Det är måndag igen. Jag har nyss "genomlidit" Portisheads tredje skiva för tredje gången. Ta mig inte allt för mycket på orden, den är riktigt bra, men efteråt känner man sig väldigt utmatad och ifall man prompt ska lyssna vidare på musik så krävs det lätthet. Jag får slänga mina planer om "tung" måndag i papperskorgen i sökandet på den ultimata koppla-av-låten. Till sist blir det ett 90-talsband i alla fall. Samt ett givet val. Albumet If You Feeling Sinister (1996) av det skotska indiebandet Belle & Sebastian (den direkta anledningen till att indiepop varit så stort under 00-talet) är bland det mysigaste man kan tänka sig i ett sådant här, likaväl som något annat, tillfälle. Men att välja låt visar sig inte vara så enkelt som jag förmodade. Bandets sångare Stuart Murdoch har förvisso sagt att han inte är mycket för albumformatet utan hänvisar lyssnare till att koncentrera sig på låtarna var och en för sig, men jag - som absolut föredrar att lyssna på album från början till slut - har svårt att urskilja vilka låtar som verkligen är allra bäst på de där skivorna som verkar hålla helt igenom. Med vissa undantag förstås. If You're Feeling Sinister är inget sådant undantag men efter en snabblyssning genom hela albumet konstaterar jag att det var den allra första låten jag faktiskt ville skriva om. The Stars Of Track And Field heter den och inleds med enbart akustisk gitarr och sång. Sedan kommer basen och sedan rullar det på med instrument efter instrument. En modell till hur man gör intro som bandet ofta använder, och för det mesta med gott resultat. Det är först när trumpeten kommer in som man känner att låten verkligen kommit igång, men då är det inte heller långt kvar innan nästa låt går igång. The Stars Of Track And Field tar det alltså så lugnt och sansat att den hinner ta slut nästan genast när den börjar. Men det är också de låtarna som Belle & Sebastian gör bäst. De som gillar den här låten kommer att finna en otrolig lycka genom att även lyssna på bandets idag kanske mest omtyckta låt The State I Am In som också har en växande form, även om melodin har sin tydliga gång helt igenom.
Om du inte redan har börjat februari med ljud signerat Glasgowskt 90-tal, så är det dags att börja nu.
En annan (sämre) version på The Stars Of Track And Field än den jag är van vid:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar