Det här är förvisso sommarmusik. Men det är även musik för vinter. Musik för vår. Musik för höst. Musik för alla årstider.
Dagens måndagslåt är gjord av en artist som jag absolut håller som Sveriges intressantaste följt av Dungen, The Knife och möjligtvis Kent. När jag hörde 5 x 5 och lite blandat hoppkok från malmömannen Hans Appelqvists hittills gjorda alster var jag knappast särskilt imponerad. Inte heller hans SR sända intervju om onani (som avslutas med flera minuters stönande) ackompanjerat med lättsamt piano övertygade särskilt mycket. Som ni kanske förstår var känslan detta gav mest olustig på ett inte alltid givande viss. Men när Appelqvist uppträdde på lilleputtsfestivalen "En ljumen i gräset" sommaren 2007 var upplevelsen total. Efter konserten köpte jag genast Sifantin och mörkret som då var hans senaste album. Där återfanns bland de mest trollbindande låtar man kan tänka sig. Efter c:a. 20 minuter av allmänna barnljud, pianopling och gökläten (på det mest fantastiska sätt) så tonar den absoluta höjdpunkten Talkijangnas Akt upp sig. Den leds av en enkel gitarrslinga, ett par trummor och ett svep av barnens hurrande vid sommarlovsavslutningen som någonstans bakom de övriga instrumenten ligger och lurar. Någonstans hörs ljudet av en gong-gong. Det går ändå inte att beskriva en sådan här låt. Den måste egentligen avnjutas tillsammans med hela Hans skiva; och dessutom på natten, för då låter musiken ännu mer trollbindande. Även om Hans andra skivor Naima och möjligtvis också Bremort ger ett starka totalintryck så råder det inget tvivel om att Talkijangnas Akt är hans låtvidunder. Den, tillsammans med den kanske mest konventionella av hans låtar: Tänk Att Himlens Alla Stjärnor, är unika då de lyckas fånga upp hela mystiken och det där vardagliga och lekfulla uttrycket som ständigt återfinns i Appelqvist album på ett enda spår. Ska man bara höra en låt och ändå fascineras av vad man hör så ska man helt klart höra en av dessa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar