Barry... Barry... du får mig att vilja sätta mig ner... Ta ett djupt bloss... Och i lugn och sansad ton slänga ur mig de stadigt fräcka replikerna på ren amerikansk engelska... Så som bara skådespelarna i Hollywood kan slänga ut sig sådana. Där stormen ebbar ut i mystiken från någon av David Lynch filmer, där finner vi i ena hörnet Isabella Rossellini sjungandes "Blue Velvet" och i andra hörnet, den ökända Barry. Jag har inte hört hans Stranger on the Sofa eller Oedipus Schmoedipus, jag har faktiskt inte ens sett Lost Highway vilket är den Lynch-filmen som Barry Adamson gjort filmmusik till och nått framgång med. Men en sak vet jag; det jag har hört, är fantastisk musik som sätter stämning direkt.
The Vibes Ain't Nothin' But The Vibes (från Oedipus Schmoedipus) är en av de låtarna jag hört mest på. Det kan mycket väl vara en av hans allra coolaste. Den går lätt ut i ett långt intro innan en försiktig publik applåderar då Barry tar plats på scenen. Han sjunger sin historia med ett lugn jag aldrig sett like till. Han verkar le charmigt mot sin publik som skrattar under låtens gång. De pålagda publikljuden och det ensliga pianospelet får mig att tappa koncentrationen från allt annat än vad som lämnar mina högtalare. När låten långsamt börjar ta slut 4:50 minuter efter starttid sitter man med ett stort brett leende. Det här är lounge som det brukar låta man fantiserar om dunkla lokaler i dystra film noir . Att Nick Cave & The Bad Seeds är en otroligt häftig grupp känns inte konstigt när man tänker på att både Cave, Adamson och rätt många andra numera eget stående artister under årens lopp har ingått i den, men solo är Barry kanske ändå den jag främst skulle rekommendera. För er som inte upptäckt att det bara inte finns ett nuvarande musikliv utan också en populärmusikhistoria där nere i Australien är det dags att ge sig ut och utforska nu. Här har ni en underbar låt att börja med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar