Sade, det låter nästan som det engelska ordet Sad och jag tycker det passar på sätt och vis. När hon sjunger låter hon lite ledsen på något vis. Med en speciell fusion av jazz-komp och pop-melodier debuterade Sade med skivan Diamond Life, som dagens låt kommer ifrån. Jag har egentligen lyssnat mest på hennes andra skiva, Promise och låten Sweetest Taboo. Hon sjunger väldigt speciellt , lite sprucket, vackert på samma sätt som Billie Holiday ibland.
Efter några lyssnar på When Am I Going To Make A Living ser jag varje gång jag sätter på den fram emot det härliga saxofonsolot som ligger mot slutet av låten. Sade kommer in medan saxofonen fortfarande spelar och sjunger refrängen och det är så vackert hopsatt att man ryser.
Gil Scott Heron ses som en tidig spoken-word och hip-hop artist och han kallas ofta hip-hopens fader, men han har även framträtt med lite mer traditionell soul-musik. Det är den sidan man hör i den här låten, där Scott-Heron sjunger om lösningen på alla de problem man kan tänkas ha- mår man dåligt kan man lösa det genom att lyssna på Lady Day, dvs Billie Holiday eller saxofonisten John Coltrane. Det är en härlig låt och jag gillar texten väldigt mycket, eftersom jag både tycker om Coltrane och Holiday och håller med om det han säger. Det är fantastiskt musik och en finfin hyllning av de båda legenderna.
Gil Scott-Heron har även gjort den tidiga hip-hop/spoken word-låten The Revoloution wil not be Televised, som jag också kan rekommendera. Det är starkt politiskt musik och det tycker jag är väldigt mäktigt att lyssna på.
Något som många tagit upp i musiken under årens gång, inom de flesta genrer skulle jag vilja säga. Är att bli dömd till döden. Nick Cave & The Bad Seeds är inget undantag. (För att förlätta för oss alla kallar jag Nick Cave % The Bad seeds bara för Nick Cave) Nick Cave har en väldigt speciell spridning inom sin musik. Från vackra ballader till psykedeliskt trasig rock. Det är nog också därför de har blivit så älskade för sin annorlunda inriktning. "The Mercy Seat" är nog inte i det stora hela så väldans speciell. Det är ju just att det är Nick Cave som framför det som förvandlar musiken till det där extra fantastiska. "The Mercy Seat" handlar ju som sagt om att bli dömd till döden och Nick Cave gör det till en grym saga i ett snabbt tempo med stråkar och klang som får en att rysa. Många låtar har ju olika delar i själva musiken. Kanske en uppbyggnad eller trapatser. The Mercy Seat börjar med att Nick Cave talar och sedan släpper lös allt han har. Det är det som gör allt så mäktigt. Jag är iallafall mycket nöjd med vad Nick Cave har lyckats åstakomma i "The Mercy Seat". Defenitivt värt att lyssna på och insupa.
Ska försöka hålla nere på textmaterialet idag eftersom det är en sådan dag idag (en sådan dag då man skriver kort). Dagens låt är rätt och slätt Tortoise låt It's All Around You ifrån skivan med samma namn utkommen 2004. Jag vet inte särskilt mycket om bandet förutom att de gjort en del album sedan 90-talet och att de brukar sorteras under genren post-rock. Sistnämnda faktum var någonting som förvånade mig efter att ha fått höra It's All Around You för några år sedan, men sedan dess har jag lärt känna band som Mogwai och förstått lite bättre vad post-rock faktiskt går ut på. Men visst skiljer det sig markant ifrån band som Mogwai. Likheterna är näst intill minimala. Här spretar musiken allt som oftast mot framförallt syntmusik men också t.ex. till krautrock. Just den här låten - som inleder skivan - fångar direkt upp intresset och även om en lyssnare som är ovan med instrumental musik kommer att tröttna på musiken senare under albumets framfart så kommer den så småningom leta sig tillbaka till den där introducerande låten som breder ut sig över rummet precis som landskapet gör över It's All Around You's framsida. I livevideon nedan är den kanske inte lika fängslande eftersom den är i ett mer oaptitligt och snabbare tempo. Mina tankar går lätt emot Battles, som jag lyssnat mycket på senaste veckorna, när jag lyssnar på just denna video.
Det finns många sätt att upptäcka musik på. Låtar kan komma till en på alla möjliga oväntade sätt.
Ett sätt är att lyssna på mixtapes, som ofta dj:s satt ihop, till exempel det Moondog-mixtape som jag fick tag på genom någon blogg på internet. När jag lyssnat har jag slagits framförallt av hur olika musik Moondog skapade. Ibland är det hela stråkorkestrar, ibland bara något eller några av hans märkliga, egentillverkad instrument. Låtarna innehåller också ofta ljud från gatan, platsen där han spelade in många av sina märkliga låtar. Moondog levde framförallt i New York och hade en väldigt speciell klädsel, han klädde sig nämligen som en nordisk viking från vikingatiden. Dessutom levde han till stor del ute på gatan och uppträdde som något av en tiggare. Men han skapade även mycket speciell experimentell musik, ofta med inspelningsutrustningen under sina kläder.
Up Broadway är en svängig låt, som känns lite som någon slags urkraft, det ger mig känslan av en bil som åker fort som tusan uppför Broadway. Möjligen tillför titeln mycket till de associationerna, men titeln hör ju också till upplevelsen av låten egentligen. Ljudet är väldig lo-fi, men det känns bara spännande och exotiskt, tycker jag. Det börjar med inspelningar direkt från gatan, och man får känslan av New York på 60-talet på något sätt. Sedan ljuder ljudet av flera saxofoner och det svänger ordentligt.
Youtube är ju minst sagt begränsat när det gäller musik, men här är i alla fall en annan låt som Moondog gjort, Viking heter den, som är minst lika bra. Vill ni höra Up Broadway finns den att lyssna på på Spotify här
Vitsen med den här bloggen är ju egentligen inte bara att rekommendera de där mästerverken till låtar som finns. Idag är min valda låt inte "underbart vacker" (vacker i den benämningen att det tillger njutning) på det viset som jag brukar välja låtar på. Istället har jag slagit ett kast för nörderiet, Youtube och den sortens covers som får en att dra i mungiporna. För när jag fick se vad James Houston bakat ihop som bidrag till den tävling som det inte allt för okända bandet Radiohead utannonserat på sin hemsida - där vinnaren skulle göra den bästa remixen på deras låt Nude från senaste albumet In Rainbows - så var det just i kindpartierna runt munnen som det stramade. Originallåten är helt underbar och den bästa från just nämnda album men att kalla denna remix underbar skulle jag nog egentligen enbart kunna säga med glimten i ögat. Men ändå, har du lyssnat på Radioheads spår så kommer du bli stormförtjust i James Houstons vinnarbidrag. Han skriver själv på Youtube att "det inte låter bra, men det är inte heller meningen" vilket jag inte alls kan instämma till. När låten kommer igång på riktigt är det klass, helt enkelt.
Så vad för nytänkande idé handlar det här om nu? Jo, Houston har helt enkelt tagit låten - som Radioheads sångare Thom Yorke antagligen valde minst lika mycket för att den går i en sådan omöjligt långsam takt gentemot sådan musik man i övrigt brukar göra remixer på, som för att den är så bra - och spelat in den på nytt med diverse elektroniskt kontorsmaterial och dylikt. En ZX Spectrum-hemdator som framkallar ljudet av gitarrer, en skrivare som låter som trummor, scanner som bas och fixade hårddiskar som han lyckas ta fram ett extremt bra sångljud ifrån. Alla ljud följer förstås låten in i minsta detalj och lyckats t.o.m. framhäva samma härliga känsla som originalet. Första minuten av videon här ovan är det mest buller, men vänta ni bara, så småningom når musiken en riktigt hög nivå med tanke på vad det är. Påhittet är förvisso inte helt nytt - letar man hittar man mängder på Youtube - men jag tror att det är sällsynt att det görs såhär bra.
En helt vanlig vardagseftermiddag när jag sitter med en del skrivuppgifter att göra orkar jag inte lyssna på Spotify mer utan besöker "deezer.com". Min favorithemsida när det gäller ny musik. Jag tittar igenom de nya låtarna och upptäcker en man kallad Freddy Mcquinn med en låt kallad "Bitch". Nu förväntar jag mig något i smak med dagens populärmusik likt Lady Gaga eller Katy Perry. Men jag blir överraskad. Så här ska ju inte populärmusik låta! Speciellt inte idag. Jag förstår snabbt att det inte alls är sådan där MTV-pop utan lite mer psychadelisk talande musik. Med starka ackord på elgitarren och klingande klockljud sätter Mcquinn igång med en mystisk sång som skulle kunna passa i någon mörk gränd. Jag kan inget annat göra än att gilla det. Jag kollar upp honom på Myspace och Last.fm och han verkar relativt ny. Låten slutar mer uppspelt och lycklig än den började vilket är ganska ovanligt enligt mig. "Bitch" är en sådan låt man inte behöver kunna texten för att uppskatta. Bara hans sätt att säga det är nog. Jag fortsätter att lyssna några gånger. Han finns bara på deezer ännu. Han är så ny och orörd.
