Från första veckan som den här bloggen existerat - tills nu! Här kommer en summering så att man lätt kan få översikt över de hittills valda låtarna. Min tanke är att summeringarna ska komma varje månad och att det sedan ska komma summeringar över summeringarna, för att lättare kunna orientera sig genom sidan.
Ska man skriva om en låt varje måndag så bör man ju välja med omsorg. Och när jag väljer att skriva om Einstürzende Neubauten så tycker jag att jag gjort ett väldigt omsorgsfullt val. Musiken är precis som vintern väldigt kall, och det är en grupp jag har lyssnat på en del den senaste tiden. Framförallt är det oerhört utmärkande musik. Einstürzende Neubauten har sedan tidigt 80-tal experimenterat på en musikscen som de själva står till svars för, nämligen industrial-musik. Jag har inte hört deras gamla alster såsom Halber Mench men deras dynamiska och utforskande gener hörs tydligt i deras åtta år gamla Silence Is Sexy även om det är rätt långt ifrån att vara musik gjord på grytlock och kundvagnar.
Die Bifindlichkeit Des Landes är enligt mig en av de absoluta höjdpunkterna på den i övrigt rätt ojämna första discen på Silence Is Sexy. Den leker omsorgsfullt - precis som resten av skivan - med tystnaden och takter. Det tyska språket medför när Blixa Bargeld sjunger på sitt egna bryska sätt en ton som jag tror många tycker känns lika tysk som Blecktrumman och Adolf Hitler. Och kanske är det just Bargelds sätt som får mig att medföras av musiken likt hela Tyskland medfördes av disciplinerande ord på 30-talet. Å andra sidan så känns det rätt så rejält tråkigt att dra sådana här kopplingar bara för att vi pratar om den tyskaste av grupper...
Istället bör jag framhäva stämningen, för det är den som gör Einstürzende Neubauten till en grupp ovan det vanliga.
Oftast är det detaljerna som fastnar. Jag lade namnet Nina Simone på minnet när jag läste en av Lars Noréns ”De döda pjäserna”. Vad pjäsen handlar om har jag glömt, men namnet Nina Simone fick mig att minnas något någonstans ifrån och fick mig att vilja kolla upp det.
Love or Leave me är en låt från 1920-talet skriven av Walter Donaldson och Gus Kahn, till en föreställning på Broadway, Whoopee. Det blev en enorm succé på sin tid och den även senare används av väldigt många artister. Nina Simone (f.1933-d.2003) spelade in den för första gången 1958 och den finns med på hennes debutalbum, Little Girl Blue. Låten börjar och man hör snart Ninas röst. Hon var en väldigt bra sångerska, med en djup, mörk röst. Man känner väl igen texten från andra versioner. Men hon var även en klassiskt skolad pianist och det märker man snart. Det är pianospelet som är det mest anmärkningsvärda i Nina Simones musik överhuvudtaget tycker jag . I jämförelse med annan liknande musik, andra sångerskor som sjöng liknande låtar hade de oftast inte ett så särpräglat och avancerat pianospel. Det är fascinerande att hon både sjöng och spelade så bra. I många låtar får pianosolon lika stort utrymme som sången och Love me or leave me är inget undantag utan den innehåller ett fantastiskt pianosolo som pågår över en minut.
Det är en väldigt vacker låt, väldigt jazzig med ett högt tempo. Jag gillar hennes musik bäst när den går undan. Love me or Leave me har en väldig energi och är ett gott exempel på det.
Första gången jag hörde The Art of Noise var på en luciaafton under något av mina två sista år i grundskolan. Eftersom jag inte hade skapat eller framfört någon ordentlig låt på musiklektionerna så hade jag fått uppgiften att stå för ljudkontrollen under årets luciaframträdande av en klass några årskurser under min egna. Innan Luciasångerna tog vid skulle musiken testas och det gjordes med en trist låt kallad Moments In Love. Att den var gjord av ett band som idag är erkänt som några av pionjärerna inom 80-talets syntmusik fanns över huvud taget inte med i mina tankar den dagen. Det finns en rad andra artister som jag vid första anblicken inte tyckt varit något särskilt, ditt hör Regina Spektor och Anna Ternheim som inte berörde mig alls med sina live-uppträdande så som det skulle ha gjort ifall jag såg de idag. Sådant är riktigt trist i efterhand.
Men gällande fallet The Art of Noise så kan det tänkas vara förståeligt. Det är inget band man smälter på en gång, även om deras musik till viss grad kan tyckas vara enkel. Det gäller väl kanske inte låtar som Beat Box eller Close (to the Edit), men i högsta grad Moments In Love. Den lunkar på i tio minuter utan att det egentligen sker särskilt mycket. Trots det är det låten man längtar till när man slår på bandets debutalbum (Who's Afraid of?) The Art of Noise! från 1984. Precis som jag så kommer den nyfunna lyssnaren att ha svårt att greppa vad som är så bra med denna ambient-artade melodi. Men ger man ambitiöst lyssnar igenom hela albumet från början till slut så tror jag att många kommer att tycka att det inte bara är heltokigt utan också rätt så underbart. Och de där tio minuterna i Moments In Love kommer alltid att vara tio minuter som ger en insikten om hur fint det ändå är med musik, och vilka fantastiska krafter den innehar.
Arthur Russell var en amerikansk sångare, cellist, producent och låtskrivare och han har det senaste året uppmärksammats lite extra, eftersom det i år kom en dokumentär om honom och dessutom släpptes skivan Love Is Overtaking Me med hans countrymusik. Arthur Russell är känd för sin stora musikalitet och sitt breda register av olika stilar och uttryck. Han dog 1992 av Aids och under sin livstid var hans musik inte särskilt känd utanför hans lilla krets, men under 2000-talet har låtarna getts ut igen, på CD och det har öppnat upp för en bredare publik att ta del av hans musik.
That's Us/Wild Combination är en mycket meditativ låt, man dras med i den av den repetitiva musiken. Det är en enkel låt men som är fint producerad. Texten är vackert och Arthurs ekande röst och hans sätt att sjunga passar perfekt till låten. Det är något övernaturligt vackert med hans musik överhuvudtaget, som får mig att tänka på klassisk- och konstmusik. Men det finns alltid det dansanta, svängiga i musiken som gör den till så vacker dansmusik.
Det går att säga mycket om Arthur Russell och hans verk, men låten That's Us/Wild Combination är en bra ingång både till hans egen musik och den musik han producerade till andra band som Loose Joints, Dinosaur L och Felix.
När isen ligger på sjöarna (eller som de förhoppningsvis kommer göra snart) nu på vintern lämpar sig Pink Floyds mästerverk till låt, The Thin Ice, in. Den förekommer på albumet The Wall, som i sig även är ett mästerligt album. The Thin Ice är en atmosfärrik låt, med blandade lugna stämmor och häftiga gitarriff. En riktigt fin upplevelse, om än ej en lång sådan.
Barry... Barry... du får mig att vilja sätta mig ner... Ta ett djupt bloss... Och i lugn och sansad ton slänga ur mig de stadigt fräcka replikerna på ren amerikansk engelska... Så som bara skådespelarna i Hollywood kan slänga ut sig sådana. Där stormen ebbar ut i mystiken från någon av David Lynch filmer, där finner vi i ena hörnet Isabella Rossellini sjungandes "Blue Velvet" och i andra hörnet, den ökända Barry. Jag har inte hört hans Stranger on the Sofa eller Oedipus Schmoedipus, jag har faktiskt inte ens sett Lost Highway vilket är den Lynch-filmen som Barry Adamson gjort filmmusik till och nått framgång med. Men en sak vet jag; det jag har hört, är fantastisk musik som sätter stämning direkt.
The Vibes Ain't Nothin' But The Vibes (från Oedipus Schmoedipus) är en av de låtarna jag hört mest på. Det kan mycket väl vara en av hans allra coolaste. Den går lätt ut i ett långt intro innan en försiktig publik applåderar då Barry tar plats på scenen. Han sjunger sin historia med ett lugn jag aldrig sett like till. Han verkar le charmigt mot sin publik som skrattar under låtens gång. De pålagda publikljuden och det ensliga pianospelet får mig att tappa koncentrationen från allt annat än vad som lämnar mina högtalare. När låten långsamt börjar ta slut 4:50 minuter efter starttid sitter man med ett stort brett leende. Det här är lounge som det brukar låta man fantiserar om dunkla lokaler i dystra film noir . Att Nick Cave & The Bad Seeds är en otroligt häftig grupp känns inte konstigt när man tänker på att både Cave, Adamson och rätt många andra numera eget stående artister under årens lopp har ingått i den, men solo är Barry kanske ändå den jag främst skulle rekommendera. För er som inte upptäckt att det bara inte finns ett nuvarande musikliv utan också en populärmusikhistoria där nere i Australien är det dags att ge sig ut och utforska nu. Här har ni en underbar låt att börja med.
Närbild är antagligen Nannie Porres kändaste och mest köpta skiva och det är i stort sett den enda jag hört. 1976 vann skivan Orkesterjournalens årliga pris gyllene skivan och den har ett fint omslag, enkelt, vitt med en svartvit närbild av Nannies ansikte. Jag tycker mycket om hela skivan, men min favoritlåt är den låt som på något vis blivit kännetecknande för Nannie Porres: Med ögon känsliga för grönt, första låten på andra sidan (jag har bara hört skivan på vinyl) Hela skivan Närbild är ett pärlband av låtar av kompositörer som Evert Taube, Cornelis Vreeswijk och Povel Ramel, som man måste kalla svensk standards.
Skivan innehåller även, ovanligt nog, en vokal tolkning av en Lars Gullin-låt: Dannys Dream. Nannie, som innan Närbild var känd som enbart en jazzsångerska sjunger på ett annorlunda sätt när hon sjunger de här svenska låtarna, mer rakt, tydligt, direkt. Hon sjunger inte skolat perfekt men dock så levande och det är väldigt fint. Trots att det är svenska låtar som hörts många gånger förut, skapar de något nytt av materialet och musiken är absolut jazz.
Med ögon känsliga för grönt har en fin och poetisk text, vackert framförd av Nannie och kompat av bandet. Det är speciellt det fina samspelet mellan Nannie och bandet som jag tycker mycket om. Musiken är lika viktig och lika bra som sången i låtarna. Saxofonsolot en bit in i Med ögon känsliga för grönt är lika ljuvligt vemodigt som hela låten. Jag tycker om när musiken och texten skapar någon slags bilder i huvudet och det gör den här låten. Det är sensommar som precis övergått till höst, träden är fortfarande gröna, men det är kallare och fuktigare ute. Texten är berättad som ett minne och det förstärker känslan av vemodet och melankolin.
Ett stilla regn, svalkar luften som jag andas in Ett stilla regn, varje vattenpuss är din och min Ett stilla regn
Det rinner silver från taken och jag kan se, hur det blänker mot mig Det brister sakta i molnen och det blir sol, den lyser på dig.
Med Teds ljusa pojkstämma och Kenneths målande och underbara texter kan bröderna Gärdestads verk inget annat bli än svenska underverk.
Låten Ett Stilla Regn från en av mina favoriter Ted Gärdestad, finns tillgänglig på hans debutalbum Undringar då han som 15-åring spelade in ett par låtar med Benny Andersson och Björn Ulvaeus, ett album som för övrigt är väldigt, väldigt bra. Molnen är gråa, marken är oftast vit och temperaturen är låg - då passar ett litet hopp av vårvärme in i våra kalla dagar.
Den svenska proggrörelsen har sagt punkt för många sommarkvällar för min del. I.a.f. så har ett album med namnet Progg Hits fått bjuda upp på många trevliga låtskatter under sen afton med musikalisk prägel. Det är inte omöjligt att det finns flera sånger därifrån som förr eller senare kommer att dyka upp från mina låtrekommendationer. Främst står sig kanske Samla Mammas Mannas Folkvisa i morse, Mikael Wiehes folkkära Flickan och kråkan och naturligtvis den oemotståndliga Barkbrödslåten av proggens allra största, nämligen Kebnekaise. Det är tveksamt ifall allt ska räknas som progg, och det är också tveksamt om de flesta låtarna på Progg Hits verkligen är så bra när allt kommer omkring. Men en låt som är väldigt bra är hur som helst den tredje sista på hela kalaset, nämligen Gånglåten av Fläsket brinner. Den återfinns på deras debutskiva från 1971 med samma namn som gruppen.
Det är dels en väldigt utmärkande låt för vad det svenska 70-talet i progressiv väg stod för, mycket tack vare instrumenten. Men det är också en låt uppbyggd på en uppgående melodi som blir mer och mer intensiv för varje sekund. Lager på lager läggs på tills lyssnaren är helt och hållet omfamnad. Just sådana låtar är jag väldigt svag för. Det är som att lockas ner under bron för att möta näcken; skillnaden är att musik i regel inte är farligt som i de gamla sagorna. Musik är njutning utan negativa konsekvenser. Just därför känns det som en väldigt bra sak att vara beroende av.
Den mångsidige musikern och låtskrivaren Roy Ayers är en tämligen ny upptäckt för mig, första gången jag hörde den här låten var när jag lyssnade på författaren Jonas Hassen Khemiris novell Oändrat Oändligt på radio. Mellan styckena i texten, som förövrigt också är en väldigt bra novell, låg korta utdrag ur låtar. Everybody loves the sunshine var en av låtarna. Just den här låten fastnade jag verkligen för direkt när jag hörde den, den passade så fantastiskt bra ihop med texten. Låten förstärker känslan och höjer novellen.
Novellen hörde jag för flera månder sen på radio, men hittade inte låten då. Nu i december fick jag tillfället att lyssna och se på Jonas Hassen Khemiri på Stadsbiblioteket i Arvika. Efteråt passade jag på att fråga honom om musikvalet till novellen Oändrat Oändligt och han förstod direkt vilken låt jag menade och gav mig namnet och artisten. Det var alltså Roy Ayers – Everybody Loves the Sunshine. Jag har inte hört så mycket annat av Roy Ayers, men det är samtidigt skönt att bara kunna lyssna på en låt utan att tänka på artisten alltför mycket. Jag läste bara lite kort på Wikipedia och Roy har arbetat med olika genrer, som fusion, funk, soul och hip-hop och det märks i Everybody Loves the Sunshine.
Låten har en väldigt lugn stämning. Sången och texten är enkel, men frammanar bilder av sommar, soliga eftermiddagar och kvällar – en fullständig kontrast mot den kyla och snöslask som vi i Sverige upplever just nu. Låten kan hjälpa en att drömma sig bort till en varmare årstid, att vandra på en solig trottoar, till ett liv i solsken.
My life, my life, my life, my life … in the sunshine...
Håkan Hellströms framgång är ett faktum. Är han dock värd det? Frågan är lite klyvd för mig. Det jag inte gillar med Hellström är att flera av hans låtar låter rätt lika i vissa fall, men det som stör mig mest är att han, precis som Quentin Tarantino i filmsammanhang, snor från andra låtar och lägger in det i sina. Allt från så kallade referenser till direkta stölder från till exempel The Cure och psalmen Pie Jesus har uppstått. Just den typen av framgångssaga, där dessa stölder framgår, blir jag rätt besviken på. Däremot ska det understrykas att Hellström har gjort bra, helt och hållet egna, låtar. Onsdagens låt den här veckan blir Hellströms vackra Min Huckleberry Vän som finns på hans singel En Midsommarnatts Dröm, där även titelspåret finns med, plus en singback-version av den.
Min Huckleberry Vän handlar, som titeln antyder, om vänskap, men Hellströms gåtfulla texter (som ibland blir lite för svävande) bildar en egen uppfattning, som i min tro handlar om en vänskap som påminner om den gedigna sådana som Huckleberry Finn binder tillsammans med Tom Sawyer. Låtens stämningsgivande gitarrspel tillsammans med Hellströms tämligen spruckna röst blir en blandning av de varma åkerfälten i den svenska södern, med en släng av Göteborg. En enkel, men rogivande låt om vänskap, som passar in i vintermyset.
The Yeah Yeah Yeah Song är en låt som alltid gör en glad. Därför är den, oavsett om du hört den eller inte, alltid ett bra tips. The Flaming Lips tre senaste album (exklusive deras senaste medföljande CD till filmen Christmas At Zoo) har alla varit bra tips även om inget av dessa varit helt och hållet fulländat. Fast även om jag verkligen kan njuta av deras musik ibland så är det inte musiken som gör Flaming Lips till ett stort band av våran tid. Det är deras uppträdande live. Ditt går man för att höra musik, men det man ofta istället får är en upplevelse snarare bestående av ett fullständigt underbart barnkalas med konfetti, ballonger, ljusshower, dansande aliens och allt du kan tänka dig. Bandet består av två duktiga musiker på bas och gitarr, en extern trummis och en sångare Wayne Coyne, som levt ut sin roll som lekfarbror. Vi såg honom som "musikfilosofen" i Musikministeriet för några år sedan och han har tillsammans med sitt band både gjort punk under en lång tid innan de gick in i en ny fas, och gjort ett musikprojekt - Zaireeka (1997) - som gick ut på att spela flera skivor samtidigt på olika spelare för att för var och en av gångerna man hör den, få en unik upplevelse. Ofta är deras skapande konstigt, men lika ofta är resultatet oväntat bra.
Den här låten sammanfattar allt Flaming Lips är idag och är också en av deras bättre, det är dock onekligen den allra bästa på At War at the Mystics som kom för två år sedan.
Music Music Music är en "modern" jazz-trio, men med mycket referenser till äldre jazz och musik över huvudtaget. Denna låt,som är en cover av Teresa Brewes "Music music music", har gett namnet åt bandet, eller så är det tvärtom låten som fick namnet först och sedan bandet . Likheten är inte direkt slående, jag hade ingen aning om att det fanns en annan version av låten, förrän jag läste recensionen av en av deras konserter. Music Music Music (bandet) har bearbetat låtmaterialet, brutit ner det och byggt upp en helt ny låt där man bara ibland kan höra likheterna. En av de mest påtagliga likheterna är svänget i låten, som finns i båda versionerna. Music Music Music´s version är jazzigare och enbart instrumental. När jag hör Fabian Kallerdahls pianospel tänker jag på Bill Evans musik, en annan jazzmusiker som Music music music gjort covers av (låten How My Hearts Sings). Det är liknande lätta pianospel som i sin tur har likheter med de Franska impressionisternas musik (t.ex. Ravel Debussy), med mycket tystnad i spelet. Övriga medlemman i trion är Fabians bror Josef Kallerdahl på bas och Michael Edlund på trummor och de har ett väldigt fint samspel i gruppen. Det märks väl när man ser dem live, vilket jag gjort två gånger och det är en god balans mellan skriven musik och ren improvisation.
Music Music Music (Put Another Nickel In) är första låten på skivan Everybody Digs, som är ganska ojämn i övrigt. Första låten är klart höjdpunkten på skivan, även om resten av musiken inte direkt är dålig.
Nu när vinternsveper över våra landskap och det blir både jobbigare och kyligare att gå ut, behöver man alltid en låt som lindar in en i värme och värmer en inne i själen. Jag hade först tänkt gå ut med att tipsa om Shuggie Otis Strawberry Letter 23, en funklåt som passar in sig väldigt bra på sommaren och som då för tankarna till just värmen sommaren utlyser, men jag ändrade mig snabbt och tänkte tipsa om sång som kanske ligger Svea Rike närmare hjärtat - nämligen Fred Åkerströms Jag Ger Dig Min Morgon.
Jag Ger Dig Min Morgon (som finns med på Åkerströms album Två Tungor) är en svensk version av Tom Paxtons I Give You The Morning och är en väldigt vackert utformad sång rent språkmässigt. Åkerström beskriver målande det han sjunger om, så att en bild av hela sångens handling framgår klart och tydligt, i verser såsom:
Genom frostigt glas syns solen som en huldra Ditt hår, det flyter över hela kudden
Faktum är att när jag hör en visa som den här, så värmer kroppen. Det målar upp bilden av rödmålade torp i Glava, Värmland, om kärleken och sommaren, och en vacker, svensk sådan. Åkerström har inte direkt imponerat tidigare, jag har faktiskt inte hört mycket av honom, men hans mest kända sång är snudd på ett svenskt mästerverk. En låt med själ av en av Sveriges mest inspirerande (och basröstade) vissångare.
Archive är ett band som jag flera gånger halvt medvetet "slutat lyssna på". Det brukar kännas som om jag stannar upp med mina musikaliska upptäckter när jag fastnar alltför mycket för deras musik. Jag har också känt att de kanske på ett sätt är för enkla för mig. Jag vill ha mer lager på lager, krångliga melodier och flum eller någonting så naket och folkligt så att melodierna får berätta sina egna historier. Musiken där emellan tycker jag är tråkig. Vid första intrycket är inte Archives musik någonting som sticker ut. Visst, trip-hop, som bandet tydligen brukar klassas in i, är väl alltid speciellt. Men för mig var bandets musik genremässigt närmare vanlig alternativ rock; känsloladdad sådan. Någonting som fått mig allt mer att inse att det kanske inte är helt fel att referera till framförallt Pink Floyd, men också andra inflytelserika artister som på många sätt borde ses som hedrande liknelser.
Jag kan inte säga annat än att jag tycker extremt mycket om deras skiva Noise, men nu har jag också insett att You Always Look the Same at Me, som är ett mindre elektroniskt laddat album, helt klart är i samma klass. Här kommer album som The Wall väldigt mycket in i bilden. Till sist kommer jag till insikten att Archives musik faktiskt är rätt mycket av det där som jag beskrev som sådant jag gillar, det är sannerligen lager på lager. Albumets första spår: Again, är nog en väldigt bra introduktion till bandet och en av deras bästa låtar (kanske den bästa). Det är oerhört känsloladdat och melodien går väldigt mycket upp och ner på ett bra sätt. Ibland är det nästan kaos och ibland nästan stilla. Det bör utan tvivel kallas för post-rock. Låten är över en kvart lång men under färden från start till mål hinner jag som lyssnare genomgå en färd genom solen, natten och mitt egna inferno minst en gång. När den tar slut så har man inte släppt musiken en endaste gång.
Redan 1973 grundades Ultravox. Ett av alla dessa nostalgiska synthpop-band som under 80-talet blev ordentligt stora. Deras första album i slutet av 70-talet var dock inte mer synt än Roxy Music. När sedan John Foxx lämnade gruppen för sin solokariärr och Midge Ure tog över spakarna nådde Ultravox sin höjdpunkt under skiftet mellan 70- och 80-talet; det de släppte senare är det som de idag kanske främst förknippas med, synthpopen, och den känns väl kanske inte riktigt lika bra som deras tidigare musik. Under den här mellanperioden så var tillhörde Ultravox pionjärerna av undergenren New romantic tillsammans med bl.a. Japan. Då - 1980 - så kom Vienna, vilket är en av 80-talets enligt mig allra bästa album inom det elektroniska. Titelspåret är den låten som du längtar till redan när du sätter på skivan och det är också veckans låt.
Videon är historisk eftersom det var den första någonsin som använde sig av wide-screen. Dessutom är den väldigt bra.
Håkan Hellströms framgång är ett faktum. Är han dock värd det? Frågan är lite klyvd för mig. Det jag inte gillar med Hellström är att flera av hans låtar låter rätt lika i vissa fall, men det som stör mig mest är att han, precis som Quentin Tarantino i filmsammanhang, snor från andra låtar och lägger in det i sina. Allt från så kallade referenser till direkta stölder från till exempel The Cure och psalmen Pie Jesus har uppstått. Just den typen av framgångssaga, där dessa stölder framgår, blir jag rätt besviken på. Däremot ska det understrykas att Hellström har gjort bra, helt och hållet egna, låtar. Onsdagens låt den här veckan blir Hellströms vackra Min Huckleberry Vän som finns på hans singel En Midsommarnatts Dröm, där även titelspåret finns med, plus en singback-version av den.
Nu när vintern sveper över våra landskap och det blir både jobbigare och kyligare att gå ut, behöver man alltid en låt som lindar in en i värme och värmer en inne i själen. Jag hade först tänkt gå ut med att tipsa om Shuggie Otis Strawberry Letter 23, en funklåt som passar in sig väldigt bra på sommaren och som då för tankarna till just värmen sommaren utlyser, men jag ändrade mig snabbt och tänkte tipsa om sång som kanske ligger Svea Rike närmare hjärtat - nämligen Fred Åkerströms Jag Ger Dig Min Morgon.
