Somewhere Else - Christian Kjellvander

Det finns en hel del musik som i min värld aldrig blommat upp. Jag lyssnar och vid insikten av vilken genre musiken tillhör dömer jag den som någonting som kanske inte är "lämpat för mig". Fast inte på grund av genren utan snarare för att man inte lärt sig uppskatta det som är typiskt för just den musiken. Country och americana två exempel på musikstilar som är för mig just på det viset, vid första anblicken känns det väldigt långt ifrån vad jag menar när jag snackar om bra musik. Analyserar vad jag uppskattar i musik är det kanske inte så värst svårt att förstå varför. Musiken drivs ofta av ett fåtal instrument som ofta är av likartade typer, det är lättsamma melodier utan särskilt mycket grädde på. Framförallt är lyriken i fokus, vilken allt som ofta går mig förbi. Vad jag vill komma fram till är naturligtvis artisten Christian Kjellvander som fått ros av den svenska kritikerkåren under det hittills gångna 00-talet. Han är förvisso främst en singer-songwriter men överallt läser jag ändå country hit och americana ditt, med betoning på att han faktiskt växte upp i det där stora landet i väst.

Vad vill jag säga om honom nu då? Att jag tycker han är det där undantaget i min musiklyssning? Nej! Jag tycker faktiskt inte han är så värst bra egentligen. Men jag köpte faktiskt hans senaste skiva I Saw Her From Here/I Saw Here From Her förra sommaren. Nu kommer det viktiga. Somewhere Else, som är albumets tredje spår, är en låt som jag måste erkänna som en toppenlåt. Den ekar sorgset i sin ekande tomhet på ett helt enkelt fulländat viss. Även om jag kanske inte tycker om Christians musik för det mesta så är det inget tvivel om att han är en väldigt duktig musiker och här har han sammanfogat en låt man sällan tröttnar på. En låt som man lätt blir halvt förälskad i och får allting annat att falla i glömska. En låt som man kan somna till en sen höstkväll och känna sig befriad av att höra. Att kalla det en genuint popideal vore nog inte helt fel. Det är verkligen inga konstigheter någonstans och på många sätt borde låten redan gång på gång blivit skapad förut, men det är ändå som om det är just den här låten som räknas. För allting klaffar. Och allting känns väldigt, väldigt nostalgiskt och på det där barnsliga sättet äkta. Visst, den där nostalgiska känslan finns i stort sätt i hela skivan igenom och många av låtarna har verkligen starka melodier. Dessutom är det ett omväxlande album. Men det är bara Somewhere Else som jag inte trycker förbi, det gör jag med råge.

Just nu är det vår. Men om några månader blir det i alla fall en låt av Kjellvander att somna till.

Mastermind - Deltron 3030

Först ska jag nog ta och berätta lite om det här albumet och hur det är svårt att förklara "Deltron 3030". "Deltron 3030" är kallat ett "super" album, därför att artisterna i albumet tidigare kommer från andra kända grupper. De tre huvudpersonerna är Dan the Automator, Del tha Funkee Homosapien och DJ Kid Koala. Deras album innehåller många fler artister som jag tyvärr inte kommer ta upp i dagens inlägg (men de finns där).
Albumet självt utspelar sig under ett koncept: Året 3030 och gigantiska ondskefulla företag häskar över universum. De leds av Del tha Funkee Homosapien alter ego "Deltron Zero". Jag tycker det är helt fantastiskt. Vem skulle göra ett sådant här album om det här absurda temat? Jo, de här grabbarna. Dan the Automator är ju känd för att ha producerat många psychadeliska hiphop artister förut, likt Dr. Octagon, så jag blir inte förvånad över att han ger sig på ett sådant här projekt.
Låten "Mastermind" valde jag nog för att jag nog mest bara för att få prata om det här albumet. Men om jag ska tala mer om "Mastermind", så tycker jag den är helskönt bra. Låttexterna skrevs under två veckor, så jag förstår att musiken spelar en stor roll i "Deltron 3030", det märker man i "Mastermind". Den har det här futuristiska över sig med välsmakligt trippat ljud. "Mastermind" och dess album känns som en bra början på 2000-talet, då den kom ut. Dessutom är Deltron 3030 del II på väg, så vi får se om fortsättningen till framtidsäventyret kommer i affärerna snart.
Ps. Ett av de element som gör "Mastermind" är dess otroligt fina video, som jag ska visa för er.

So What – Miles Davis

Miles Davis under en rast under inspelningarna av Kind of Blue, i New York. Foto: Don Hunstein

Det är 50 år sen Kind of Blue kom. Det har uppmärksammats mycket på senare tid . Jag tänkte uppmärksamma det lite till, eftersom jag tycker det är ett så otroligt bra jazz-album och en väldigt bra första-låt på skivan.

När jag har börjar använda nya hörlurar brukar jag testa hur bra de är med två låtar. Det är: Claire De Lune av Claude Debussy, ett väldigt lågmäld klassiskt stycke och So What av Miles Davis. Det är ofta svårt att höra basen i dåliga lurar och när man lyssnar på So What är det av stor vikt att man hör basen, eftersom den spelar en så betydande melodiös roll. Basen spelar, pianot svarar och så småningom kommer blåset in tillsammans med pianot. Det är gjort med enkla medel, men svänger trots det otroligt mycket. Precis när man fått nog av temat i början bryts det av av Miles välbekanta sordinbelagda trumpetspel. Låten är lång, över 9 minuter och innehåller många vackra solon. Det är mellan solona ett slags vackra brytningar, en slags utlösningar där musiken blommar ut, tills nästa solo kommer. Det är lugn musik, modal som den kallas, en klar kontrast mot den bop- musik som Miles spelade innan Kind of Blue, som var mycket hetsigare och vildare.

Before The Bullfight - David Sylvian

Ett säkert kort: David Sylvian. Ingen kommer att skratta åt mig för synden att ha enformig smak och ingen kommer att anklaga mig för att vara allt för pretentiös. I alla hans verksamma år - från och med Japans första punkplattor till och med Nine Horses svärta - har nämligen just Sylvian gjort musik som förvisso inte är för massorna, men ändå lätt att erkänna som spektakulär för den som lyssnar. Bäst tycker jag om de senare grejorna med Japan, där new romantic-begreppet kommer till god användning. Därefter, då Sylvian gick solo påbörjades det som senare har präglat hela diskografin; melankolin, hopplösheten, ljuset i mörkret och svärtan. Allting ackompanjerat av duktiga musiker som ofta tar en på upptäcktsfärder man annars hade missat. Men framförallt står Sylvian för någonting ännu mer speciellt. En röst. Han gör inte ofta till rösten särskilt mycket. Han ropar sällan och sjunger nästan alltid tyst. Men hans röst är ständigt närvarande och ifall inte musiken är tillräckligt sorgsen utan den så är den det absolut när den är där. Fast jag vet å andra sidan inte ifall detta jag nämner om "smärta" är så hemskt väsentligt. Jag tycker att musiken är bra på helt andra grunder. För dess suggestiva melodier som kanske vid första intrycket låter enformiga men så småningom växer upp till egna världar och för - snarare än hopplösheten - hoppet. För på ett sätt är vi hela tiden på väg emot en framväxt av någonting stort och vackert, fast inte på ett new age-sätt, utan på ett helt unikt viss.

När jag skulle välja låt idag så var jag intresserad av att skriva om någonting enkelt och lugnt. David Sylvian är väl knappast enkel, men han är utan tvekan lugn. Hans bästa album kom 1986 och heter Gone to Earth. Att just det är den bästa är någonting jag utgår från utan att ens vara säker på om jag lyssnat på alla grabbens grejer, men efter att ha fått lyssna på just Gone to Earth år efter år genom min pappa så har man liksom vant sig vid tanken, "den här är bäst". Men att välja en låt ifrån den här är som att ta en bit av en kaka utan att skära upp först. Det är förstås en helhet, precis som det mesta Sylvian gjort, även om det finns vissa mer populära sånger som jag direkt kan peka på och applådera över. Fast de ligger på andra album än just det som jag hade önskat kunna plocka en låt ifrån. Efter att ha insett att den andra halvan av albumet - som är musik som för tankarna till ambient jämfört med den första "vilda" halvan av albumet - inte skulle ge en lika tydlig bild över David Sylvian som musiker valde jag skivans tredje spår som dagens låt. Before The Bullfight är en utmärk sammanfattning på hela solokarriären och dessutom en helt fantastisk låt. Här finns allting som jag vill ha. Rösten som jag älskar. Några av tidernas snyggaste användningar elektroniska instrument. Blinkande gitarrer i massor. Trummor och lite blås. Allting i en fantastisk melodi som fortlever i nästan 10 minuter utan att det händer särskilt mycket men också utan att det någon gång blir tråkigt. Som vanligt har jag valt att skriva om en del av en helhet istället för att skriva om en låt som trivs bäst ensam. Men även dessa sköna toner ska upp på bloggen!

Här följer en live-version som förstås inte är att föredra (p.g.a. formatet). Mer kaotiskt i början i den här videon.

Beto - Ali Farka Touré

Ali Farka Touré är en av de mest internationell framgångsrika afrikanska artisterna genom tiderna. Han skapade musik, som var en blandning mellan traditionell afrikansk musik och amerikansk blues, en blandning som ofta kallas ”desert blues”. Han föddes och verkade framförallt i Mali, ett land som överhuvudtaget har en rik musikalisk kultur.

Albumet Savane spelades in under speciella förhållanden, det är Farka Tourés sista album. Under tiden den gjordes hade han cancer och han visste att han skulle dö av det. Han ville spela in sitt sista album i Mali så en temporär studio sattes upp på högsta våning av Hotel Mandé I Bamako. I rummet fanns stora fönster med utsikt mot floden Niger och vardagslivet runt floden. Rummet gav även ljudet en speciell resonans, pga. den unika akustiken.

Albumet gavs ut postumt i juli 2006, 4 månader efter att Ali Farka Toure gick bort i cancer. Skivan blev stor succé och blev även en av hans största kommersiella framgångar.

Jag vet inte riktigt varför jag fastnat för låten Beto, men jag tycker väldigt mycket om gitarrspelet. Jag har aldrig hört något liknande. Efter ett tag kommer en mystiskt tutande saxofon in. Eftersom jag inte förstår betydelsen av orden i texten kan jag njuta av låten mer, nästan som en helt instrumental låt. Sången blir mer som ett instrument bland andra. Jag kan ibland, när jag lyssnar på musik med texter som jag förstår språket på, bli lite distraherad, och inte helt kunna lyssna på musiken eftersom jag då även om jag inte vill det, koncentrerar mig på att lyssna på texten. Då är det skönt med text som man inte förstår.

Ett annat tips för den som är intresserad av Ali Farka Tourés musik, är det album han spelade in 1993, Talking Timbuktu, tillsammans med den amerikanska gitarristen Ry Cooder.

Ur en dokumentär om Ali Farka Touré. Han spelar och pratar om musik.

Mein Herz Brennt - Rammstein

Såhär i slaskvädret kan man känna sån frustration till bättre väder. Vad passar då in bättre än självaste Rammsteins Mein Herz Brennt? Det är en hård låt, som några kanske känner igen från Lilja 4-ever (2002), där en recension dyker upp på Movie Burger inom en kort tid. Det är egentligen en väldigt icke-Vito låt. Jag har aldrig riktigt gillat Rammstein. Den här låten fick mig dock att se Rammstein med ett litet mindre mörker. Rammstein är hårt. Riktigt hårt. Men också riktigt bra.

Regiment - Brian Eno & David Byrne

Imorgon ska jag på konsert. Det är David Byrne som är anledningen. Det är nämligen just denna skotskt födda man som nämnda tisdag tar steget ut på Cirkus scen för att helt och hållet köra sitt eget race. Byrne hör till de musiker under 1900-talet som jag respekterar allra högst. Han hör nämligen också till just de musiker som just kör sitt eget race, som gör det de har lust med och dessutom hör han till de musiker som vill vara kreativa och göra vad de känner för. Här kommer några väl utvalda David Byrne-grejer

• Skrivit pophistoria med punk/new wave- bandet Talking Heads.
• Gjort den fantastiska The Forest (1991) - en skiva som jag alldeles nyligen upptäckte - som vidrör vid den klassiska musikmetoden.
• Sjungit opera med Rufus Wainwright. Båda var vid tillfället helt och hållet nybörjare, men det blev riktigt bra och finns med på soloalbumet Grown Backwards (2003).
• Gjort peformance-konst. För några år sedan hade han en bl.a. utställning på Färgfabriken där han hade förvandlat hela lokalen till ett enormt musikinstrument som man kunde styra med olika knappar på ett pianoliknande föremål.
• Medverkat i 20-årsfirande "The Simpons".

Förutom allt detta har han också samarbetat med en annan man som jag möjligtvis håller ännu mer varmt om hjärtat. Den här mannen heter Brian Eno.

Historien började med att Brian Eno blev producent för Talking Heads skivor från och med More Songs About Buildings And Food (1978). Därefter gjorde han och Byrne några skivor ensamma; nämligen två. Det är från just dessa två skivor som Byrne främst kommer att spela låtar ifrån under hans framträdande imorgon, ifall jag förstått allting rätt. Någonting som kanske kan låta rätt vettigt med tanke på att den senare av de två kom ut så sent som förra året, men egentligen är det ett ganska underligt påhitt att spela musik från just dessa. Anledningen är inte bara att det skiljer nästan trettio mellan utgivningsdatumen, utan också att de genremässigt befinner sig mil ifrån varandra. Den nya Everything That Happens Will Happen Today (2008) är ett på många sätt rätt vanligt popalbum med väldigt små inslag av folk, electronica, ambient och gospel. Den gamla My Life In the Bush of the Ghosts (1981) är däremot ett synnerligen ovanligt popalbum med stora inslag av just nämnda genrer men också mycket, mycket mer. Dessutom spretar den på många sätt mer åt Eno än Byrne på samma viss som den nya skivan spretar mer åt Byrne än Eno. Båda är hursomhelst riktigt bra skivor och den äldre av de två är dessutom utom minsta tvivel också ett mästerverk. Att välja ut en och endast en låt är helt galet svårt eftersom skivan bör höras i sin praktfulla evighet. Jag tänker mycket på några av de första låtarna på skivan, men valet kunde i stort sätt hamna på vilken låt som helst. Så jag fick tänka...

Viktigast att nämna om My Life In the Bush of the Ghosts är att den är uppbyggd utav samplingar. Sampling var väldigt ovanligt 1981 och att bygga upp ett helt album utav denna konst måste varit väldigt banbrytande. Att sedan lyckas göra det så lyckat är så gott som ofattbart. Men vi har förvisso också två ofattbart duktiga musiker och deras idéer till samplingar är exceptionella. I låten jag slutligen väljer - Regiment - har de valt att låta en libanesisk bergssångare vid namn Dunya Yusin (han återkommer senare på The Carrier) lägga grunder för vad de sedan lägger en trollbindande och ylande gitarr på. Någonstans hörs Enos typiska elektroniska ljud och överallt hörs trumslagen. Det är intensivt, men ändå väldigt avslappnande. Takten sveper in en i mörkret samtidigt som man börjar tänka på de höga berg som man förknippar det sångaren åstadkommer med stämbanden med. För inte så länge sedan såg jag ett avsnitt av ett program som hette Musikmixen där de försökte omfamna hela världen genom att åka runt till spännande människor och låta de köra sin grej till en trummaskin, sedan satte de ihop allt inspelat i en enda låt. På ungefär samma sätt fungerar hela My Life In the Bush of the Ghosts, även om den nästan helt igenom stannar kvar i Amerika och vid de utflykter den gör alltid åker till just Afrika, vilket å andra sidan är nog så gott. I övrigt går tankarna väldigt ofta till Brian Enos soloskiva Another Green World, som också är en av mina absoluta favoriter någonsin.

Hoppas att många nyfikna finner den här skivan som har varit med mig under en lång tid. Det var dock en del jag inte visste om den som jag fick läst nu under skrivandet av den här texten. Ska bli roligt att leva vidare med den här skivan i ens närvaro!

En bootleg-version på låten:

Louisiana Woman Mississippi Man - Loretta Lynn & Conway Twitty

Jag tänkte till denna Lördags låt ta något alldelles nytt. För första gången ska vi dyka djupt ner i countrymusikens hålor och utforska! Countryn är ju något väldigt speciellt för Amerika. När man tänker på country, kanske man ser någon cowboy sitta vid en lägereld och plinka på en gitarr. Och så är det ju också (nästan)! Om vi ska snacka country kanske de flesta vill att jag ska ta upp Johnny Cash, men jag tror jag sparar honom till senare, för idag ska jag ta upp "Louisiana Woman Mississippi Man" av Loretta Lynn och Conway Twitty. Loretta Lynn är en klassisk countrysångare som mest verksam under 60 och 70-talet. Samma sak med Conway Twitty, som började sin karriär med rockmusik på 50-talet med övergick till en mer countryinfluerad musik under 60-70 talet.
Louisiana Woman Mississippi Man är också namnet på albumet som utkom 1973. Singeln toppade listorna under samma år. Låten har en sådan otroligt rolig melodi att man kan inte låta bli att ryckas med. Den är så munter och glad och får en stark känsla av patriotism. Låten krestar kring de två delstaterna Mississippi och Louisiana som ligger precis bredvid varandra i södra Amerika.
Själv tycker jag den här låten är en riktigt bensprattlare. Man vill bara upp och dansa och ha sig till musiken. Tänk er någon countrybar och alla dansar med armarna i kors, en sån dans ska det va! Låten är egentligen inte särskilt avancerad. Utan det blir samma texter med små ändringar här och där för att hålla förändringarna uppe. Men det känns inte som det gör något för det är inte det låten handlar om. Det handlar om takt och känsla.

Här är låten:

Out of the Picture - Hot Chip

Jag vet inte om det här är den bästa Hot Chip- låten. Jag har i alla fall lyssnat väldigt mycket på den under den senaste veckan. Som det ofta är handlar det mycket om detaljer i låten.

Låten börjar rätt segt och enformigt, men har man hört den förut vet man att det väntar en kraftig förändring i musiken. Ungefär 1 minut och 44 sekunder in i låten börjar det svänga ordentligt och den detalj som jag tänker på kommer där, två korta trumljud som ligger i bakgrunden. Låten skulle nog vara bra utan de små trumljuden, men de har ändå en stor del i att lyfta hela låten till att bli riktigt bra. Låten inleder skivan Made in The Dark och det måste jag säga är en bra inledning på en bra skiva.

Hot Chip är ett roligt engelskt band som gör experimentell, elektronisk pop-musik. De har fått väldigt mycket uppmärksamhet de senaste åren, speciellt efter släppet av skivan The Warning. De gör musik som svänger otroligt mycket, men som samtidigt är väldigt spännande pga alla speciella ljud de använder.

Du måste ta det kallt – Monica Zetterlund

Den här låten har länge legat på min lista över låtar jag tänkt skriva om. Nu gör jag det tillslut.

Du måste ta det kallt är med på skivan Ahh! Monica! Jag har lyssnat på den skivan under olika perioder och favoritlåtarna har växlat. Alla har sin charm, det är en bra och rolig skiva.

Monica hade en väldigt bra sångröst, hon kunde sjunga många olika sorters musik. Dock var jazz den genre som hon höll på med främst. Hennes röst är så kraftfull. I vissa sammanhang alltför kraftfull i min mening. I den här låten funkar det, röstens egenskaper är väldigt nödvändiga faktiskt. Texten handlar om ett förhållande som tagit slut – beskrivet på ett väldigt osentimentalt och rakt vis. Det är roligt och hoppfullt att lyssna på texten.

Hela skivan är nåt slags hopkok av olika genrer inom jazz, det finns tradjazz, någon slags soul-jazz komp och den här låten påminner mig mycket om swing-, med det svulstiska arrangemanget. Det är fint, tycker jag.

Att välja en Monica Zetterlund-låt är svårt, det finns så mycket att lyssna på som är bra, det är framförallt hennes speciella röst som gör musiken lyssningsvärd, men även alla de duktiga musiker som hon samarbetat med. Bland annat Bill Evans, som jag skrev om förra veckan.

Mogwai Fear Satan - Mogwai

1997 debuterade ett av mina absoluta favoritband av idag, nämligen det skotska post rock*-bandet Mogwai. Deras första skiva Young Team är inte bara en njutning för örat, utan också ett album som inspirerat och influerat som få av 90-talets album lyckas göra. I efterhand har dock bandet själva uttalat missnöje om denna, en av bandets gitarrister Stuart Braithwaite sa såhär:

"The album was a total disaster. We were young and naïve and had too little time. We should have said; "No, the record isn't done until six months later." Instead, we sat and mixed whole nights and felt bad. We didn't talk to each other. When the album was released, we just wanted to forget everything. We were certain that all critics would pan it, honestly. After that, we understood that we had think stuff over that we recorded."

Jag kan i mångt och mycket förstå deras resonemang, jämför man med vad Mogwai var kapabla till - lyssna på senare album som Come On Die Young eller Mr. Beast - så är Young Team inte speciellt märkvärdig. Den sammanfattar på ett strålande viss hela Mogwais hittills gångna karriär, men den tangerar till att bli allt för experimentell ibland. Lyssna på Like Herod som är en tio minuter lång låt som är näst intill omöjlig att ta sig igenom om man är en någorlunda vanlig människa. Kanske är den också illa mixad, men det är ingenting jag lagt märke till så det kan ju ha någon betydelse.

Egentligen är det bara en låt som jag tänker på när Young Team kommer på tal, den heter Mogwai Fear Satan och förutom att just den låten antagligen är Mogwais absolut bästa låt är det också en av 90-talets i särklass starkaste. Under låtens första minuter byggs någonting vackert upp. Det är som att flyga rakt upp i kosmos eller att få bevittna en perfekt värld skapas framför ens ögon. I några minuter befinner man sig på väg upp mot lyckan. Trummorna slår snabbare och snabbare. Basen ylar ut i natten. En flöjt visar vägen. Snart är du som dragen med i trans som du inte vill komma ut. Till slut, efter att låten bara tryckt sig längre och längre in i ditt medvetande, efter att musiken bara blivit mer och mer intensiv, efter att de första tio minuterna på detta mästerverk till måndagslåt, dras vi tillbaka i en varm famn av ett avbrott av detta högvarv. Bandet spelar långsamt igen och flöjten vaggar dig tillbaka till verkligheten. När låten till slut tystar ut till ingenting och ett fantastiskt omtumlande album är slut känns det förstås underbart. Det är som en drogupplevelse som inte ger några bieffekter. Då har jag ändå inte nämnt vilken fantastisk lycka det är att se låten live, vilket jag gjort en av de två gångerna som jag sett Mogwai. Vad man känner just då - efter en sexton minuters tillvaro som är svår att förklara med ord - är inte det faktum att det var mycket trevligare att besöka musikens värld än att stampa runt på ett ställe där det finns krig, svält och annat trist, utan vilken fantastisk upplevelse du fått gå igenom (även om du gått igenom den många gånger förut) och du känner dig redo att möta din omvärld med ett brett leende på läpparna. Bra musik går helt enkelt inte att klandra för mycket.

* en riktigt underlig genre som är vedertaget numera. Men ändå, hur kan en musikstil gå ut med att vara efter rocken när rocken inte är slut?

Summering: februari 2009

vecka 6

6 feb: Dreams - Delia Derbyshire

7 feb: Can I Kick It? - A Tribe Called Quest

vecka 7

9 feb: ---

13 feb: Waiting in vain - Bob Marley & The Wailers‎

14 feb: ---

vecka 8

16 feb: Blinkar blå - Adolphson & Falk

20 feb: Google Me – Teyana Taylor

21 feb: Turn Into Something - Animal Collective

vecka 9

26 feb: Waltz for Debby – Bill Evans