Café Cosmopolite - Freddie Wadling

Då den här bloggen slog upp dörrarna var det redan uppenbart för mig att jag för eller senare skulle skriva om någonting som Freddie Wadling medverkade i, och detta inte bara en gång. För även om den svenska punklegenden Wadling kanske inte har medverkat på så många mästerverk till skivor, så har han onekligen sjungit fram flera mästerverk till låtar och varit den stora anledningen till deras kvalitet. Idag tänkte jag ta upp en låt ifrån en skiva jag köpte nu i onsdags och som fått stå för den musikaliska helgunderhållningen, nämligen Freddie Wadlings senaste soloalbum. Albumet heter The Dark Flower (Den mörka blomman) av anledning att det är ett dubbelalbum varav den första skivan består av svenska låtar och den andra av engelska.

Freddie Wadling är kanske inget geni. Att han kanske har knarkat mer under sitt liv än någon annan svensk kan väl stå för svars för ett sådant uttalande. Men han lever fortfarande och det kan alla musikälskare sannerligen skatta sig lyckliga åt. Fortfarande uppträder han ofta och gör ny musik. Förmodligen för att det är hans livs stora passion, för inga andra anledningar skulle motivera att han inte ligger på sjukhus. Hur som helst är jag väldigt glad över att så inte är fallet för hans närvaro i svenskt musikliv verkar ibland absolut nödvändig, så som när han dök upp på Hans Appelqvist fantastisk Naima eller i slutet på Silverbullits konsert under Way Out West förra året. När han kör solo är det mestadels covers. Många är på mycket kända låtar (såsom när han med Fläskkvartetten sjöng Over the Rainbow [en tagning då Freddie sjunger direkt från pappret; samma tagning är det som har blivit ett av Sveriges bästa bands mest kända låtar]) men Freddie Wadling sjunger de oftast bättre än originalen. Hans röst är helt enkelt Sveriges bästa.

Den svenska delen av den nya skivans femte spår är en låt som ursprungligen skrevs av Joakim Thåström under den tiden då han härjade med Imperiet. Det är helt klart en bra låt, men det är när Freddie lyfter den som den når ofantliga höjder. Så fort den sätter sin första ton vet jag att jag har någonting otroligt framför mig. Sedan tonar den långsamt upp sig, med många friska detaljer, inför den omtumlande refrängen. Alla som var unga på 80-talet vet hur den går: "Kom systrar och bröder / Till dom som förblöder / Utanför", men texten är irrelevant. Det här är ett rent styrkeprov som till tar den fart som Freddie Wadling är som allra bäst när han tar. Det här en stridssång! Ändå är den där mystiska stämningen som fanns i Imperiets version långt ifrån bortblåst. Café Cosmopolite låter för mig som en plats för drömmar och ideal och ifall så är fallet så lyckas musiken gestalta dessa upproriska tankar på ett mycket bra sätt.