Den svenska proggrörelsen har sagt punkt för många sommarkvällar för min del. I.a.f. så har ett album med namnet Progg Hits fått bjuda upp på många trevliga låtskatter under sen afton med musikalisk prägel. Det är inte omöjligt att det finns flera sånger därifrån som förr eller senare kommer att dyka upp från mina låtrekommendationer. Främst står sig kanske Samla Mammas Mannas Folkvisa i morse, Mikael Wiehes folkkära Flickan och kråkan och naturligtvis den oemotståndliga Barkbrödslåten av proggens allra största, nämligen Kebnekaise. Det är tveksamt ifall allt ska räknas som progg, och det är också tveksamt om de flesta låtarna på Progg Hits verkligen är så bra när allt kommer omkring. Men en låt som är väldigt bra är hur som helst den tredje sista på hela kalaset, nämligen Gånglåten av Fläsket brinner. Den återfinns på deras debutskiva från 1971 med samma namn som gruppen.
Det är dels en väldigt utmärkande låt för vad det svenska 70-talet i progressiv väg stod för, mycket tack vare instrumenten. Men det är också en låt uppbyggd på en uppgående melodi som blir mer och mer intensiv för varje sekund. Lager på lager läggs på tills lyssnaren är helt och hållet omfamnad. Just sådana låtar är jag väldigt svag för. Det är som att lockas ner under bron för att möta näcken; skillnaden är att musik i regel inte är farligt som i de gamla sagorna. Musik är njutning utan negativa konsekvenser. Just därför känns det som en väldigt bra sak att vara beroende av.
En liveversion:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar