Archive är ett band som jag flera gånger halvt medvetet "slutat lyssna på". Det brukar kännas som om jag stannar upp med mina musikaliska upptäckter när jag fastnar alltför mycket för deras musik. Jag har också känt att de kanske på ett sätt är för enkla för mig. Jag vill ha mer lager på lager, krångliga melodier och flum eller någonting så naket och folkligt så att melodierna får berätta sina egna historier. Musiken där emellan tycker jag är tråkig. Vid första intrycket är inte Archives musik någonting som sticker ut. Visst, trip-hop, som bandet tydligen brukar klassas in i, är väl alltid speciellt. Men för mig var bandets musik genremässigt närmare vanlig alternativ rock; känsloladdad sådan. Någonting som fått mig allt mer att inse att det kanske inte är helt fel att referera till framförallt Pink Floyd, men också andra inflytelserika artister som på många sätt borde ses som hedrande liknelser.
Jag kan inte säga annat än att jag tycker extremt mycket om deras skiva Noise, men nu har jag också insett att You Always Look the Same at Me, som är ett mindre elektroniskt laddat album, helt klart är i samma klass. Här kommer album som The Wall väldigt mycket in i bilden. Till sist kommer jag till insikten att Archives musik faktiskt är rätt mycket av det där som jag beskrev som sådant jag gillar, det är sannerligen lager på lager. Albumets första spår: Again, är nog en väldigt bra introduktion till bandet och en av deras bästa låtar (kanske den bästa). Det är oerhört känsloladdat och melodien går väldigt mycket upp och ner på ett bra sätt. Ibland är det nästan kaos och ibland nästan stilla. Det bör utan tvivel kallas för post-rock. Låten är över en kvart lång men under färden från start till mål hinner jag som lyssnare genomgå en färd genom solen, natten och mitt egna inferno minst en gång. När den tar slut så har man inte släppt musiken en endaste gång.
Här under finner du en singelversion på låten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar