Infinity - The Xx

Inga överraskningar. Men jag måste få rekommendera The Xx's helt fenomenalt strålande underbart ljuvliga musik, även om ni förmodligen redan vet att vilka de är och hur fantastiskt superba de faktiskt är. För det har ju trots allt stått en hel del om de efter att de släppte deras självbetitlade platta nu i augusti. Och jag håller med. De är bra.

De har gått i Elliott School i London, samma skola som också unika artister och grupper så som Burial, Hot Chip och Four Tet varit elever på. Musikaliskt känns de dock inte så nytänkande, även om jag samtidigt tycker att det är svårt att komma med raka referenser. De lyckas på något sätt kännas ganska egna trots allt. Men någonting utöver det vanliga finns egentligen inte. Det är raka och ganska enkla poplåtar som seglar fram likt en segelbåt kryssar över en vik under stiltje. Det finns ett behagligt lugn över det. Det är lite som om de har världens mest använda ljud och till skillnad ifrån resten av världen lyckas utnyttja de på helt rätt sätt. Och det lyckas de med om och om igen.

Det tog inte många lyssningar (knappt en, tror jag) innan jag insåg att just låten Infinity var något alldeles extra. Den inleds så väldigt självsäkert innan den så småningom plötsligt går ut i hela kroppen i en plötslig vändning. Alla användning av instrument är väldigt sparsam men en basgång lyser som en fotogenlampa i mörkret och en trummis räddar världen i varenda ögonblick då han slår på sina magiska lådor; vilket inte är allt för ofta. En gitarr drar samtidigt långsamt i en åt alla håll medan en dramatisk kvinnoröst och en dyster mansröst gör detsamma. Därpå dras tempot upp av ett av vår världshistorias allra bästa ljud: ljudet av knäppande fingrar. Summa summarium så är det här helt enkelt för bra för att missas. Så om du mot förmodan faktiskt inte hört talas om The Xx, så har du åtminstone gjort det nu.