Regiment - Brian Eno & David Byrne

Imorgon ska jag på konsert. Det är David Byrne som är anledningen. Det är nämligen just denna skotskt födda man som nämnda tisdag tar steget ut på Cirkus scen för att helt och hållet köra sitt eget race. Byrne hör till de musiker under 1900-talet som jag respekterar allra högst. Han hör nämligen också till just de musiker som just kör sitt eget race, som gör det de har lust med och dessutom hör han till de musiker som vill vara kreativa och göra vad de känner för. Här kommer några väl utvalda David Byrne-grejer

• Skrivit pophistoria med punk/new wave- bandet Talking Heads.
• Gjort den fantastiska The Forest (1991) - en skiva som jag alldeles nyligen upptäckte - som vidrör vid den klassiska musikmetoden.
• Sjungit opera med Rufus Wainwright. Båda var vid tillfället helt och hållet nybörjare, men det blev riktigt bra och finns med på soloalbumet Grown Backwards (2003).
• Gjort peformance-konst. För några år sedan hade han en bl.a. utställning på Färgfabriken där han hade förvandlat hela lokalen till ett enormt musikinstrument som man kunde styra med olika knappar på ett pianoliknande föremål.
• Medverkat i 20-årsfirande "The Simpons".

Förutom allt detta har han också samarbetat med en annan man som jag möjligtvis håller ännu mer varmt om hjärtat. Den här mannen heter Brian Eno.

Historien började med att Brian Eno blev producent för Talking Heads skivor från och med More Songs About Buildings And Food (1978). Därefter gjorde han och Byrne några skivor ensamma; nämligen två. Det är från just dessa två skivor som Byrne främst kommer att spela låtar ifrån under hans framträdande imorgon, ifall jag förstått allting rätt. Någonting som kanske kan låta rätt vettigt med tanke på att den senare av de två kom ut så sent som förra året, men egentligen är det ett ganska underligt påhitt att spela musik från just dessa. Anledningen är inte bara att det skiljer nästan trettio mellan utgivningsdatumen, utan också att de genremässigt befinner sig mil ifrån varandra. Den nya Everything That Happens Will Happen Today (2008) är ett på många sätt rätt vanligt popalbum med väldigt små inslag av folk, electronica, ambient och gospel. Den gamla My Life In the Bush of the Ghosts (1981) är däremot ett synnerligen ovanligt popalbum med stora inslag av just nämnda genrer men också mycket, mycket mer. Dessutom spretar den på många sätt mer åt Eno än Byrne på samma viss som den nya skivan spretar mer åt Byrne än Eno. Båda är hursomhelst riktigt bra skivor och den äldre av de två är dessutom utom minsta tvivel också ett mästerverk. Att välja ut en och endast en låt är helt galet svårt eftersom skivan bör höras i sin praktfulla evighet. Jag tänker mycket på några av de första låtarna på skivan, men valet kunde i stort sätt hamna på vilken låt som helst. Så jag fick tänka...

Viktigast att nämna om My Life In the Bush of the Ghosts är att den är uppbyggd utav samplingar. Sampling var väldigt ovanligt 1981 och att bygga upp ett helt album utav denna konst måste varit väldigt banbrytande. Att sedan lyckas göra det så lyckat är så gott som ofattbart. Men vi har förvisso också två ofattbart duktiga musiker och deras idéer till samplingar är exceptionella. I låten jag slutligen väljer - Regiment - har de valt att låta en libanesisk bergssångare vid namn Dunya Yusin (han återkommer senare på The Carrier) lägga grunder för vad de sedan lägger en trollbindande och ylande gitarr på. Någonstans hörs Enos typiska elektroniska ljud och överallt hörs trumslagen. Det är intensivt, men ändå väldigt avslappnande. Takten sveper in en i mörkret samtidigt som man börjar tänka på de höga berg som man förknippar det sångaren åstadkommer med stämbanden med. För inte så länge sedan såg jag ett avsnitt av ett program som hette Musikmixen där de försökte omfamna hela världen genom att åka runt till spännande människor och låta de köra sin grej till en trummaskin, sedan satte de ihop allt inspelat i en enda låt. På ungefär samma sätt fungerar hela My Life In the Bush of the Ghosts, även om den nästan helt igenom stannar kvar i Amerika och vid de utflykter den gör alltid åker till just Afrika, vilket å andra sidan är nog så gott. I övrigt går tankarna väldigt ofta till Brian Enos soloskiva Another Green World, som också är en av mina absoluta favoriter någonsin.

Hoppas att många nyfikna finner den här skivan som har varit med mig under en lång tid. Det var dock en del jag inte visste om den som jag fick läst nu under skrivandet av den här texten. Ska bli roligt att leva vidare med den här skivan i ens närvaro!

En bootleg-version på låten:

Dreams - Delia Derbyshire

Bilden: det finns många häftiga foton på Delia Derbyshire. Detta är ifrån BBC Radiophonic Workshop. I bakgrunden står Desmond Briscoe.

Är detta en låt i egentlig mening? Jag tycker det trots att inspelningen enbart består av elektroniska bakgrundsljud och inspelningar av talande människorröster. Stämningen är extremt suggestiv och nästan lite obehaglig. Jag tänker på flera spår på Kate Bushs skiva Hounds of Love, det är liknande stämningar. Möjligen har likheten något med att göra med att både Derbyshire och Bush är britter? Ett antal röster med typisk brittisk engelska berättar om vad jag tror är deras drömmar, De berättar om hur de i drömmen upplever hur de drunknar. De olika rösterna sammanfogas och berättar tillsammans en sammanhållen historia.
Det blir ibland väldigt humoristiskt och charmigt t.ex. den lilla flickan som berättar om hur hon sjunker ner mot botten

" I always die on the land"

Jag funderar på om det finns nån koppling till den engelska sago- och fabeltraditionen. Jag tänker till exempel på C.S Lewis "Alice i underlandet", när en kvinna berättar om hur hon såg hur föremål, bord, stolar, människor börjar falla genom vattnet. Det finns en likhet med scenen där Alice faller genom kaninhålet, i början av romanen.

Det är en lång inspelning och jag tycker jag tappar koncentrationen lite mot slutet, men det är ändå en väldigt rolig och intressant låt. Det är underhållande att höra alla brittiska röster. Stämningen skapas mycket av den tunga, elektroniska, entoniga bakgrundsljudet. Den ger en ljudbild som förstärker den drömska stämningen.

Delia Derbyshire föddes i Coventry i England 1937 och var verksam i huvudsak på 60-talet. Hon var en pionjär inom den elektroniska musiken. Hon var kompositör och musiker och arbetade mycket med elektroniska maskiner i studior och skapade på det viset ljud och musik. Hon arbetade en lång period på BBC och är förmodligen mest känd för temat till sci-fi-serien Dr.Who. Hon dog 2001, men hennes namn är inte särskilt känt. Det finns en hemsida med många texter, bilder och nedladdningsbara inspelningar som jag kan rekommendera för den som är intresserad. http://www.delia-derbyshire.org/

Hittade inte låten på Youtube, men den går att ladda ner gratis på hennes hemsida här. I videon visar Delia själv oss runt i studion och visar hur olika instrument fungerar.

Caravan Girl - Goldfrapp

Tidigare var Goldfrapp ett besynnerligt okänt namn, som jag mestadels kände igen från filmen Hard Candy, men i och med Ride A White Horse började jag kika lite mer på den elektroniska duon. I och med deras nya album (som för övrigt har ett riktigt snyggt omslag) Seventh Tree, så tänkte jag tipsa om en låt som heter Caravan Girl. Caravan Girl är egentligen inte mycket mer än en skön sång, men vad jag fruktar är att den är en låt av den typ som dör ut fort om den spelas för frekvent. En dagsslända, helt enkelt, om man kör den för ofta. Så kör varsamt. Seventh Tree blir dock en skiva att titta närmare på, utan tvekan.

Das Model - Kraftwerk

Jag har länge varit medveten om att jag skulle uppleva döden av Kraftwerk. Förutom att vara det kanske viktigaste popbandet någonsin och ett sällan överträffat kultfenomen så betyder deras musik väldigt mycket för mig personligen. Deras påverkan över mitt musikintresse är ett faktum som jag sent kommer att kunna lämna och varje gång jag lyssnar på album så som Trans-Europe Express känns dagen plötsligt fulländad. Jag hyser en medveten idoldyrkan gentemot de två skaparna av bandet, Ralf Hütter och Florian Schneider (men kanske främst den förstnämnda). Men någon gång så kommer också de största få smaka på hur jorden smakar. Ingen fara sked. Båda lever fortfarande. Men det betyder ändå en hel del då en av den ena grundstolpen lämnar bandet. Bandets sista flämtande andetag är över. Kraftwerk har måhända knappt gjort någon musik på väldigt länge (deras senaste Tour de France från 2003 bestod av material gjort under en period på tjugo år) men en död är en död och deras sparsamma turnerande har nu antagligen nått en nollnivå. 2009 börjar alltså mörkt. Jag ser det som en plikt att min måndagslåt blir tillägnad Florian (på bilden längst fram).

Jag brukar främst tycka om att prata om bandets album och inte deras enskilda låtar, men Das Model har med rätta blivit en av deras mest kända låtar och jag kan inte annat än medge att den förtjänar extra uppmärksamhet dels för att det är bland det bästa de gjort, men också för att den sticker ut. Die Mensch Machine från 1976 är en av deras oförglömliga klassiker. Titeln hänvisar till en gammal vettig tanke om hur vi människor i grund och botten är maskiner och för mig är albumet en konceptskiva. Men det är inte den egenskapen som imponerar och gör effekt på mig när jag lyssnar igenom albumet. För mig är deras användning utav synthesizers fullständigt fulländad och till min vetskap aldrig heller överträffad. Bäst är synthslingorna i just Das Model som gräver sig in ens medvetande på ett grymt tillfredsställande sätt. Men en sådan beskrivning räcker egentligen inte alls. För mig är just dessa perioder av klinkande kanske det bästa som gjorts någonsin; själva låten i helhet kanske inte kan rå åt sig någon förstaplats, men just sekunderna av evighet är mer än jag har ord för.


Från Minimum-Maximum-DVDn som finns att köpa här i Sverige. Inspelningen är gissningsvis ungefär fyra år gammal.