Den minsta av segrar - 1900

Idag känns det inte som om jag kommer att behöva skriva så mycket.

Det känns nämligen svårt att berätta särskilt mycket om en låt så som Den minsta av segrar, en låt av Karlstadbon Christian Gabel under hans alias 1900. Talar man om låten rent konkret så är det en väldigt enkel melodi som led av en saxofon som för sin alldeles egna långsamma takt. Utöver detta, samt ett svagt brus och ett piano, finns inte mycket mer att höra. Men nog räcker detta för att göra bland det mest nostalgiskt laddade jag hört.

Det här är musiken som hörs i svag bakgrund när du i dina drömmar ser tillbaka på dina allra bästa ungdomsdagar. Det här är musiken som får dig att tänka på alla och allt du älskar omkring dig. Det här är musiken som du väljer att spela på din alldeles egna värmländska begravning. Men det är inte låten som du kommer att gå runt och spela i dina hörlurar i några månader framöver, den är helt enkelt för stor för det.

Bängen trålar - Nationalteatern

Sällan har svensk musik varit så ball och rätt på i sina texter som Nationalteatern, utan att vara överdriven och vulgär. Nationalteatern, som än idag spelar, var kända för sina vänsterpolitiska sånger och frispråkigheten med element som till exempel droger och sex. Bängen trålar skiljer sig inte den från mängden och är mer eller mindre en sång om att bli stämplad, om man åkt på en nit en gång. Bängen trålar - snuten snokar - är det överhängande temat, där även skvallerbyttan omnämns som den som skvallrar på mamma. Nationalteatern har många alster bakom sig och det är sällan man överensstämmer med dess texter, men att det är en av de bästa sidorna med svensk musik råder ingen tvivel om - dock en rätt grov sådan.

Du måste ta det kallt – Monica Zetterlund

Den här låten har länge legat på min lista över låtar jag tänkt skriva om. Nu gör jag det tillslut.

Du måste ta det kallt är med på skivan Ahh! Monica! Jag har lyssnat på den skivan under olika perioder och favoritlåtarna har växlat. Alla har sin charm, det är en bra och rolig skiva.

Monica hade en väldigt bra sångröst, hon kunde sjunga många olika sorters musik. Dock var jazz den genre som hon höll på med främst. Hennes röst är så kraftfull. I vissa sammanhang alltför kraftfull i min mening. I den här låten funkar det, röstens egenskaper är väldigt nödvändiga faktiskt. Texten handlar om ett förhållande som tagit slut – beskrivet på ett väldigt osentimentalt och rakt vis. Det är roligt och hoppfullt att lyssna på texten.

Hela skivan är nåt slags hopkok av olika genrer inom jazz, det finns tradjazz, någon slags soul-jazz komp och den här låten påminner mig mycket om swing-, med det svulstiska arrangemanget. Det är fint, tycker jag.

Att välja en Monica Zetterlund-låt är svårt, det finns så mycket att lyssna på som är bra, det är framförallt hennes speciella röst som gör musiken lyssningsvärd, men även alla de duktiga musiker som hon samarbetat med. Bland annat Bill Evans, som jag skrev om förra veckan.