Jag har länge varit medveten om att jag skulle uppleva döden av Kraftwerk. Förutom att vara det kanske viktigaste popbandet någonsin och ett sällan överträffat kultfenomen så betyder deras musik väldigt mycket för mig personligen. Deras påverkan över mitt musikintresse är ett faktum som jag sent kommer att kunna lämna och varje gång jag lyssnar på album så som Trans-Europe Express känns dagen plötsligt fulländad. Jag hyser en medveten idoldyrkan gentemot de två skaparna av bandet, Ralf Hütter och Florian Schneider (men kanske främst den förstnämnda). Men någon gång så kommer också de största få smaka på hur jorden smakar. Ingen fara sked. Båda lever fortfarande. Men det betyder ändå en hel del då en av den ena grundstolpen lämnar bandet. Bandets sista flämtande andetag är över. Kraftwerk har måhända knappt gjort någon musik på väldigt länge (deras senaste Tour de France från 2003 bestod av material gjort under en period på tjugo år) men en död är en död och deras sparsamma turnerande har nu antagligen nått en nollnivå. 2009 börjar alltså mörkt. Jag ser det som en plikt att min måndagslåt blir tillägnad Florian (på bilden längst fram).
Jag brukar främst tycka om att prata om bandets album och inte deras enskilda låtar, men Das Model har med rätta blivit en av deras mest kända låtar och jag kan inte annat än medge att den förtjänar extra uppmärksamhet dels för att det är bland det bästa de gjort, men också för att den sticker ut. Die Mensch Machine från 1976 är en av deras oförglömliga klassiker. Titeln hänvisar till en gammal vettig tanke om hur vi människor i grund och botten är maskiner och för mig är albumet en konceptskiva. Men det är inte den egenskapen som imponerar och gör effekt på mig när jag lyssnar igenom albumet. För mig är deras användning utav synthesizers fullständigt fulländad och till min vetskap aldrig heller överträffad. Bäst är synthslingorna i just Das Model som gräver sig in ens medvetande på ett grymt tillfredsställande sätt. Men en sådan beskrivning räcker egentligen inte alls. För mig är just dessa perioder av klinkande kanske det bästa som gjorts någonsin; själva låten i helhet kanske inte kan rå åt sig någon förstaplats, men just sekunderna av evighet är mer än jag har ord för.
Från Minimum-Maximum-DVDn som finns att köpa här i Sverige. Inspelningen är gissningsvis ungefär fyra år gammal.
1 kommentar:
Bra text, bra val också, det är ju aktuellt som sagt. Tyckte om formuleringen "Men någon gång så kommer också de största få smaka på hur jorden smakar."
Skicka en kommentar