Chet Baker är nog min favorit bland alla jazz-sångare. När jag skriver detta börjar jag fundera på om jag verkligen kan jämföra Chet Baker med andra favoriter som Billie Holiday, Johnny Hartman, Frank Sinatra eller Nina Simone, går det verkligen att ranka dem? Det räcker kanske med att säga att jag är väldigt förtjust i Chet Bakers musik och att jag lyssnat väldigt mycket på hans inspelningar.
Jag minns en gång när jag råkade höra Chet Baker på radio, bara en snutt, efter dagens dikt på P1 och jag tänkte: “Vad är det här för röst? Är det en kvinna eller en man som sjunger?”. Jag tyckte i varje fall mycket om det. Och, visst, han har en väldigt androgyn röst. Rösten är det jag lade märke till först, hans melankoliska, “nära” röst (jag antar att han åstadkom det genom att sjunga nära mikrofonen), hans fraseringar, hans djupa röst som gör det nästan svårt att tro att han faktiskt var vit. Han var en otrolig sångare med en röst som man känner igen direkt. Inte nog med det var han även trumpetare, och en trumpetare med en egen stil. Han hade ett spel som var rakt och improviserade med en väldigt ren och vacker ton på trumpeten.
Det är ju även hans låtval som gör honom till en speciell karaktär, han valde ofta låtar med väldigt melankoliska, ofta rent utav ledsna texter och det har gjort att man lätt ser som den kärlekskranke, vackre James Dean-figuren som har så svårt att hittar den kärlek han letar efter och när han väl hittar den så är den kärleken inte för honom. Om det handlar till exempel denna låten, But Not for Me, om. Hur han var som person vet jag inte riktigt, men något jag vet är att han hade i perioder stora problem med missbruk och det kan ju göra det flesta insatta i vad uttrycket “blue” står för. För det är det låtarna handlar om. I vissa fall kan det kännas som man dränks av alla denna självömkan och vemodighet, men oftast är det vackert och tröstande att lyssna på, tycker jag.
But Not for Me är med på skivan “Chet Baker Sings”, som Chet spelade in tillsammans med bland annat pianisten Russ Freeman, som är något av en klassiker inom jazz och ett gott exempel på den softa coola musik som kom från Amerikanska Västkusten på 50-talet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar