Första gången jag hörde The Art of Noise var på en luciaafton under något av mina två sista år i grundskolan. Eftersom jag inte hade skapat eller framfört någon ordentlig låt på musiklektionerna så hade jag fått uppgiften att stå för ljudkontrollen under årets luciaframträdande av en klass några årskurser under min egna. Innan Luciasångerna tog vid skulle musiken testas och det gjordes med en trist låt kallad Moments In Love. Att den var gjord av ett band som idag är erkänt som några av pionjärerna inom 80-talets syntmusik fanns över huvud taget inte med i mina tankar den dagen. Det finns en rad andra artister som jag vid första anblicken inte tyckt varit något särskilt, ditt hör Regina Spektor och Anna Ternheim som inte berörde mig alls med sina live-uppträdande så som det skulle ha gjort ifall jag såg de idag. Sådant är riktigt trist i efterhand.
Men gällande fallet The Art of Noise så kan det tänkas vara förståeligt. Det är inget band man smälter på en gång, även om deras musik till viss grad kan tyckas vara enkel. Det gäller väl kanske inte låtar som Beat Box eller Close (to the Edit), men i högsta grad Moments In Love. Den lunkar på i tio minuter utan att det egentligen sker särskilt mycket. Trots det är det låten man längtar till när man slår på bandets debutalbum (Who's Afraid of?) The Art of Noise! från 1984. Precis som jag så kommer den nyfunna lyssnaren att ha svårt att greppa vad som är så bra med denna ambient-artade melodi. Men ger man ambitiöst lyssnar igenom hela albumet från början till slut så tror jag att många kommer att tycka att det inte bara är heltokigt utan också rätt så underbart. Och de där tio minuterna i Moments In Love kommer alltid att vara tio minuter som ger en insikten om hur fint det ändå är med musik, och vilka fantastiska krafter den innehar.
1 kommentar:
Åh, Art of Noise borde jag lyssna mer på! Den här låten är en av de första jag hörde och jag tycker den är väldigt vacker.
Skicka en kommentar