Before The Bullfight - David Sylvian

Ett säkert kort: David Sylvian. Ingen kommer att skratta åt mig för synden att ha enformig smak och ingen kommer att anklaga mig för att vara allt för pretentiös. I alla hans verksamma år - från och med Japans första punkplattor till och med Nine Horses svärta - har nämligen just Sylvian gjort musik som förvisso inte är för massorna, men ändå lätt att erkänna som spektakulär för den som lyssnar. Bäst tycker jag om de senare grejorna med Japan, där new romantic-begreppet kommer till god användning. Därefter, då Sylvian gick solo påbörjades det som senare har präglat hela diskografin; melankolin, hopplösheten, ljuset i mörkret och svärtan. Allting ackompanjerat av duktiga musiker som ofta tar en på upptäcktsfärder man annars hade missat. Men framförallt står Sylvian för någonting ännu mer speciellt. En röst. Han gör inte ofta till rösten särskilt mycket. Han ropar sällan och sjunger nästan alltid tyst. Men hans röst är ständigt närvarande och ifall inte musiken är tillräckligt sorgsen utan den så är den det absolut när den är där. Fast jag vet å andra sidan inte ifall detta jag nämner om "smärta" är så hemskt väsentligt. Jag tycker att musiken är bra på helt andra grunder. För dess suggestiva melodier som kanske vid första intrycket låter enformiga men så småningom växer upp till egna världar och för - snarare än hopplösheten - hoppet. För på ett sätt är vi hela tiden på väg emot en framväxt av någonting stort och vackert, fast inte på ett new age-sätt, utan på ett helt unikt viss.

När jag skulle välja låt idag så var jag intresserad av att skriva om någonting enkelt och lugnt. David Sylvian är väl knappast enkel, men han är utan tvekan lugn. Hans bästa album kom 1986 och heter Gone to Earth. Att just det är den bästa är någonting jag utgår från utan att ens vara säker på om jag lyssnat på alla grabbens grejer, men efter att ha fått lyssna på just Gone to Earth år efter år genom min pappa så har man liksom vant sig vid tanken, "den här är bäst". Men att välja en låt ifrån den här är som att ta en bit av en kaka utan att skära upp först. Det är förstås en helhet, precis som det mesta Sylvian gjort, även om det finns vissa mer populära sånger som jag direkt kan peka på och applådera över. Fast de ligger på andra album än just det som jag hade önskat kunna plocka en låt ifrån. Efter att ha insett att den andra halvan av albumet - som är musik som för tankarna till ambient jämfört med den första "vilda" halvan av albumet - inte skulle ge en lika tydlig bild över David Sylvian som musiker valde jag skivans tredje spår som dagens låt. Before The Bullfight är en utmärk sammanfattning på hela solokarriären och dessutom en helt fantastisk låt. Här finns allting som jag vill ha. Rösten som jag älskar. Några av tidernas snyggaste användningar elektroniska instrument. Blinkande gitarrer i massor. Trummor och lite blås. Allting i en fantastisk melodi som fortlever i nästan 10 minuter utan att det händer särskilt mycket men också utan att det någon gång blir tråkigt. Som vanligt har jag valt att skriva om en del av en helhet istället för att skriva om en låt som trivs bäst ensam. Men även dessa sköna toner ska upp på bloggen!

Här följer en live-version som förstås inte är att föredra (p.g.a. formatet). Mer kaotiskt i början i den här videon.