På en strand på den amerikanska västkusten går en man med långt skägg. Det kan tyckas att han ser snäll ut, men förmodligen så är det bara den där "nallebjörn"-looken han har. Börjar du prata med honom så kanske du inser att han i själva verket är ganska så bakfull. Du frågar honom förstås vad han då gör här. Han svarar då lite smått avvisande att han ska bege sig ut och surfa.
Vad du kanske har förstått vid det här laget är att mannen mitt emot dig råkar vara en av medlemmarna i The Beach Boys, nämligen Dennis Wilson. Ja, just det, brorsan till Brian och Carl. Kusin med Mike Love. Kanske förstår du då också hur passande det är att han nu står där på en strand och letar vågor med sitt skägg fladdrande i vinden. Det är ju lite av 70-talets Beach Boys image att vara den där "surfande typen". Faktum är att Dennis var den enda av bröderna som faktiskt surfar på riktigt. Ändå så var har han ju alltid varit bandets doldis, sittandes bakom trummorna, utan att stämma in i sång då de andra gör det. Och kanske är det lite just därför som han så här i efterhand, långt efter att han dog i en drunkningsolycka 1984, anses vara den mest spännande av bandets medlemmar. Fast, det är klart, det skadar nog inte att han också gjorde Pacific Ocean Blue.
Pacific Ocean Blue har idag klassiker-status, men när en grovt alkoholiserad Dennis gjorde skivan 1977 blev den knappast någon omedelbar hit. Så precis som för Nick Drake eller Arthur Russell så innefan sig berömmelsen först efter döden. Idag så hyllas som sagt hans enda album (förutom Bambu, som inte släpptes förrän efter Dennis död) ifrån en enad kritikerkår. Dagens låt är hämtad ifrån just detta stundvis kaotiska, stundvis popiga och stundvis otroligt sentimentala album. Time är en låt som visar upp alla sidorna. Samtidigt är den inte bara representativ utan även den självklara favoriten. Den börjar ömt och vackert men efter drygt två minuter slås trummorna igång och ger en kraftig dynamik i förhållande till det tidigare. Inte långt därefter är det över. Men intrycket är bestående.
"So long" säger Dennis kolugnt, och går vidare längs sitt alldeles egna Pacific Ocean.
Inga överraskningar. Men jag måste få rekommendera The Xx's helt fenomenalt strålande underbart ljuvliga musik, även om ni förmodligen redan vet att vilka de är och hur fantastiskt superba de faktiskt är. För det har ju trots allt stått en hel del om de efter att de släppte deras självbetitlade platta nu i augusti. Och jag håller med. De är bra.
De har gått i Elliott School i London, samma skola som också unika artister och grupper så som Burial, Hot Chip och Four Tet varit elever på. Musikaliskt känns de dock inte så nytänkande, även om jag samtidigt tycker att det är svårt att komma med raka referenser. De lyckas på något sätt kännas ganska egna trots allt. Men någonting utöver det vanliga finns egentligen inte. Det är raka och ganska enkla poplåtar som seglar fram likt en segelbåt kryssar över en vik under stiltje. Det finns ett behagligt lugn över det. Det är lite som om de har världens mest använda ljud och till skillnad ifrån resten av världen lyckas utnyttja de på helt rätt sätt. Och det lyckas de med om och om igen.
Det tog inte många lyssningar (knappt en, tror jag) innan jag insåg att just låten Infinity var något alldeles extra. Den inleds så väldigt självsäkert innan den så småningom plötsligt går ut i hela kroppen i en plötslig vändning. Alla användning av instrument är väldigt sparsam men en basgång lyser som en fotogenlampa i mörkret och en trummis räddar världen i varenda ögonblick då han slår på sina magiska lådor; vilket inte är allt för ofta. En gitarr drar samtidigt långsamt i en åt alla håll medan en dramatisk kvinnoröst och en dyster mansröst gör detsamma. Därpå dras tempot upp av ett av vår världshistorias allra bästa ljud: ljudet av knäppande fingrar. Summa summarium så är det här helt enkelt för bra för att missas. Så om du mot förmodan faktiskt inte hört talas om The Xx, så har du åtminstone gjort det nu.
Med risk att bli tråkig och vanlig så tänkte jag skriva om Chan Marshall aka Cat Power idag. Gör man någonting sådant på en blogg som denna så kan man förstås riskera sitt rykte; för även om det verkar vara väldigt få som inte förtrollats av denna amerikanska sångerska, så är det kanske också just därför hon känns ganska uttjatad vid det här laget. För mig har det känts ganska mycket som om hon är en i mängden bland alla dessa kvinnliga singer-songwriters som jämt får förstaplatsen på årsbästalistor i de flesta svenska tidningar. Lite långsammare än Feist, lite mer fart än Norah Jones. Och visst är hon stundom riktigt tråkig. Men låtarna är nästan alltid bra och hon är helt enkelt en väldigt duktig artist. Hur motsägelsefullt det än må låta.
You Are Free från 2003 är det album som jag spenderat allra mest tid lyssnandes på. Ibland slumrande uttråkad. Ibland överväldigad av Cat Power förmåga att förvåna och beröra. Dagens perspektiv är att det inte händer så mycket på den egentligen, men att den trots allt har flera låtar som är väldigt bra i sig själva. Anledning till att det blir tråkigt i längden är framförallt att det känns väldigt mycket "sitta framför brasan och sjunga myssånger" över det mesta. Låten jag har valt idag är den som kanske är allra mest på det viset, fastän det är möjligt att man inte har med någon elgitarr på scoutlägret.
Men jag kan inget annat än erkänna att det här är rent - för att använda ett lite otippat ord - bedårande vackert. Jag pratar om tredje spåret, Good Woman. Förmodligen handlar den om trygga relationer och att hitta sin livs kärlek, men det budskapet går mig förbi. Jag inser snart att det är just den där lägereldsnostalgin som jag inte kan motstå. Det är någonting väldigt ungdomligt över det samtidigt som Chan sjunger på ett sätt som känns väldigt vuxet. Vilket förstås är fullkomligt logiskt eftersom ungdomen på sätt och viss är just den tid i livet då vi allra helst vill se oss själva som vuxna. Förvisso var Cat Power vuxen vid tiden då låten skrevs, men nu är det mer en känsla (som alltid när man skriver om musik) jag försöker beskriva. Och det är väl i princip samma känsla som jag som gott som alltid eftersträvar när jag avnjuter musik.
September. I år. En sommar har nyss förflutit full av allting som en sommar innebär. Det blev kanske inte precis någon "Third summer of love", men några varma månader där gemene semestrare fick chansen att njuta av livet blev det väl allt. På musikfronten stod det dock som gott som stilla. Istället för att släppa skivor så är det väl ganska så vettigt att hålla konserter när det är festivaltider, så det är ju rätt så befogat att musiken släpps först till hösten. Så nu, i september, så har det brakat loss med en mängd olika hajper. The Xx kanske är störst och bäst, men jag tänkte som dagens låt slå ett slag för brittiska Wild Beasts.
Man kan tycka att Wild Beasts andra album, Two Dancers, kan kännas banalt och som en ganska simpel popplatta i mängden. Samtidigt så tror jag det är svårt att inte charmas av den lekfullhet som gör de - utan att de känns mindre seriösa - rent av spektakulära i sin framtoning. De låter förvisso stundvis en hel del som andra brittiska band med mindre originalitet, så som Joy Divisarna Editors. Men här ryms ingen plats för tunga basgångar och djup melankoli så istället kanske Yeasayer vore en rimligare referens. Lägg därpå också till Hayden Tharpes egensinnige röst som hänsynslöst går upp i falsett utan att fråga först. Det är svårt att stundom inte komma och tänka på Kate Bush The Dreaming.
Dagens låt heter hursomhelst This Is Our Lot och kommer in efter de två rätt så tråkiga titelspåren som låter nästan precis som tidigare nämnda Editors (fast jag måste tillägga att jag tycker rätt bra om Editors). När den kommer in, så räddar den dagen med den sortens popenergi som är unik för Wild Beast. Det är en riktigt bra låt och en sådan där riktigt självklar hit. Gitarrerna låter ungefär som i låtarna innan, men andra instrument, så som trummorna, imponerar istället med sin detaljrikedom. Framförallt så visar Tharpe upp allt vad hans röst duger till och just därför känns det som en ganska självklar låt att börja med om man undrar hur Wild Beasts låter.
Idag känns det inte som om jag kommer att behöva skriva så mycket.
Det känns nämligen svårt att berätta särskilt mycket om en låt så som Den minsta av segrar, en låt av Karlstadbon Christian Gabel under hans alias 1900. Talar man om låten rent konkret så är det en väldigt enkel melodi som led av en saxofon som för sin alldeles egna långsamma takt. Utöver detta, samt ett svagt brus och ett piano, finns inte mycket mer att höra. Men nog räcker detta för att göra bland det mest nostalgiskt laddade jag hört.
Det här är musiken som hörs i svag bakgrund när du i dina drömmar ser tillbaka på dina allra bästa ungdomsdagar. Det här är musiken som får dig att tänka på alla och allt du älskar omkring dig. Det här är musiken som du väljer att spela på din alldeles egna värmländska begravning. Men det är inte låten som du kommer att gå runt och spela i dina hörlurar i några månader framöver, den är helt enkelt för stor för det.
Att kalla krautrock avslappnande hör väl knappast till det normala. Tangerine Dream är en sak - för det mesta är ju deras musik själva definitionen av allt vad ambient och chillout är - men Köln-bandet Cans tidiga album däremot? Snackar vi album som Ege Bamyasi, Monster Movie och Tago Mago så får de flesta ont i magen av bara tanken. Men efter att ha lyssnat på den sist nämnda skivan - Tago Mago från 1971 - med blandad förtjusning under en längre tid har jag inte bara hajat vad som är bra med musiken utan jag har också börjat känna att jag kan slappna av till den och framförallt att jag kan njuta av den. Fast naturligtvis är det ingen skiva du spelar i bakgrunden när du har middagsbjudning.
Men är du ensam eller tillsammans med dina krautkompisar, så kan man absolut slänga på en låt så som Oh Yeah för maximal tysk 70-tals känsla. Då är det bara att höja volymen och njuta av alla fantastiska finesser. Framförallt så kommer du och dina polare att hamna i just denna avslappnande trans som en van Can-lyssnare känner sig bekant med. I denna trans är allting underbart; för givetvis är musik alltid det bästa knarket. Oh Yeah är drygt 7 minuter och består av ett flertal olika partier som hålls samman av helt gudomliga trumkonster, ljuvligt flum på gitarren och den där tunga, påfrestande basen som gör att denna väldigt rytmiska musik inte alls får dig att vilja dansa; utan snarare får dig att svettas som om det vore en skräckfilm du beskådade. Hade det varit en sådan hade det förmodligen varit Adrian Lynes Jacobs inferno med tanke på musikens förmåga att hela tiden byta känsloläge; precis som jag aldrig visste om jag skulle sitta och darra eller sitta och småle när jag såg nyss nämnda film i somras, det var just denna förvirring som kanske skrämde mest. I Cans värld drivs melodien och därav musiken av sångarens Kenji "Damo" Suzuki (alla medlemmar i Can har konstiga namn) besynnerliga sång och i Oh Yeah sjungs det på engelska och ett språk som jag misstänker är spanska.
Sedan ganska lång tid tillbaka har jag haft kortare perioder då jag tillägnat viss tid åt fullständig beundran inför bandet Morphines fantastiska 90-talsskiva Like Swimming. Morphine är ett på många sätt typiskt 90-tal, fast med en hårdare attityd som inte alls bör associeras med hip-hop, hårdrock eller grunge. Med deras exceptionella banduppsättning: sång, bas, trummor samt trumpet, lyckas de stå sig osannolikt unika utan att falla ur varken deras 90-tal eller den tid vi är inne i nu tio år efter att bandet upplöstes (p.g.a. frontmannen Mark Sandmans bortgång). Har drabbas skönt Tom Waits-gung samman med heroinmusik i still med Spaceman 3 och ett brutalt jazzflås för att i slutändan bli en homogen rocksoppa som aldrig överraskar men alltid tillfredsställer. Det låter lite som om det är inspelat på botten av Atlanten och därav gör konvolutet och albumtiteln sitt bästa för att ramma in det hela.
Nästan varje låt på Like Swimming känns värdig beröm men som dagens låt väljer jag inledande (efter introt) Potionsom är typisk för skivan med tanke på sitt trumpet-riff med "egyptisk touch" och sina tillfälliga kaosimpulser. Melodien sätter sig direkt och när de två minuterna som låten varar är slut vill man bara ha mer. Vilket man också får. Det hela är början på en tripp där du som lyssnare bara sjunker ner och ner i det stora blå under resten av albumets grå (men trots allt mycket lyckliga) spår som jag bara blir mer och mer förtjust i för varje ögonblick som går.
Ordet "mysigt" tycker jag är rätt så avskyvärt... Anledningen är att jag får upp så hemska scenarior i mitt huvud när jag hör det. Det kan t.ex. vara någon mysig soffa på ett mysigt café där några mysiga ungdomar sitter och sörplar mysigt te. Det låter väl rätt mysigt, kanske du då tänker. Och visst, det är väl möjligt att det bara jag som får sådana otäcka vibbar i hela kroppen av att tänka på den tristess jag skulle få av att sitta där med dessa mysiga ungdomar. Hur som helst är "mysigt" ett ord som ibland skiljer ut sig rätt kraftigt ifrån sina synonymer och därav kan vara svårt att ersätta. Det är just därför jag sitter och tänker "Åh, vad mysigt det låter" när jag precis varit och köpt Bon Ivers hyperhypade album For Emma, Forever Ago från förra året. Då blir jag lite arg på mig själv...
Hur jag än vänder och vrider på det så är det just det där ordet - det som jag redan använt åtta gånger för mycket i dagens text - just det ord som beskriver de tillfällen då du lyssnar på Bon Ivers skiva. Du kan göra det en sen sommarkväll framför brasan, en tidig morgon till frukost eller under en regnig biltur, så är det samma ord som dyker upp i huvudet. Låten Skinny Love är inget undantag. Den är otroligt enkel och typisk amerikanskt folklig i sitt upplägg, men Bon Iver gör någonting, framförallt med refrängen, så att den ändå känns som någonting långt över det vanliga. Så är hela For Emma, Forever Ago. Bon Iver var alltså med andra ord kanske förra årets allra mest befogade hype.
Förra årets bästa album var Studios andra album på CD. Ett remixalbum som sammanfattade en del av vad de hållit på med i deras baleariska skogar senaste och fungerade som en uppföljare till deras bejublade Yearbook 1: Yearbook 2. Hela den skivan är förstås bra, men det är utan minsta tvivel inledande Brown Piano som man sent glömmer. Det är en fullständigt rafflande syntmassaker på brittiska A Mountain of Ones originallåt, som levererar på under elva helt underbara minuter som bara blir intensivare och intensivare. Någon gång kommer jag (ifall ingen annan hinner förre) att skriva mer om just den här låten, men idag så skulle jag hellre vilja skriva om de som står bakom musiken. När jag tidigare i år skaffade Spotify så var nämligen A Mountain of One (och de andra artisterna som gjort låtar som finns på Yearbook 2) en grupp som jag kollade upp tämligen tidigt och där fann jag deras enda hittills gjorda album Collected Works som verkligen fastnade i huvudet. Sedan dess har jag haft svårt att låta allt för många dagar gå utan det regelbundna intaget av låtar som Freeride, Innocent Line och - naturligtvis - Brown Piano. "Det är baleariskt!" som musikrecensenterna skulle hojta, och även jag. Egentligen går det att välja i stort sett vilken låt som helst som dagens stycke; så som det oftast är när jag ska presentera en låt ifrån en skiva jag gillar, men valet hamnar av någon outgrundlig anledning på Our Eyes. Den är en sval bris i en annars så stekande djungel. Ett piano driver musiken framåt medan en röst pratar till lyssnaren och tillsammans med resten av musiken blir det magiskt och episkt. Det är som om hela världen drabbar samman. I.a.f. lite, lite grann...
Ska försöka hålla nere på textmaterialet idag eftersom det är en sådan dag idag (en sådan dag då man skriver kort). Dagens låt är rätt och slätt Tortoise låt It's All Around You ifrån skivan med samma namn utkommen 2004. Jag vet inte särskilt mycket om bandet förutom att de gjort en del album sedan 90-talet och att de brukar sorteras under genren post-rock. Sistnämnda faktum var någonting som förvånade mig efter att ha fått höra It's All Around You för några år sedan, men sedan dess har jag lärt känna band som Mogwai och förstått lite bättre vad post-rock faktiskt går ut på. Men visst skiljer det sig markant ifrån band som Mogwai. Likheterna är näst intill minimala. Här spretar musiken allt som oftast mot framförallt syntmusik men också t.ex. till krautrock. Just den här låten - som inleder skivan - fångar direkt upp intresset och även om en lyssnare som är ovan med instrumental musik kommer att tröttna på musiken senare under albumets framfart så kommer den så småningom leta sig tillbaka till den där introducerande låten som breder ut sig över rummet precis som landskapet gör över It's All Around You's framsida. I livevideon nedan är den kanske inte lika fängslande eftersom den är i ett mer oaptitligt och snabbare tempo. Mina tankar går lätt emot Battles, som jag lyssnat mycket på senaste veckorna, när jag lyssnar på just denna video.
Vitsen med den här bloggen är ju egentligen inte bara att rekommendera de där mästerverken till låtar som finns. Idag är min valda låt inte "underbart vacker" (vacker i den benämningen att det tillger njutning) på det viset som jag brukar välja låtar på. Istället har jag slagit ett kast för nörderiet, Youtube och den sortens covers som får en att dra i mungiporna. För när jag fick se vad James Houston bakat ihop som bidrag till den tävling som det inte allt för okända bandet Radiohead utannonserat på sin hemsida - där vinnaren skulle göra den bästa remixen på deras låt Nude från senaste albumet In Rainbows - så var det just i kindpartierna runt munnen som det stramade. Originallåten är helt underbar och den bästa från just nämnda album men att kalla denna remix underbar skulle jag nog egentligen enbart kunna säga med glimten i ögat. Men ändå, har du lyssnat på Radioheads spår så kommer du bli stormförtjust i James Houstons vinnarbidrag. Han skriver själv på Youtube att "det inte låter bra, men det är inte heller meningen" vilket jag inte alls kan instämma till. När låten kommer igång på riktigt är det klass, helt enkelt.
Så vad för nytänkande idé handlar det här om nu? Jo, Houston har helt enkelt tagit låten - som Radioheads sångare Thom Yorke antagligen valde minst lika mycket för att den går i en sådan omöjligt långsam takt gentemot sådan musik man i övrigt brukar göra remixer på, som för att den är så bra - och spelat in den på nytt med diverse elektroniskt kontorsmaterial och dylikt. En ZX Spectrum-hemdator som framkallar ljudet av gitarrer, en skrivare som låter som trummor, scanner som bas och fixade hårddiskar som han lyckas ta fram ett extremt bra sångljud ifrån. Alla ljud följer förstås låten in i minsta detalj och lyckats t.o.m. framhäva samma härliga känsla som originalet. Första minuten av videon här ovan är det mest buller, men vänta ni bara, så småningom når musiken en riktigt hög nivå med tanke på vad det är. Påhittet är förvisso inte helt nytt - letar man hittar man mängder på Youtube - men jag tror att det är sällsynt att det görs såhär bra.
Robert Wyatts Rock Bottom från 1974 är mest känd för:
1) Wyatt, som tidigare varit trummis i det progressiva och psykedeliska The Soft Machine, drack sig rejält berusad en tid innan han konstruerade fram albumet, resultatet av detta var att han föll ner ifrån fjärde våningen i ett hus vilket gjorde en sådan skada på hans ben att de aldrig skulle kunna användas igen. Bitterheten av detta säger många är vad som skapade Rock Bottom.
och
2) Det är ett mästerverk.
Båda utsagorna stämmer.
Jag har gjort det lätt för mig och valt Sea Song ifrån ovan nämnda album. Istället hade jag kunnat välja t.ex. helt makalöst melankoliska och fantastiska Alifib, eller i princip vilken låt som helst från skivan. Men genom att välja just Sea Song har jag också valt ett säkert kort. Den är förvisso precis som resten av hela Wyatts karriär mångbottnad, men fuktas inte likt mycket som "det andra" av det där frijazziga soundet; den där psykedeliska progressiva rocken som Wyatt lärde sig att framföra under sin tid i The Soft Machine. Ska man börja lyssna på denna fascinerande persons musik gör man kanske bäst i att börja med den här låten, helt enkelt. På Drury Lane finns det å andra sidan en nio minuters lång ganska vimsig version som måhända säger emot det mesta jag hittills skrivit, men börja för all del med den versionen som infinner sig på Rock Bottom.
Även där surrar det en hel del. Ett piano spelar långsamt i moll, körerna sjunger som om de var på väg emot dödsriket och Wyatt sjunger då som djävulen. Men det är långt ifrån helvetets musik som smeker oss i öronen under de underbara minuterna vi lyssnar på Sea Song. Det finns en annan del av låten som hela tiden tävlar mot det mörka. En ljus framtid som gör en gråtfärdig av lycka. När låten tonar ut så är man absolut belåten och även ifall man då kanske borde stänga av albumet, lägga sig i sin säng och sedan sova gott så går inte det för sig när det musiken faktiskt fortsätter därefter. Det finns en handfull fler känslor att uppleva innan man tagit sig hela vägen igenom för att till sist hamna i det otroligt mystiska, spöklika och tudelade slutet Little Red Robin Hood the Road. Just dessa känslobyten är centrala för Wyatts musik i största allmänhet och i synnerhet Sea Song. Också just därför är det en utmärk låt att börja med ifall du som läsare fortfarande inte bekantat dig med den fortfarande levande och rullstolsbundna legenden.
En ny live-spelningen med Robert Wyatt där han framför Sea Song i en lättbegriplig version. Man undrar ju hur jag lyckades hitta så många ord som jag uppenbarligen funnit här ovan. Det finns väl inga ord för sådant här?
Då den här bloggen slog upp dörrarna var det redan uppenbart för mig att jag för eller senare skulle skriva om någonting som Freddie Wadling medverkade i, och detta inte bara en gång. För även om den svenska punklegenden Wadling kanske inte har medverkat på så många mästerverk till skivor, så har han onekligen sjungit fram flera mästerverk till låtar och varit den stora anledningen till deras kvalitet. Idag tänkte jag ta upp en låt ifrån en skiva jag köpte nu i onsdags och som fått stå för den musikaliska helgunderhållningen, nämligen Freddie Wadlings senaste soloalbum. Albumet heter The Dark Flower (Den mörka blomman) av anledning att det är ett dubbelalbum varav den första skivan består av svenska låtar och den andra av engelska.
Freddie Wadling är kanske inget geni. Att han kanske har knarkat mer under sitt liv än någon annan svensk kan väl stå för svars för ett sådant uttalande. Men han lever fortfarande och det kan alla musikälskare sannerligen skatta sig lyckliga åt. Fortfarande uppträder han ofta och gör ny musik. Förmodligen för att det är hans livs stora passion, för inga andra anledningar skulle motivera att han inte ligger på sjukhus. Hur som helst är jag väldigt glad över att så inte är fallet för hans närvaro i svenskt musikliv verkar ibland absolut nödvändig, så som när han dök upp på Hans Appelqvist fantastisk Naima eller i slutet på Silverbullits konsert under Way Out West förra året. När han kör solo är det mestadels covers. Många är på mycket kända låtar (såsom när han med Fläskkvartetten sjöng Over the Rainbow [en tagning då Freddie sjunger direkt från pappret; samma tagning är det som har blivit ett av Sveriges bästa bands mest kända låtar]) men Freddie Wadling sjunger de oftast bättre än originalen. Hans röst är helt enkelt Sveriges bästa.
Den svenska delen av den nya skivans femte spår är en låt som ursprungligen skrevs av Joakim Thåström under den tiden då han härjade med Imperiet. Det är helt klart en bra låt, men det är när Freddie lyfter den som den når ofantliga höjder. Så fort den sätter sin första ton vet jag att jag har någonting otroligt framför mig. Sedan tonar den långsamt upp sig, med många friska detaljer, inför den omtumlande refrängen. Alla som var unga på 80-talet vet hur den går: "Kom systrar och bröder / Till dom som förblöder / Utanför", men texten är irrelevant. Det här är ett rent styrkeprov som till tar den fart som Freddie Wadling är som allra bäst när han tar. Det här en stridssång! Ändå är den där mystiska stämningen som fanns i Imperiets version långt ifrån bortblåst. Café Cosmopolite låter för mig som en plats för drömmar och ideal och ifall så är fallet så lyckas musiken gestalta dessa upproriska tankar på ett mycket bra sätt.
Om jag ska välja ett band som påverkat mig mest under den nyss passerade vintern så är det inte omöjligt att Portishead med deras inte så lite uppmärksammade 90-talsalbum Dummy där framförallt Roads förgyllt årets första månader. Senaste veckorna har jag också lyssnat en del på deras senaste album Third från förra året, som också var deras första skiva på elva år. Det är kolsvart musik på många sätt och viss. Det är inte sällan man en varm dag känner kyla vid beröring av låtar så som inledande Silence men egentligen nästan alla spår på skivan. Sångerskan Beth Gibbons sjunger som om hon har upplevt världskrig efter världskrig och virvlande ljud som ibland närmast skulle klassas som oljud kretsar ständigt kring i deras grådaskiga musikvärld. Jag tycker att det är väldigt trollbindande om man är upplagd för det, vilket jag egentligen ganska ofta är. Men skivan hade antagligen också fallit pladask ifall det inte hade funnits spår som just dagens låt: The Rip. För när den inledande akustiska gitarrer arbetar sig in tillsammans med en lättsam Gibbons som för en gång skull verkar befinna sig på den ljusa sidan av livet så lossnar all vrede, all misär och plötsligt öppnar sig någonting fantastiskt framför oss. Kontrasten är så total att jag absolut - hellre än att titta på videon här under - rekommenderar att inhandla hela albumet och höra den i dess helhet. Låten är inte lång, men det är helt klart den vackra övergången till dess andra fas som är det stora ögonblicket jag längtar till när jag sätter på Third. En lång skör ton ifrån Gibbons stämmor, sedan tonas allting upp och tempot ökar. En väldigt enkel ackordföljd synt, trummor och rösten lyckas tillsammans bygga upp vad som kan kännas som början på låten och det är helt enkelt helt fantastiskt när det händer, även om det knappast är början på låten utan snarare slutet. Det här må vara Portisheads bästa låt sedan Roads men i princip fungerar den rent praktiskt mest som ett mellanspår. Vilket kanske är synd på ett sätt, men å andra sidan känns det som om varje förändring skulle resultera i en försämring.
Det finns en hel del musik som i min värld aldrig blommat upp. Jag lyssnar och vid insikten av vilken genre musiken tillhör dömer jag den som någonting som kanske inte är "lämpat för mig". Fast inte på grund av genren utan snarare för att man inte lärt sig uppskatta det som är typiskt för just den musiken. Country och americana två exempel på musikstilar som är för mig just på det viset, vid första anblicken känns det väldigt långt ifrån vad jag menar när jag snackar om bra musik. Analyserar vad jag uppskattar i musik är det kanske inte så värst svårt att förstå varför. Musiken drivs ofta av ett fåtal instrument som ofta är av likartade typer, det är lättsamma melodier utan särskilt mycket grädde på. Framförallt är lyriken i fokus, vilken allt som ofta går mig förbi. Vad jag vill komma fram till är naturligtvis artisten Christian Kjellvander som fått ros av den svenska kritikerkåren under det hittills gångna 00-talet. Han är förvisso främst en singer-songwriter men överallt läser jag ändå country hit och americana ditt, med betoning på att han faktiskt växte upp i det där stora landet i väst.
Vad vill jag säga om honom nu då? Att jag tycker han är det där undantaget i min musiklyssning? Nej! Jag tycker faktiskt inte han är så värst bra egentligen. Men jag köpte faktiskt hans senaste skiva I Saw Her From Here/I Saw Here From Her förra sommaren. Nu kommer det viktiga. Somewhere Else, som är albumets tredje spår, är en låt som jag måste erkänna som en toppenlåt. Den ekar sorgset i sin ekande tomhet på ett helt enkelt fulländat viss. Även om jag kanske inte tycker om Christians musik för det mesta så är det inget tvivel om att han är en väldigt duktig musiker och här har han sammanfogat en låt man sällan tröttnar på. En låt som man lätt blir halvt förälskad i och får allting annat att falla i glömska. En låt som man kan somna till en sen höstkväll och känna sig befriad av att höra. Att kalla det en genuint popideal vore nog inte helt fel. Det är verkligen inga konstigheter någonstans och på många sätt borde låten redan gång på gång blivit skapad förut, men det är ändå som om det är just den här låten som räknas. För allting klaffar. Och allting känns väldigt, väldigt nostalgiskt och på det där barnsliga sättet äkta. Visst, den där nostalgiska känslan finns i stort sätt i hela skivan igenom och många av låtarna har verkligen starka melodier. Dessutom är det ett omväxlande album. Men det är bara Somewhere Else som jag inte trycker förbi, det gör jag med råge.
Just nu är det vår. Men om några månader blir det i alla fall en låt av Kjellvander att somna till.
Ett säkert kort: David Sylvian. Ingen kommer att skratta åt mig för synden att ha enformig smak och ingen kommer att anklaga mig för att vara allt för pretentiös. I alla hans verksamma år - från och med Japans första punkplattor till och med Nine Horses svärta - har nämligen just Sylvian gjort musik som förvisso inte är för massorna, men ändå lätt att erkänna som spektakulär för den som lyssnar. Bäst tycker jag om de senare grejorna med Japan, där new romantic-begreppet kommer till god användning. Därefter, då Sylvian gick solo påbörjades det som senare har präglat hela diskografin; melankolin, hopplösheten, ljuset i mörkret och svärtan. Allting ackompanjerat av duktiga musiker som ofta tar en på upptäcktsfärder man annars hade missat. Men framförallt står Sylvian för någonting ännu mer speciellt. En röst. Han gör inte ofta till rösten särskilt mycket. Han ropar sällan och sjunger nästan alltid tyst. Men hans röst är ständigt närvarande och ifall inte musiken är tillräckligt sorgsen utan den så är den det absolut när den är där. Fast jag vet å andra sidan inte ifall detta jag nämner om "smärta" är så hemskt väsentligt. Jag tycker att musiken är bra på helt andra grunder. För dess suggestiva melodier som kanske vid första intrycket låter enformiga men så småningom växer upp till egna världar och för - snarare än hopplösheten - hoppet. För på ett sätt är vi hela tiden på väg emot en framväxt av någonting stort och vackert, fast inte på ett new age-sätt, utan på ett helt unikt viss.
När jag skulle välja låt idag så var jag intresserad av att skriva om någonting enkelt och lugnt. David Sylvian är väl knappast enkel, men han är utan tvekan lugn. Hans bästa album kom 1986 och heter Gone to Earth. Att just det är den bästa är någonting jag utgår från utan att ens vara säker på om jag lyssnat på alla grabbens grejer, men efter att ha fått lyssna på just Gone to Earth år efter år genom min pappa så har man liksom vant sig vid tanken, "den här är bäst". Men att välja en låt ifrån den här är som att ta en bit av en kaka utan att skära upp först. Det är förstås en helhet, precis som det mesta Sylvian gjort, även om det finns vissa mer populära sånger som jag direkt kan peka på och applådera över. Fast de ligger på andra album än just det som jag hade önskat kunna plocka en låt ifrån. Efter att ha insett att den andra halvan av albumet - som är musik som för tankarna till ambient jämfört med den första "vilda" halvan av albumet - inte skulle ge en lika tydlig bild över David Sylvian som musiker valde jag skivans tredje spår som dagens låt. Before The Bullfight är en utmärk sammanfattning på hela solokarriären och dessutom en helt fantastisk låt. Här finns allting som jag vill ha. Rösten som jag älskar. Några av tidernas snyggaste användningar elektroniska instrument. Blinkande gitarrer i massor. Trummor och lite blås. Allting i en fantastisk melodi som fortlever i nästan 10 minuter utan att det händer särskilt mycket men också utan att det någon gång blir tråkigt. Som vanligt har jag valt att skriva om en del av en helhet istället för att skriva om en låt som trivs bäst ensam. Men även dessa sköna toner ska upp på bloggen!
Här följer en live-version som förstås inte är att föredra (p.g.a. formatet). Mer kaotiskt i början i den här videon.
Imorgon ska jag på konsert. Det är David Byrne som är anledningen. Det är nämligen just denna skotskt födda man som nämnda tisdag tar steget ut på Cirkus scen för att helt och hållet köra sitt eget race. Byrne hör till de musiker under 1900-talet som jag respekterar allra högst. Han hör nämligen också till just de musiker som just kör sitt eget race, som gör det de har lust med och dessutom hör han till de musiker som vill vara kreativa och göra vad de känner för. Här kommer några väl utvalda David Byrne-grejer
• Skrivit pophistoria med punk/new wave- bandet Talking Heads. • Gjort den fantastiska The Forest (1991) - en skiva som jag alldeles nyligen upptäckte - som vidrör vid den klassiska musikmetoden. • Sjungit opera med Rufus Wainwright. Båda var vid tillfället helt och hållet nybörjare, men det blev riktigt bra och finns med på soloalbumet Grown Backwards (2003). • Gjort peformance-konst. För några år sedan hade han en bl.a. utställning på Färgfabriken där han hade förvandlat hela lokalen till ett enormt musikinstrument som man kunde styra med olika knappar på ett pianoliknande föremål. • Medverkat i 20-årsfirande "The Simpons".
Förutom allt detta har han också samarbetat med en annan man som jag möjligtvis håller ännu mer varmt om hjärtat. Den här mannen heter Brian Eno.
Historien började med att Brian Eno blev producent för Talking Heads skivor från och med More Songs About Buildings And Food (1978). Därefter gjorde han och Byrne några skivor ensamma; nämligen två. Det är från just dessa två skivor som Byrne främst kommer att spela låtar ifrån under hans framträdande imorgon, ifall jag förstått allting rätt. Någonting som kanske kan låta rätt vettigt med tanke på att den senare av de två kom ut så sent som förra året, men egentligen är det ett ganska underligt påhitt att spela musik från just dessa. Anledningen är inte bara att det skiljer nästan trettio mellan utgivningsdatumen, utan också att de genremässigt befinner sig mil ifrån varandra. Den nya Everything That Happens Will Happen Today (2008) är ett på många sätt rätt vanligt popalbum med väldigt små inslag av folk, electronica, ambient och gospel. Den gamla My Life In the Bush of the Ghosts (1981) är däremot ett synnerligen ovanligt popalbum med stora inslag av just nämnda genrer men också mycket, mycket mer. Dessutom spretar den på många sätt mer åt Eno än Byrne på samma viss som den nya skivan spretar mer åt Byrne än Eno. Båda är hursomhelst riktigt bra skivor och den äldre av de två är dessutom utom minsta tvivel också ett mästerverk. Att välja ut en och endast en låt är helt galet svårt eftersom skivan bör höras i sin praktfulla evighet. Jag tänker mycket på några av de första låtarna på skivan, men valet kunde i stort sätt hamna på vilken låt som helst. Så jag fick tänka...
Viktigast att nämna om My Life In the Bush of the Ghosts är att den är uppbyggd utav samplingar. Sampling var väldigt ovanligt 1981 och att bygga upp ett helt album utav denna konst måste varit väldigt banbrytande. Att sedan lyckas göra det så lyckat är så gott som ofattbart. Men vi har förvisso också två ofattbart duktiga musiker och deras idéer till samplingar är exceptionella. I låten jag slutligen väljer - Regiment - har de valt att låta en libanesisk bergssångare vid namn Dunya Yusin (han återkommer senare på The Carrier) lägga grunder för vad de sedan lägger en trollbindande och ylande gitarr på. Någonstans hörs Enos typiska elektroniska ljud och överallt hörs trumslagen. Det är intensivt, men ändå väldigt avslappnande. Takten sveper in en i mörkret samtidigt som man börjar tänka på de höga berg som man förknippar det sångaren åstadkommer med stämbanden med. För inte så länge sedan såg jag ett avsnitt av ett program som hette Musikmixen där de försökte omfamna hela världen genom att åka runt till spännande människor och låta de köra sin grej till en trummaskin, sedan satte de ihop allt inspelat i en enda låt. På ungefär samma sätt fungerar hela My Life In the Bush of the Ghosts, även om den nästan helt igenom stannar kvar i Amerika och vid de utflykter den gör alltid åker till just Afrika, vilket å andra sidan är nog så gott. I övrigt går tankarna väldigt ofta till Brian Enos soloskiva Another Green World, som också är en av mina absoluta favoriter någonsin.
Hoppas att många nyfikna finner den här skivan som har varit med mig under en lång tid. Det var dock en del jag inte visste om den som jag fick läst nu under skrivandet av den här texten. Ska bli roligt att leva vidare med den här skivan i ens närvaro!
1997 debuterade ett av mina absoluta favoritband av idag, nämligen det skotska post rock*-bandet Mogwai. Deras första skiva Young Team är inte bara en njutning för örat, utan också ett album som inspirerat och influerat som få av 90-talets album lyckas göra. I efterhand har dock bandet själva uttalat missnöje om denna, en av bandets gitarrister Stuart Braithwaite sa såhär:
"The album was a total disaster. We were young and naïve and had too little time. We should have said; "No, the record isn't done until six months later." Instead, we sat and mixed whole nights and felt bad. We didn't talk to each other. When the album was released, we just wanted to forget everything. We were certain that all critics would pan it, honestly. After that, we understood that we had think stuff over that we recorded."
Jag kan i mångt och mycket förstå deras resonemang, jämför man med vad Mogwai var kapabla till - lyssna på senare album som Come On Die Young eller Mr. Beast - så är Young Team inte speciellt märkvärdig. Den sammanfattar på ett strålande viss hela Mogwais hittills gångna karriär, men den tangerar till att bli allt för experimentell ibland. Lyssna på Like Herod som är en tio minuter lång låt som är näst intill omöjlig att ta sig igenom om man är en någorlunda vanlig människa. Kanske är den också illa mixad, men det är ingenting jag lagt märke till så det kan ju ha någon betydelse.
Egentligen är det bara en låt som jag tänker på när Young Team kommer på tal, den heter Mogwai Fear Satan och förutom att just den låten antagligen är Mogwais absolut bästa låt är det också en av 90-talets i särklass starkaste. Under låtens första minuter byggs någonting vackert upp. Det är som att flyga rakt upp i kosmos eller att få bevittna en perfekt värld skapas framför ens ögon. I några minuter befinner man sig på väg upp mot lyckan. Trummorna slår snabbare och snabbare. Basen ylar ut i natten. En flöjt visar vägen. Snart är du som dragen med i trans som du inte vill komma ut. Till slut, efter att låten bara tryckt sig längre och längre in i ditt medvetande, efter att musiken bara blivit mer och mer intensiv, efter att de första tio minuterna på detta mästerverk till måndagslåt, dras vi tillbaka i en varm famn av ett avbrott av detta högvarv. Bandet spelar långsamt igen och flöjten vaggar dig tillbaka till verkligheten. När låten till slut tystar ut till ingenting och ett fantastiskt omtumlande album är slut känns det förstås underbart. Det är som en drogupplevelse som inte ger några bieffekter. Då har jag ändå inte nämnt vilken fantastisk lycka det är att se låten live, vilket jag gjort en av de två gångerna som jag sett Mogwai. Vad man känner just då - efter en sexton minuters tillvaro som är svår att förklara med ord - är inte det faktum att det var mycket trevligare att besöka musikens värld än att stampa runt på ett ställe där det finns krig, svält och annat trist, utan vilken fantastisk upplevelse du fått gå igenom (även om du gått igenom den många gånger förut) och du känner dig redo att möta din omvärld med ett brett leende på läpparna. Bra musik går helt enkelt inte att klandra för mycket.
* en riktigt underlig genre som är vedertaget numera. Men ändå, hur kan en musikstil gå ut med att vara efter rocken när rocken inte är slut?
"I sjuttiotalets engelska och tyska popvärld hade synthesizern gjort sitt intåg, men här hemma var motståndet ännu stort mot de ”syntetiska musikmaskinerna”. Den visionäre radioproducenten Lars-Göran Nilsson förde oss samman med den svenske syntpionjären Greg FitzPatrick, med rötter i den svenska musikrörelsen. I Riksradions Studio 7 spelade vi tillsammans in Blinkar Blå som ett programinslag för Eldorado i november 1981. Gensvaret hos lyssnarna blev större än vi anat och radions eget lilla grammofonbolag, som mest saluförde fågelskivor och Sven Jerringreferat, gav ut en singel på blå vinyl. Den blev deras och vår första riktiga ”hit” även benämnd Sveriges första synt-hit."
(skrivet av Thomas Adolphson och Anders Falk på deras hemsida)
Adolphson & Falk blev under tidigt 80-tal i Sverige det som Kraftwerk tio år tidigare hade varit för hela världen: de första popmusiker som använde synthesizers i större utsträckning. Det är ingen jättestor grupp idag (inte ens i mitt svenskt utgivna musiklexikon syns de till) men på grund av den berömmelse de nådde då de var som störst kan de mycket väl ha påverkat en hel del hur svensk populärmusik låter idag. Även om de också antagligen också var influerade av just Kraftwerk, samt bar samma fascination för teknik, upphör likheterna ganska snabbt. På många sätt är det här många vägar mer konventionellt men framförallt många gånger mer 80-tal.
Jag hörde gruppen för första gången förra sommaren och det var antagligen just Blinkar blå som blev låten som senare gjorde mig lockad att höra mer. Mycket mer finns kanske inte - jag vet inte ännu - men lite mer fanns absolut. Framförallt var det väl de två skivor som var berömvärda. Den första Med rymden i blodet, som jag inte hört i helhet, men åtminstone innehåller flera riktigt bra låtar. De jag hört var alla kandidater till att bli dagens låt: Krafter vi aldrig känner, Stockholmsserenad och Vidare. Den andra Över tid och rum, som jag är betydligt bättre bekant med, är ett nästan helt igenom stabilt album med låtar som Hav. De två albumen har beskrivits som ren science-fiction och det senare är ett konceptalbum som utspelar sig 100 år efter George Orwells klassiker 1984 - 2084, med andra ord. Det var mellan de fyra låtarna som jag senast nämnde i texten och Blinkar blå som mitt val stod emellan, men jag insåg att om det är någon låt som sätter stämningen, väcker intresse och är vad Adolphson & Falk är allra mest och bäst så är det just den. Blinkar blå är en perfekt låt i alla avseenden. Den känns inte särskilt föråldrad med tanke på dess elektroniska finesser och den har ett underbart tempo som drar sig över lyssnare som ett täcke. Ibland känns täcket kyligt, men syntslingan som för första gången kommer in efter tre minuter gör nog de flesta varma om hjärtat.
Men det finns frågor datorn inte kan besvara,
signaler som jag inte kan förstå.
Det finns så mycket som vi inte kan förklara.
Det finns krafter som vi aldrig kan rå på.
Vanligtvis är inte lyrik någonting som fascinerar mig, men när de sjunger såhär fint är det svårt att inte lyssna, samma sak gäller Vidare. Ändå väljer helt klart Blinkar blå på grund av att dess fantastiska musik. Lyssna!
Det är måndag igen. Jag har nyss "genomlidit" Portisheads tredje skiva för tredje gången. Ta mig inte allt för mycket på orden, den är riktigt bra, men efteråt känner man sig väldigt utmatad och ifall man prompt ska lyssna vidare på musik så krävs det lätthet. Jag får slänga mina planer om "tung" måndag i papperskorgen i sökandet på den ultimata koppla-av-låten. Till sist blir det ett 90-talsband i alla fall. Samt ett givet val. Albumet If You Feeling Sinister (1996) av det skotska indiebandet Belle & Sebastian (den direkta anledningen till att indiepop varit så stort under 00-talet) är bland det mysigaste man kan tänka sig i ett sådant här, likaväl som något annat, tillfälle. Men att välja låt visar sig inte vara så enkelt som jag förmodade. Bandets sångare Stuart Murdoch har förvisso sagt att han inte är mycket för albumformatet utan hänvisar lyssnare till att koncentrera sig på låtarna var och en för sig, men jag - som absolut föredrar att lyssna på album från början till slut - har svårt att urskilja vilka låtar som verkligen är allra bäst på de där skivorna som verkar hålla helt igenom. Med vissa undantag förstås. If You're Feeling Sinister är inget sådant undantag men efter en snabblyssning genom hela albumet konstaterar jag att det var den allra första låten jag faktiskt ville skriva om. The Stars Of Track And Field heter den och inleds med enbart akustisk gitarr och sång. Sedan kommer basen och sedan rullar det på med instrument efter instrument. En modell till hur man gör intro som bandet ofta använder, och för det mesta med gott resultat. Det är först när trumpeten kommer in som man känner att låten verkligen kommit igång, men då är det inte heller långt kvar innan nästa låt går igång. The Stars Of Track And Field tar det alltså så lugnt och sansat att den hinner ta slut nästan genast när den börjar. Men det är också de låtarna som Belle & Sebastian gör bäst. De som gillar den här låten kommer att finna en otrolig lycka genom att även lyssna på bandets idag kanske mest omtyckta låt The State I Am In som också har en växande form, även om melodin har sin tydliga gång helt igenom.
Om du inte redan har börjat februari med ljud signerat Glasgowskt 90-tal, så är det dags att börja nu.
En annan (sämre) version på The Stars Of Track And Field än den jag är van vid:
