil gå ut med att vara efter rocken när rocken inte är slut?