Good Woman - Cat Power

Med risk att bli tråkig och vanlig så tänkte jag skriva om Chan Marshall aka Cat Power idag. Gör man någonting sådant på en blogg som denna så kan man förstås riskera sitt rykte; för även om det verkar vara väldigt få som inte förtrollats av denna amerikanska sångerska, så är det kanske också just därför hon känns ganska uttjatad vid det här laget. För mig har det känts ganska mycket som om hon är en i mängden bland alla dessa kvinnliga singer-songwriters som jämt får förstaplatsen på årsbästalistor i de flesta svenska tidningar. Lite långsammare än Feist, lite mer fart än Norah Jones. Och visst är hon stundom riktigt tråkig. Men låtarna är nästan alltid bra och hon är helt enkelt en väldigt duktig artist. Hur motsägelsefullt det än må låta.

You Are Free från 2003 är det album som jag spenderat allra mest tid lyssnandes på. Ibland slumrande uttråkad. Ibland överväldigad av Cat Power förmåga att förvåna och beröra. Dagens perspektiv är att det inte händer så mycket på den egentligen, men att den trots allt har flera låtar som är väldigt bra i sig själva. Anledning till att det blir tråkigt i längden är framförallt att det känns väldigt mycket "sitta framför brasan och sjunga myssånger" över det mesta. Låten jag har valt idag är den som kanske är allra mest på det viset, fastän det är möjligt att man inte har med någon elgitarr på scoutlägret.

Men jag kan inget annat än erkänna att det här är rent - för att använda ett lite otippat ord - bedårande vackert. Jag pratar om tredje spåret, Good Woman. Förmodligen handlar den om trygga relationer och att hitta sin livs kärlek, men det budskapet går mig förbi. Jag inser snart att det är just den där lägereldsnostalgin som jag inte kan motstå. Det är någonting väldigt ungdomligt över det samtidigt som Chan sjunger på ett sätt som känns väldigt vuxet. Vilket förstås är fullkomligt logiskt eftersom ungdomen på sätt och viss är just den tid i livet då vi allra helst vill se oss själva som vuxna. Förvisso var Cat Power vuxen vid tiden då låten skrevs, men nu är det mer en känsla (som alltid när man skriver om musik) jag försöker beskriva. Och det är väl i princip samma känsla som jag som gott som alltid eftersträvar när jag avnjuter musik.

But Not for Me - Chet Baker

Chet Baker är nog min favorit bland alla jazz-sångare. När jag skriver detta börjar jag fundera på om jag verkligen kan jämföra Chet Baker med andra favoriter som Billie Holiday, Johnny Hartman, Frank Sinatra eller Nina Simone, går det verkligen att ranka dem? Det räcker kanske med att säga att jag är väldigt förtjust i Chet Bakers musik och att jag lyssnat väldigt mycket på hans inspelningar.

Jag minns en gång när jag råkade höra Chet Baker på radio, bara en snutt, efter dagens dikt på P1 och jag tänkte: “Vad är det här för röst? Är det en kvinna eller en man som sjunger?”. Jag tyckte i varje fall mycket om det. Och, visst, han har en väldigt androgyn röst. Rösten är det jag lade märke till först, hans melankoliska, “nära” röst (jag antar att han åstadkom det genom att sjunga nära mikrofonen), hans fraseringar, hans djupa röst som gör det nästan svårt att tro att han faktiskt var vit. Han var en otrolig sångare med en röst som man känner igen direkt. Inte nog med det var han även trumpetare, och en trumpetare med en egen stil. Han hade ett spel som var rakt och improviserade med en väldigt ren och vacker ton på trumpeten.

Det är ju även hans låtval som gör honom till en speciell karaktär, han valde ofta låtar med väldigt melankoliska, ofta rent utav ledsna texter och det har gjort att man lätt ser som den kärlekskranke, vackre James Dean-figuren som har så svårt att hittar den kärlek han letar efter och när han väl hittar den så är den kärleken inte för honom. Om det handlar till exempel denna låten, But Not for Me, om. Hur han var som person vet jag inte riktigt, men något jag vet är att han hade i perioder stora problem med missbruk och det kan ju göra det flesta insatta i vad uttrycket “blue” står för. För det är det låtarna handlar om. I vissa fall kan det kännas som man dränks av alla denna självömkan och vemodighet, men oftast är det vackert och tröstande att lyssna på, tycker jag.
But Not for Me är med på skivan “Chet Baker Sings”, som Chet spelade in tillsammans med bland annat pianisten Russ Freeman, som är något av en klassiker inom jazz och ett gott exempel på den softa coola musik som kom från Amerikanska Västkusten på 50-talet.

Hypnotic - Hypnotic Brass Ensemble

Hypnotic Brass Ensemble är en lite annorlunda brass-ensemble, med en speciell häftig stil. Medlemmarna ser ut som typiska hip-hop killar, men spelar vild brass-musik. Men stilen gör absolut inte deras musik varken bättre eller sämre. Men de gör väldigt bra musik tycker jag som är speciellt intresserad av blås-musik överhuvudtaget. Har på sistonde intresserat mig för mycket blåsensemble-musik som t.ex. Bill Wells och Meher Shalal Hash Baz, Tenniscoats och så nu Hypnotic Brass Ensemble.

Under hela låten tutar en dov tuba i bakgrunden, som en bas till det fina arrangemanget med olika instrument. Det är trumpeter, saxofoner, tromboner, horn och mycket mer härliga instrument som får det att svänga ordentligt.

Tycker att framsidan på deras nyaste skiva Hypnotic Brass Ensemble är roligt och fint. Det är först svårt att se vad det föreställer, jag anade först ett tyg , men sedan såg jag att det är, vad jag tror i alla fall ett väldigt deformerat och tillknycklat klockstycke på ett horn av något slag.

Pannonica - Thelonious Monk

Thelonious Monk på jazzklubben The Open Door i New York

Igår natt hade jag problem med att sova och gick då upp och satte mig och läste i det nyaste numret av Orkesterjournalen. Orkesterjournalen är för de som inte vet, en svensk jazz-tidskrift, som även är världen äldsta jazz-tidning. Jag läste en recension om en bok om en av jazzens största mecenater, en kvinna vid namn Pannonica de Koeningswarter. Hon föddes 1910 i London. Hon flydde under andra världskriget tillsammans med sin man till Ekvatorialafrika, och blev en del av den franska motståndsrörelsen. Det var här hennes intresse för afrikansk kultur och jazz grundades. Hon tröttnade dock på livet där och skiljdes sig från sin man och flyttade till USA. Där blev hon bekant med de flesta inom den moderna jazz-musiken, det som kallas be-bop, i New York. Många av musikerna samlades kring henne, bodde i hennes hotellsvit, hon hjälpte många av dem ekonomiskt och hon var deras vän. Det var storheter som Charlie Parker, Dizzy Gillespie, Bud Powell, Sonny Clark med flera. Det var bland annat i hennes svit på Stanhope Hotel I New York som Charlie Parker tillbringades sina sista dagar i livet, 1955.

Pianisten och kompositören Thelonious monk var en av de stora pianisterna inom bop-musiken som växte fram kring mitten av 1940-talet i New York. Han var en av de musiker som Pannonica hjälpte och stödde. Till hennes ära skrev Monk stycket Pannonica, som förekommer på albumet Brilliant Corners. På Pannonica spelar Monk på det pianoliknande instrumentet Celesta. Det är en lätt melankolisk känsla över låten. Jag tycker det känns som låten på något sätt vill gå baklänges, tonerna dras ut på något sätt. Thelonious Monk spelade in mycket musik, och det mesta är fantastisk bra. Det som ofta kännetecknar goda musiker är ett eget uttryck och det kan man verkligen säga att Thelonious Monk hade. Han var inte bara en speciell person, med till exempel alla sina lustiga hattar som han bar vid de tillfällen han spelade, utan man kan om man hört en del på hans pianospel höra att det är han som spelar. Han hade ett speciellt sätt att spela och improvisera på, som är svårt att förklara med ord, men som alltid går att känna igen.

I Feel For You - Chaka Khan

Denna 80-tals klassiker råkade jag snubbla över när jag lyssnade på P3 dans, en kväll för några år sen. När låten var slut sa programledaren vad artisten hette, men jag uppfattade stavningen fel och det tog ett tag innan jag lyckades luska ut vad det egentligen var jag hade hört, som var så bra. Låten är från början skriven och framförd av Prince. Ch-chaka-chaka-chaka khan rapen i början framförs av Grandmaster Melle Mel, som var en förgrundsgestalt inom old school hip-hopen, både som rappare och textförfattare. Resten av låten är fullproppad med samplingar från olika låtar, bland annat Stevie Wonders Fingertips part 2. Stevie Wonder är också med på låten och spelar fantastiskt vackert munspel. Där Chaka Khans röst smälter ihop med munspelsljudet och leder ut i ett munspelssolo är låten som bäst. Väldigt energirik och bra musik från 80-talet!

Chaka Khan - New Music - More Music Videos

So What – Miles Davis

Miles Davis under en rast under inspelningarna av Kind of Blue, i New York. Foto: Don Hunstein

Det är 50 år sen Kind of Blue kom. Det har uppmärksammats mycket på senare tid . Jag tänkte uppmärksamma det lite till, eftersom jag tycker det är ett så otroligt bra jazz-album och en väldigt bra första-låt på skivan.

När jag har börjar använda nya hörlurar brukar jag testa hur bra de är med två låtar. Det är: Claire De Lune av Claude Debussy, ett väldigt lågmäld klassiskt stycke och So What av Miles Davis. Det är ofta svårt att höra basen i dåliga lurar och när man lyssnar på So What är det av stor vikt att man hör basen, eftersom den spelar en så betydande melodiös roll. Basen spelar, pianot svarar och så småningom kommer blåset in tillsammans med pianot. Det är gjort med enkla medel, men svänger trots det otroligt mycket. Precis när man fått nog av temat i början bryts det av av Miles välbekanta sordinbelagda trumpetspel. Låten är lång, över 9 minuter och innehåller många vackra solon. Det är mellan solona ett slags vackra brytningar, en slags utlösningar där musiken blommar ut, tills nästa solo kommer. Det är lugn musik, modal som den kallas, en klar kontrast mot den bop- musik som Miles spelade innan Kind of Blue, som var mycket hetsigare och vildare.

Google me – Teyana Taylor

Hip-hop för vår tid. Kände för att skriva en sammanfattande inledningsmening, något som verkligen passar in på låten i fråga. När jag upptäckte den här låten tänkte jag direkt när jag såg titeln att "det här är nog något bra", jag kunde redan tänka mig vad låten handlade om.

I princip rappar Teyana enbart om hur känd hon är och hur många träffar hennes namn ger på sökmotorn Google. Låten är gjord med stor humor och jag tycker att det hela känns så tidstypiskt.Det finns en modernitet i självhävdandet, som gör låten till nåt speciellt. Det är inget musikaliskt mästerverk enligt mig, men en låt som helt klart får mig att dra på smilbanden.

Teyana Taylor är en 18 årig amerikansk rappare,sångare och dansare, som är en tämligen ny upptäckt för mig. Hittade låten på den ofta intressanta mp3-bloggen Soullounge, och tydligen ska Teyanas debutalbum komma i år (enligt wikipedia).

lyssna på "Google me" på hennes myspace: www.myspace.com/rockstarteyana , eller Googla!

Dancing in the Street - Martha and the Vandellas

Bra låtar har ofta en historia. Jag försöker när jag skriver om låtar berätta en historia, en bakgrund till vart jag hittat låten och varför de betyder så mycket för mig.
För några år sen läste jag serien ”V För Vendetta” av Alan Moore och David Lloyd. I en episod av serien befinner sig V och Evey i V’s högkvarter, Skuggornas Galleri. Där har han samlat föremål, som ett museeum över den värld som fanns innan den totalitära staten kom och införde censur och diktatur i Storbritannien. Detta för att bevara dessa föremål till eftervärlden. Bland föremålen finns en jukebox. Den första låten de sätter på är Dancing in the streets av Martha and the Vandellas. Det visste jag dock inte när jag läste serien, utan det kom jag på senare när jag hörde låten för första gången. Evey får i serien, en chock av friheten i musiken, i kontrast mot den kontrollerade statens ideal. Hon får en uppenbarelse av hur världen kunde vara om den var fri för alla människor att göra vad de ville. Det är ett fint sätt att förklara frihet och dess motsats. Frihet är låten Dancing in the streets.

“It doesn’t matter what you wear, just as long you are here”

Valet av låten där här fredagen styrdes mycket av att förra veckan firade skivbolaget Motown 50-års jubileum. Jag är väldigt förtjust i det mesta Motown skapat och gett ut, så därför var valet av ”motown-låt” väldigt svårt. Dancing in the street har ju dock blivit något av en signaturlåt för Motown, som innehåller alla delar som gör Motown till vad det är: Kraftfull rytm, svängigt, fantastiska sångare, snygga arrangemang och framförallt mycket glädje. Dessutom sjunger Martha Reeves ”Can’t forget the motor city”, alltså Detroit- Motortown. Det är förövrigt därifrån namnet Motown kommer.
Låten är ett gott exempel på hela Motowns stil och attityd. Det är en kraftfull låt och väldigt lyckogivande. Jag tycker om inställningen i musiken och texten.