Pannonica - Thelonious Monk

Thelonious Monk på jazzklubben The Open Door i New York

Igår natt hade jag problem med att sova och gick då upp och satte mig och läste i det nyaste numret av Orkesterjournalen. Orkesterjournalen är för de som inte vet, en svensk jazz-tidskrift, som även är världen äldsta jazz-tidning. Jag läste en recension om en bok om en av jazzens största mecenater, en kvinna vid namn Pannonica de Koeningswarter. Hon föddes 1910 i London. Hon flydde under andra världskriget tillsammans med sin man till Ekvatorialafrika, och blev en del av den franska motståndsrörelsen. Det var här hennes intresse för afrikansk kultur och jazz grundades. Hon tröttnade dock på livet där och skiljdes sig från sin man och flyttade till USA. Där blev hon bekant med de flesta inom den moderna jazz-musiken, det som kallas be-bop, i New York. Många av musikerna samlades kring henne, bodde i hennes hotellsvit, hon hjälpte många av dem ekonomiskt och hon var deras vän. Det var storheter som Charlie Parker, Dizzy Gillespie, Bud Powell, Sonny Clark med flera. Det var bland annat i hennes svit på Stanhope Hotel I New York som Charlie Parker tillbringades sina sista dagar i livet, 1955.

Pianisten och kompositören Thelonious monk var en av de stora pianisterna inom bop-musiken som växte fram kring mitten av 1940-talet i New York. Han var en av de musiker som Pannonica hjälpte och stödde. Till hennes ära skrev Monk stycket Pannonica, som förekommer på albumet Brilliant Corners. På Pannonica spelar Monk på det pianoliknande instrumentet Celesta. Det är en lätt melankolisk känsla över låten. Jag tycker det känns som låten på något sätt vill gå baklänges, tonerna dras ut på något sätt. Thelonious Monk spelade in mycket musik, och det mesta är fantastisk bra. Det som ofta kännetecknar goda musiker är ett eget uttryck och det kan man verkligen säga att Thelonious Monk hade. Han var inte bara en speciell person, med till exempel alla sina lustiga hattar som han bar vid de tillfällen han spelade, utan man kan om man hört en del på hans pianospel höra att det är han som spelar. Han hade ett speciellt sätt att spela och improvisera på, som är svårt att förklara med ord, men som alltid går att känna igen.