Time - Dennis Wilson

På en strand på den amerikanska västkusten går en man med långt skägg. Det kan tyckas att han ser snäll ut, men förmodligen så är det bara den där "nallebjörn"-looken han har. Börjar du prata med honom så kanske du inser att han i själva verket är ganska så bakfull. Du frågar honom förstås vad han då gör här. Han svarar då lite smått avvisande att han ska bege sig ut och surfa.

Vad du kanske har förstått vid det här laget är att mannen mitt emot dig råkar vara en av medlemmarna i The Beach Boys, nämligen Dennis Wilson. Ja, just det, brorsan till Brian och Carl. Kusin med Mike Love. Kanske förstår du då också hur passande det är att han nu står där på en strand och letar vågor med sitt skägg fladdrande i vinden. Det är ju lite av 70-talets Beach Boys image att vara den där "surfande typen". Faktum är att Dennis var den enda av bröderna som faktiskt surfar på riktigt. Ändå så var har han ju alltid varit bandets doldis, sittandes bakom trummorna, utan att stämma in i sång då de andra gör det. Och kanske är det lite just därför som han så här i efterhand, långt efter att han dog i en drunkningsolycka 1984, anses vara den mest spännande av bandets medlemmar. Fast, det är klart, det skadar nog inte att han också gjorde Pacific Ocean Blue.

Pacific Ocean Blue har idag klassiker-status, men när en grovt alkoholiserad Dennis gjorde skivan 1977 blev den knappast någon omedelbar hit. Så precis som för Nick Drake eller Arthur Russell så innefan sig berömmelsen först efter döden. Idag så hyllas som sagt hans enda album (förutom Bambu, som inte släpptes förrän efter Dennis död) ifrån en enad kritikerkår. Dagens låt är hämtad ifrån just detta stundvis kaotiska, stundvis popiga och stundvis otroligt sentimentala album. Time är en låt som visar upp alla sidorna. Samtidigt är den inte bara representativ utan även den självklara favoriten. Den börjar ömt och vackert men efter drygt två minuter slås trummorna igång och ger en kraftig dynamik i förhållande till det tidigare. Inte långt därefter är det över. Men intrycket är bestående.

"So long" säger Dennis kolugnt, och går vidare längs sitt alldeles egna Pacific Ocean.

Archangel - Burial

Den senaste låten här på bloggen var ju som bekant en the XX-låt och nu tänker jag skriva om en annan artist som i likhet med XX gått på Elliott School i London

Det är sällan jag längtar efter en regnig, mörk morgon i januari, men när jag tänker på möjligheten att man kan ha Burial i hörlurarna medan man promenerar i kanske en stad eller nån annanstans och upplever landskapet och stämningen tillsammans med musiken framstår det hela mycket mer lockande. Verkligheten blir som en väldigt realistiskt och välanpassad musikvideo till de mystiska, mörka rytmer och nedpitchade soul-rösterna man lyssnar till.

Oavsett om det är trip-hop eller Drum’n-bass eller vad man vill kalla det, är Burial en väldigt skicklig och intressant låthantverkare som blandar “skilda” samplingar från maskingevär från dataspel och från motown-låtar.

Vilken låt man lyssnar på spelar inte så stor roll, jag tycker de flesta är väl värda att lyssna på, men just Archangel var den första jag hörde och jag gillar den fortfarande mycket.

Infinity - The Xx

Inga överraskningar. Men jag måste få rekommendera The Xx's helt fenomenalt strålande underbart ljuvliga musik, även om ni förmodligen redan vet att vilka de är och hur fantastiskt superba de faktiskt är. För det har ju trots allt stått en hel del om de efter att de släppte deras självbetitlade platta nu i augusti. Och jag håller med. De är bra.

De har gått i Elliott School i London, samma skola som också unika artister och grupper så som Burial, Hot Chip och Four Tet varit elever på. Musikaliskt känns de dock inte så nytänkande, även om jag samtidigt tycker att det är svårt att komma med raka referenser. De lyckas på något sätt kännas ganska egna trots allt. Men någonting utöver det vanliga finns egentligen inte. Det är raka och ganska enkla poplåtar som seglar fram likt en segelbåt kryssar över en vik under stiltje. Det finns ett behagligt lugn över det. Det är lite som om de har världens mest använda ljud och till skillnad ifrån resten av världen lyckas utnyttja de på helt rätt sätt. Och det lyckas de med om och om igen.

Det tog inte många lyssningar (knappt en, tror jag) innan jag insåg att just låten Infinity var något alldeles extra. Den inleds så väldigt självsäkert innan den så småningom plötsligt går ut i hela kroppen i en plötslig vändning. Alla användning av instrument är väldigt sparsam men en basgång lyser som en fotogenlampa i mörkret och en trummis räddar världen i varenda ögonblick då han slår på sina magiska lådor; vilket inte är allt för ofta. En gitarr drar samtidigt långsamt i en åt alla håll medan en dramatisk kvinnoröst och en dyster mansröst gör detsamma. Därpå dras tempot upp av ett av vår världshistorias allra bästa ljud: ljudet av knäppande fingrar. Summa summarium så är det här helt enkelt för bra för att missas. Så om du mot förmodan faktiskt inte hört talas om The Xx, så har du åtminstone gjort det nu.

It’s gonna rain , part II - Steve Reich

För att hitta in i en för en ny genre behöver i alla fall jag någon form av handledning till en början, något tips som man kan börja lyssna på. 1900-talets konstmusik är en djungel av olika kompositörer och artister och det finns så otroligt mycket att lyssna på. En dag, jag hade spotify öppet så kommer jag på något vis in på Steve Reich, den minimalistiska kompositören. Han har gjort hur mycket som helst känns det som när man tittar igenom listorna. Lyssnar först på Different trains, som jag tidigare läst lite om. Den svenska gruppen Fläskkvartetten satte upp den kompositionen förra året på judiska teatern i Stockholm. Jag tog en chansning och prövade sedan att lyssna på skivan precis under, Early works heter den och tänkte att tidiga verk, det borde ju vara en bra början. Därifrån kommer den här låten som är både vacker och väldigt rolig. Det är uppbyggt av repititioner av flera inspelningar. Låten är väldigt lång, men om man ger den sin tid så upplever man en mycket märklig, men samtidigt festlig musikupplevelse.

Den i mina ögon och öron svåra konsten att skapa något ur en återkommande kort repetition behärskar Reich verkligen och det märks i hans minimalistiska kompositioner överhuvudtaget och i denna låten drivs det till sin spets.

Möjligen kan vissa människor uppleva detta upprepande skrik som irriterande och inte njutbart överhuvudtaget, så upplevde jag också det till en början, men som med mycket bra musik så kunde jag inte ta in den direkt, utan jag började gilla låten efter ett tag och när jag gjorde det så tycker man mycket om den.

Good Woman - Cat Power

Med risk att bli tråkig och vanlig så tänkte jag skriva om Chan Marshall aka Cat Power idag. Gör man någonting sådant på en blogg som denna så kan man förstås riskera sitt rykte; för även om det verkar vara väldigt få som inte förtrollats av denna amerikanska sångerska, så är det kanske också just därför hon känns ganska uttjatad vid det här laget. För mig har det känts ganska mycket som om hon är en i mängden bland alla dessa kvinnliga singer-songwriters som jämt får förstaplatsen på årsbästalistor i de flesta svenska tidningar. Lite långsammare än Feist, lite mer fart än Norah Jones. Och visst är hon stundom riktigt tråkig. Men låtarna är nästan alltid bra och hon är helt enkelt en väldigt duktig artist. Hur motsägelsefullt det än må låta.

You Are Free från 2003 är det album som jag spenderat allra mest tid lyssnandes på. Ibland slumrande uttråkad. Ibland överväldigad av Cat Power förmåga att förvåna och beröra. Dagens perspektiv är att det inte händer så mycket på den egentligen, men att den trots allt har flera låtar som är väldigt bra i sig själva. Anledning till att det blir tråkigt i längden är framförallt att det känns väldigt mycket "sitta framför brasan och sjunga myssånger" över det mesta. Låten jag har valt idag är den som kanske är allra mest på det viset, fastän det är möjligt att man inte har med någon elgitarr på scoutlägret.

Men jag kan inget annat än erkänna att det här är rent - för att använda ett lite otippat ord - bedårande vackert. Jag pratar om tredje spåret, Good Woman. Förmodligen handlar den om trygga relationer och att hitta sin livs kärlek, men det budskapet går mig förbi. Jag inser snart att det är just den där lägereldsnostalgin som jag inte kan motstå. Det är någonting väldigt ungdomligt över det samtidigt som Chan sjunger på ett sätt som känns väldigt vuxet. Vilket förstås är fullkomligt logiskt eftersom ungdomen på sätt och viss är just den tid i livet då vi allra helst vill se oss själva som vuxna. Förvisso var Cat Power vuxen vid tiden då låten skrevs, men nu är det mer en känsla (som alltid när man skriver om musik) jag försöker beskriva. Och det är väl i princip samma känsla som jag som gott som alltid eftersträvar när jag avnjuter musik.

This Is Our Lot - Wild Beasts

September. I år. En sommar har nyss förflutit full av allting som en sommar innebär. Det blev kanske inte precis någon "Third summer of love", men några varma månader där gemene semestrare fick chansen att njuta av livet blev det väl allt. På musikfronten stod det dock som gott som stilla. Istället för att släppa skivor så är det väl ganska så vettigt att hålla konserter när det är festivaltider, så det är ju rätt så befogat att musiken släpps först till hösten. Så nu, i september, så har det brakat loss med en mängd olika hajper. The Xx kanske är störst och bäst, men jag tänkte som dagens låt slå ett slag för brittiska Wild Beasts.

Man kan tycka att Wild Beasts andra album, Two Dancers, kan kännas banalt och som en ganska simpel popplatta i mängden. Samtidigt så tror jag det är svårt att inte charmas av den lekfullhet som gör de - utan att de känns mindre seriösa - rent av spektakulära i sin framtoning. De låter förvisso stundvis en hel del som andra brittiska band med mindre originalitet, så som Joy Divisarna Editors. Men här ryms ingen plats för tunga basgångar och djup melankoli så istället kanske Yeasayer vore en rimligare referens. Lägg därpå också till Hayden Tharpes egensinnige röst som hänsynslöst går upp i falsett utan att fråga först. Det är svårt att stundom inte komma och tänka på Kate Bush The Dreaming.

Dagens låt heter hursomhelst This Is Our Lot och kommer in efter de två rätt så tråkiga titelspåren som låter nästan precis som tidigare nämnda Editors (fast jag måste tillägga att jag tycker rätt bra om Editors). När den kommer in, så räddar den dagen med den sortens popenergi som är unik för Wild Beast. Det är en riktigt bra låt och en sådan där riktigt självklar hit. Gitarrerna låter ungefär som i låtarna innan, men andra instrument, så som trummorna, imponerar istället med sin detaljrikedom. Framförallt så visar Tharpe upp allt vad hans röst duger till och just därför känns det som en ganska självklar låt att börja med om man undrar hur Wild Beasts låter.

Magnification - Yes

Yes, är en progressiv rockgrupp från London som är ena riktiga långhåriga typer som man klart och tydligt ser har provet på många olika droger och djävulskap (även fast de har mognat en hel del med åren). Inget fel med det, det kan snarare göra musiken bättre och Yes har gjort rätt sköna låtar så jag antar att LSD'n har gjort sitt. Deras musik låter ju inte konstig precis men de har en slags köraktigt mäktig känsla över sin musik, jag själv är en riktig fanboy för de där låtarna som känns stora och påträffligt kraftiga. Yes leverar. Magnification är kanske inte bättre än många andra av deras spår men den har iallafall det som gör Yes musik igenkännbar.
Magnification är en fartfylld och spännande resa jag fann mycket uppfriskande att åka på.
Idag består gruppen av Benoît David, Stewe Howe, Oliver Wakeman, Chris Squire och Alan white. Magnification skrevs när Jon Anderson var sångare i bandet och det är ju egentligen hans röst som känns mest som Yes. jag vet inte riktigt hur det kommer gå för Yes i framtiden men de är ju på turné och rockar loss så jag anser att bara tiden kan avgöra när Yes är klara.