Tezetayé Antchi Lidj (Baby, My Unforgettable Remembrance) - Mulatu Astatke

Man kan sitta en hel vecka och fundera på vilken låt man ska skriva om och så kommer man på det kvällen innan den ska läggas ut vilket i mitt fall är fredag. Jag tänkte att jag ville skriva om något etiopiskt, dels för att jag älskar musiken därifrån och dels för att välja något från en helt annan del av världen, mot det jag skrivit om tidigare.

Ethiopiques var för mig länge ett gåtfullt och spännande begrepp och det är det faktiskt fortfarande, även om jag lyssnat lite mer på musiken nu.
Ethiopiques är en serie med skivor, med etiopisk och ertitriansk musik som getts ut av ett franskt skivbolag som heter Buda musique. Buda musique har gett ut olika så kallad world-music. Jag tycker mycket om det jag hört från dem. Det har kommit ut flera volymer med skivor. Jag kan dock rekommendera The Very Best of Ethiopiques som kom 2007, eftersom den innehåller ett urval av låtar från alla tidigare skivor.

Låten jag ska skriva om idag är dock inte från den skivan utan från Ethiopiques Volume 4: Ethio Jazz & Musique Instrumentale, 1969-1974. Hela denna skiva är tillägnad musikern och kompositören Mulatu Astatke. Mulatu Astatkes musik är förövrigt med på soundtracket till Jim Jarmusch film "Broken Flowers" från 2005, och många låtar är från denna skiva.

Tezetayé Antchi Lidj (Baby, My Unforgettable Remembrance) är helt instrumental och det finns tydliga influenser från jazz. Det är inte konstigt då Mulatu Astatke ofta ses som skaparen av det som kallas Ethio-jazz. Mycket av den etiopiska musiken från den tiden är väldigt inspirerad av amerikansk musik, men det har alltid en egen, personlig touch av den afrikanska musiktraditionen. Så upplever jag det i alla fall. Jag tycker mycket om de olika instrumentens solon, som hela låten består av. De är mycket vackra och kraftfulla. Melodierna leker sig fram och det märks att det är duktiga musiker. Tycker speciellt mycket om gitarrsolot i slutet av låten, som sakta tonar ut låten. Jag tänker i min fantasi att musikerna jamar vidare i all oändlighet.

Hör låten och skivan här
Här är en live-inspelning med Mulatu Astatke, men tyvärr en annan låt. Den är bra också, dock.

Talkijangnas Akt - Hans Appelqvist

Det här är förvisso sommarmusik. Men det är även musik för vinter. Musik för vår. Musik för höst. Musik för alla årstider.

Dagens måndagslåt är gjord av en artist som jag absolut håller som Sveriges intressantaste följt av Dungen, The Knife och möjligtvis Kent. När jag hörde 5 x 5 och lite blandat hoppkok från malmömannen Hans Appelqvists hittills gjorda alster var jag knappast särskilt imponerad. Inte heller hans SR sända intervju om onani (som avslutas med flera minuters stönande) ackompanjerat med lättsamt piano övertygade särskilt mycket. Som ni kanske förstår var känslan detta gav mest olustig på ett inte alltid givande viss. Men när Appelqvist uppträdde på lilleputtsfestivalen "En ljumen i gräset" sommaren 2007 var upplevelsen total. Efter konserten köpte jag genast Sifantin och mörkret som då var hans senaste album. Där återfanns bland de mest trollbindande låtar man kan tänka sig. Efter c:a. 20 minuter av allmänna barnljud, pianopling och gökläten (på det mest fantastiska sätt) så tonar den absoluta höjdpunkten Talkijangnas Akt upp sig. Den leds av en enkel gitarrslinga, ett par trummor och ett svep av barnens hurrande vid sommarlovsavslutningen som någonstans bakom de övriga instrumenten ligger och lurar. Någonstans hörs ljudet av en gong-gong. Det går ändå inte att beskriva en sådan här låt. Den måste egentligen avnjutas tillsammans med hela Hans skiva; och dessutom på natten, för då låter musiken ännu mer trollbindande. Även om Hans andra skivor Naima och möjligtvis också Bremort ger ett starka totalintryck så råder det inget tvivel om att Talkijangnas Akt är hans låtvidunder. Den, tillsammans med den kanske mest konventionella av hans låtar: Tänk Att Himlens Alla Stjärnor, är unika då de lyckas fånga upp hela mystiken och det där vardagliga och lekfulla uttrycket som ständigt återfinns i Appelqvist album på ett enda spår. Ska man bara höra en låt och ändå fascineras av vad man hör så ska man helt klart höra en av dessa.

Black Stacey - Saul Williams

"And you should do that, if nothing else, to prove that a player like you could keep it honest and true. Don't mean to call your bluff butmothafucka that's what I do"

Efter denna monolog i Saul Williams Black Stacey dyker upp, ändras Williams stil och blir den hip hop hans texter så ofta kategoriserar in i. Resten av låten påminner mer om en saga/sång som är en mer musikfylld rapptext. Jag skulle inte säga emot om någon säger att Saul Williams var en unik hip hop artist, det är han. Men Williams är mer än så, han texter går djupt. SOUL. Han har en karriär inom både musik och att vara poet. Hans böcker är något väldigt speciellt, nästan mer speciella än hans låtar.

Efter att jag nu lyssnat på Saul Williams kan jag säga att han skiljer sig från andra inom Hip Hop branschen. Han kan lätt gå över till slingor som påminner om pop mer än rapp. Men ändå har han alltid kvar själen inom vad han gör. Det är texterna som spelar roll inom Saul Williams genre. Men det gör inte musiken mindre viktig. Det som skiljer Black Stacey från mycket annat klassat som hip hop eller rapp är faktan att han inte använder beats, som till exempel generas från en dator. Hans verkar mer vända sig till trummor, fiol och mystiska ljud (ja, mystiska, Soul)

Saul Williams musikkarriär startade år 2000 med skivan "Penny For A Thought/Purple Pigeons" och han har nu gett ut fem skivor, och ännu en väntas i år.

Jag längtar efter mer.

Dancing in the Street - Martha and the Vandellas

Bra låtar har ofta en historia. Jag försöker när jag skriver om låtar berätta en historia, en bakgrund till vart jag hittat låten och varför de betyder så mycket för mig.
För några år sen läste jag serien ”V För Vendetta” av Alan Moore och David Lloyd. I en episod av serien befinner sig V och Evey i V’s högkvarter, Skuggornas Galleri. Där har han samlat föremål, som ett museeum över den värld som fanns innan den totalitära staten kom och införde censur och diktatur i Storbritannien. Detta för att bevara dessa föremål till eftervärlden. Bland föremålen finns en jukebox. Den första låten de sätter på är Dancing in the streets av Martha and the Vandellas. Det visste jag dock inte när jag läste serien, utan det kom jag på senare när jag hörde låten för första gången. Evey får i serien, en chock av friheten i musiken, i kontrast mot den kontrollerade statens ideal. Hon får en uppenbarelse av hur världen kunde vara om den var fri för alla människor att göra vad de ville. Det är ett fint sätt att förklara frihet och dess motsats. Frihet är låten Dancing in the streets.

“It doesn’t matter what you wear, just as long you are here”

Valet av låten där här fredagen styrdes mycket av att förra veckan firade skivbolaget Motown 50-års jubileum. Jag är väldigt förtjust i det mesta Motown skapat och gett ut, så därför var valet av ”motown-låt” väldigt svårt. Dancing in the street har ju dock blivit något av en signaturlåt för Motown, som innehåller alla delar som gör Motown till vad det är: Kraftfull rytm, svängigt, fantastiska sångare, snygga arrangemang och framförallt mycket glädje. Dessutom sjunger Martha Reeves ”Can’t forget the motor city”, alltså Detroit- Motortown. Det är förövrigt därifrån namnet Motown kommer.
Låten är ett gott exempel på hela Motowns stil och attityd. Det är en kraftfull låt och väldigt lyckogivande. Jag tycker om inställningen i musiken och texten.

Caravan Girl - Goldfrapp

Tidigare var Goldfrapp ett besynnerligt okänt namn, som jag mestadels kände igen från filmen Hard Candy, men i och med Ride A White Horse började jag kika lite mer på den elektroniska duon. I och med deras nya album (som för övrigt har ett riktigt snyggt omslag) Seventh Tree, så tänkte jag tipsa om en låt som heter Caravan Girl. Caravan Girl är egentligen inte mycket mer än en skön sång, men vad jag fruktar är att den är en låt av den typ som dör ut fort om den spelas för frekvent. En dagsslända, helt enkelt, om man kör den för ofta. Så kör varsamt. Seventh Tree blir dock en skiva att titta närmare på, utan tvekan.

Only You - The Flying Pickets

Jag vet ingenting om det här bandet utöver att de sjunger a capella, gör covers och att de var ett av 80-talets "one hit wonder"-band. Deras hit heter Only You (originalet av Yazoo) och kan tyckas vara omöjlig att tycka om p.g.a. dess smörighet såvida man inte sett Wong Kar-Wais Helgon i neon. Just den filmen såg jag den 23:e december förra året och som denna Hong Kong-mans filmer brukar var den alldeles, alldeles underbar. Precis som min andra sedda film av regissören: Happy Together, så var det också det egensinniga och oberäkneliga soundtracket som bland annat tog andan ur en. I Happy Together hittar vi tango av Astor Piazzolla, Frank Zappa och 60-tals singeln med samma namn som filmen av bortglömda The Turtles. I Helgon i neon finner jag också mycket förtjusning. Förutom The Flying Pickets stötter vi här på Laurie Anderson.

Själva Only You fungerar lite som ett ledmotiv för den här romantiska filmen (alla Kar-Wais filmer är väl mer eller mindre romantik). Det är den låt som man efter filmens slut finner i sitt huvud - dagar efteråt. Nu i veckan så lyssnade jag på den igen och ännu en gång verkar den aldrig vilja lämna mina tankegångar. Men det är med nöje som jag nynnar på den, tänker på den och lever med den i dessa mörka vinterdagar. Den passar extra bra just nu eftersom den genast får en att tänka på ett snöigt vinterlandskap (även om det inte är särskilt mycket snö just nu).



Från Wong Kar-Wais film. Tror inte att spoiler är så väldigt nödvändigt även om det absolut är en avgörande scen. Jag tror inte att man kommer njuta särskilt mycket mindre ifall man sett scenen, men det kan ju vara olika för olika personer.

There Is A Light That Never Goes Out - The Smiths

The Smiths har alltid varit ett av mina favoritband. Och den här låten är alltid den som cirkulerar genom mitt huvud när jag tänker på dem. När jag lyssnar på den känns den så levande, så riktig. Den är precis så som jag vill ha den.

På The Queen is Dead finns tre av mina favoritlåtar av The Smiths: Bigmouth Strikes Again, The Boy With The Thorn In His Side och There Is A Light That Never Goes Out. Den sistnämnda är den som står mig närmast. Dess meddelande är inte väldigt originelt, må så vara. Men hur de får fram att man inte skulle kunna bli lyckligare än just nu, är något de får till så välförtjänt. There Is A Light That Never Goes Out har ju även blivit en av deras största låtar och det är jag inte förvånad över. Att Strangeways, Here We Come blev deras sista album är tråkigt, men The Smiths vilja höll i sig i publiken.

Jag skulle kunna lyssna om och om igen på den här låten. Dess rytm och klang är riktigt beroendeframkallande enligt mig. Men man vill självklart inte lyssna sönder en låt, så jag måste tygla mig och byta. Jag önskar fler generationer kan upptäcka och njuta av The Smiths i så många år som möjligt framöver. För även om The Smiths har slutat spela är de aldrig riktigt döda.

Little Lies - Fleetwood mac

Jag vet inte så mycket om Fleetwood Mac men jag har förstått att de inte enbart är ett 80-tals band som jag först trodde. Efter att ha läst lite om dem förstod jag att de började redan på slutet av 60-talet och att de genomgått många olika musikaliska faser och bytt många bandmedlemmar genom åren. Jag har läst mest om skivan Tango in the night och när jag stod och plockade i begagnade vinylskivor i en skivbutik kom den bekanta, fina framsidan med djungeln och de olika djuren fram och jag tänkte "Varför inte?" och köpte den. Jag kom hem, lyssnade på den och gillade den mer och mer efter varje lyssning. Har lyssnat speciellt mycket på första låten på andra sidan, Little Lies, som jag tror var en singel från skivan också. Det låter så.

Jag tänker en del hel på ett samtida engelskt band, Prefab Sprout. Det är på liknande sätt, vackert producerat, de ekande körerna, det bastanta beatet, synthslingorna. Det är framförallt hur allt är hopsatt, den speciella stämningen i låten och den vackra refrängen som tilltalar mig.

Tycker man inte om elektrisk popmusik från 80-talet kan nog den här låten vara svår att smälta, men för mig som älskar det är det en liten guldklimp.

Das Model - Kraftwerk

Jag har länge varit medveten om att jag skulle uppleva döden av Kraftwerk. Förutom att vara det kanske viktigaste popbandet någonsin och ett sällan överträffat kultfenomen så betyder deras musik väldigt mycket för mig personligen. Deras påverkan över mitt musikintresse är ett faktum som jag sent kommer att kunna lämna och varje gång jag lyssnar på album så som Trans-Europe Express känns dagen plötsligt fulländad. Jag hyser en medveten idoldyrkan gentemot de två skaparna av bandet, Ralf Hütter och Florian Schneider (men kanske främst den förstnämnda). Men någon gång så kommer också de största få smaka på hur jorden smakar. Ingen fara sked. Båda lever fortfarande. Men det betyder ändå en hel del då en av den ena grundstolpen lämnar bandet. Bandets sista flämtande andetag är över. Kraftwerk har måhända knappt gjort någon musik på väldigt länge (deras senaste Tour de France från 2003 bestod av material gjort under en period på tjugo år) men en död är en död och deras sparsamma turnerande har nu antagligen nått en nollnivå. 2009 börjar alltså mörkt. Jag ser det som en plikt att min måndagslåt blir tillägnad Florian (på bilden längst fram).

Jag brukar främst tycka om att prata om bandets album och inte deras enskilda låtar, men Das Model har med rätta blivit en av deras mest kända låtar och jag kan inte annat än medge att den förtjänar extra uppmärksamhet dels för att det är bland det bästa de gjort, men också för att den sticker ut. Die Mensch Machine från 1976 är en av deras oförglömliga klassiker. Titeln hänvisar till en gammal vettig tanke om hur vi människor i grund och botten är maskiner och för mig är albumet en konceptskiva. Men det är inte den egenskapen som imponerar och gör effekt på mig när jag lyssnar igenom albumet. För mig är deras användning utav synthesizers fullständigt fulländad och till min vetskap aldrig heller överträffad. Bäst är synthslingorna i just Das Model som gräver sig in ens medvetande på ett grymt tillfredsställande sätt. Men en sådan beskrivning räcker egentligen inte alls. För mig är just dessa perioder av klinkande kanske det bästa som gjorts någonsin; själva låten i helhet kanske inte kan rå åt sig någon förstaplats, men just sekunderna av evighet är mer än jag har ord för.


Från Minimum-Maximum-DVDn som finns att köpa här i Sverige. Inspelningen är gissningsvis ungefär fyra år gammal.

Paper Planes - M.I.A.

M.I.A. och människor mot pengar

Mathangi Arulpragasam (även känd som M.I.A.) började sin karriär 2004 när hon släppte sina första singlar och senare 2005 med sitt album Arular. Men M.I.A. har bara börjat sin framgång inom musik, men det som verkligen fick allmänheten att öppna ögonen för henne var hennes låt Paper Planes som dyker upp på hennes andra album Kala, den blev nominerad till en Grammy för "Record of the Year" och jag tycker inte den förtjänar mindre.

Paper Planes är likt en fest, ett glatt färgfyllt spektakel av ljud, och det menar jag inte som att den låten inte är kontrollerad. Den är inte som ett improviserat Jazz-stycke. Texten är som en satir på hur vi i västvärlden ser på dagens invandrare, den där inre rädslan för att de inte är hederliga, det är inte sant enligt M.I.A. och jag håller med. Men man ska absolut försöka förstå allvaret i hur dagens politik vänder sig till invandrare i många länder. Vi i Sverige har ju ändå en ganska öppen invandringspolitik och därför är det viktigt att man engagerar sig för att andra länder ska försöka hjälpa andra mera. Man kan inte dra alla över en kam bara för de är från ett annat land. Jag tycker den är en av förra årets höjdare inom sin egna stil som inte ens M.I.A. själv kan riktigt bestämma vad den är för något.



Tyvärr fanns inte originalvideon på Youtube, men om ni söker internet kan ni lätt hitta den.

Skaffa låten
Här

Tuesday wonderland - Esbjörn Svenssons trio

Jag bland många andra blev både ledsna och besvikna när vi i somras möttes av beskedet att pianisten Esbjörn Svensson avlidit i en dykolycka. Esbjörn var 44 år, hade familj och var mitt i karriären. Det känns fruktansvärt att en så ung och begåvad person ska dö på det sättet.
Jag kände inte till Esbjörn Svenssons trio, eller e.s.t som de senare kallade sig så väl innan jag hörde talas om dödsfallet. Dock hade jag och min familj beställt biljetter till Stockholm Jazzfestival pga. att e.s.t skulle spela där. Snopet och tråkigt nog uteblev ju som bekant den akten, men jag köpte istället en skiva av gruppen på festivalen. Tuesday Wonderland heter den och den kom 2006. Den är väldigt bra och jag tänkte skriva lite om titelspåret, Tuesday Wonderland.

Det som gjorde e.s.t till en så bra grupp var det fina samspelet mellan musikerna, Esbjörn Svensson, piano; Magnus Öström, trummor; Dan Berglund, bas. Man märker att de spelat tillsammans länge och att de alla är väldigt skickliga musiker, för de lyckas med många komplicerade samspelssessioner och de kan kombinera sina olika instrument på ett spännande sätt. Pianot i Tuesday wonderland pendlar mellan lyriskt vackert och stenhård klang. Pianospelet leker sig fram, växlar mellan olika stilar, slänger sig mellan spelsätt på ett väldigt säkert sätt. e.s.t blandade även in elektroniska instrument och ljud i sin musik och skapade ett eget signum, ett eget sound, tycker jag. Det är inte enbart referenser från jazzmusik, utan även från post-rock och annan instrumental musik, och det är den mixen som gör e.s.t’s musik intressant och nyskapande.

Videon: e.s.t live på Tv4

Broken English - Marianne Faithfull

Jag frågade min mamma på ren reflex vilken låt jag skulle skriva om. Hon sa att jag skulle skriva om Broken English. Och så blev det.

Broken English är den låten som studsar igång i mitt huvud när Marianne Faithfull kommer på tals. Även om den i princip gungar och knarrar fram på samma sätt låten igenom och därav knappast bjuder på de där överraskningarna som många musiklyssnare får kickar av så är det en utan tvekan en låt som bara kan berömmas av många andra skäl. Framförallt är det Mariannes sång som tillsammans med en välkomnande takt lägger upp lockelsen och den inbjudande känslan som jag tycker att man får.

En gång i Stockholm - Testbild!

Detta är den första låtpresentationer år 2009 och nu när vi är mitt i vintern så tänkte jag att det passar att skriva om en låt som både har en text och en stämning som är väldigt mycket vinter. Första gången jag hörde den här låten var mitt under varma sommaren för ett och halvt år sen, jag hittade låten på den fina mp3-bloggen L'amour a trois och fastnade direkt för den. Testbild! är ett band med visioner kring sin musik, vilka man kan läsa om på deras hemsida. De komplicerar definitionen av begreppet "band" eftersom de jobbar med så många olika konstalationer inom bandet, med olika musiker på varje låt. Det finns dock fyra officiella medlemmar som var med startade bandet i slutet av 90-talet. Det är ganska intressant att läsa texten om bandets historia på deras hemsida, man funderar på vad som är verklighet och fantasi.

Testbild! har här gjort en cover på den låt som den svenska sångerskan Monica Zetterlund vann schlagerfestivalen i Sverige 1963 med. Den kom dock sist i Eurovision Song Contest finalen. Texten är skriven av Beppe Wolgers och musiken av Bobbie Ericson. Texten handlar om ett vintrigt Stockholm, men även om hur man med kärlekens hjälp kan ta sig tillbaka till sommarens värme i tanken. Det finns så många detaljer i texten som skapar en nostalgisk känsla i låten, en känsla av ett Stockholm som inte finns längre.

Testbild! Gör en mycket lugnare version av låten och jag tycker, trots att Monica Zetterlund är en fantastisk sångerska, att denna version passar låten bättre. Monicas starka och personliga röst är för egen och speciell för den. I Testbild!´s version är allt lågmält precis så som jag tycker den ska framföras. Det är många vackra instrument med i låten och inspelningar av vågslag, vinden och båtmotorer och de spelas tillsammans och skapar en lågmäld men vacker och väldigt mäktig ljudbild.

Detta är den mest fulländade vinterlåten jag hört. Men det är inte bara vintertemat som gör låten lyssningsvärd, den går att lyssna på när som helst för den är bara så väldigt vacker.

Lyssna här:
http://www.myspace.com/testbildsweden