Simoon – Yellow Magic Orchestra

Den här veckan har jag haft lätt att välja låt, men desto svårare att hitta på något bra att skriva om den. Ibland blir jag osäker på om det överhuvudtaget är meningsfullt att försöka beskriva musik med text och ord. Men, på något sätt så vill man ju presentera låten och på Internet är text ett av de mest praktiska medlen, så jag skriver ändå.Låten är i alla fall Simoon av Yellow Magic Orchestra som var ett japanskt syntpop-band. Bandet grundades 1978, och de hade idén om att blanda orientalisk exotika och modern elektronisk musik. Det första albumet blev populärt och YMO blev kända även utanför Japan. Låten Simoon är med på deras första skiva, som just heter Yellow Magic Orchestra. Låten är ganska ny för mig, men är ändå väldigt nostalgisk och den ger mig många associationer. Speciellt när sången kommer in, efter ett långt vackert stycke enbart instrumentalt. Exotika-influenserna märks väl i den här låten, tycker jag. Det är samma ledigt vackra, avslappnade stämning i musiken, som i till exempel Martin Dennys musik (som YMO förövrigt gjort en cover på, på samma skiva: Firecracker).

När sången kommer in förflyttas jag i tankarna till en lyxig kryssare någonstans ute på havet. Det är soligt, folk ligger och solar på däck. Det är välklädda damer och kypare och drinkar. Jag börjar tänka på amerikanska jazz-standards. Det låga plinkande pianot i bakgrunden, under sången förstärker det. Allt är stiligt, vackert, spännande i Yellow Magic Orchestras musikaliska värld, och man kan associera till mycket.

Sist jag hörde på låten upptäckte jag en rätt så rolig detalj, den börjar och slutar med synt-ljud som låter väldigt likt en nedspolning i en toalett.

Before The Bullfight - David Sylvian

Ett säkert kort: David Sylvian. Ingen kommer att skratta åt mig för synden att ha enformig smak och ingen kommer att anklaga mig för att vara allt för pretentiös. I alla hans verksamma år - från och med Japans första punkplattor till och med Nine Horses svärta - har nämligen just Sylvian gjort musik som förvisso inte är för massorna, men ändå lätt att erkänna som spektakulär för den som lyssnar. Bäst tycker jag om de senare grejorna med Japan, där new romantic-begreppet kommer till god användning. Därefter, då Sylvian gick solo påbörjades det som senare har präglat hela diskografin; melankolin, hopplösheten, ljuset i mörkret och svärtan. Allting ackompanjerat av duktiga musiker som ofta tar en på upptäcktsfärder man annars hade missat. Men framförallt står Sylvian för någonting ännu mer speciellt. En röst. Han gör inte ofta till rösten särskilt mycket. Han ropar sällan och sjunger nästan alltid tyst. Men hans röst är ständigt närvarande och ifall inte musiken är tillräckligt sorgsen utan den så är den det absolut när den är där. Fast jag vet å andra sidan inte ifall detta jag nämner om "smärta" är så hemskt väsentligt. Jag tycker att musiken är bra på helt andra grunder. För dess suggestiva melodier som kanske vid första intrycket låter enformiga men så småningom växer upp till egna världar och för - snarare än hopplösheten - hoppet. För på ett sätt är vi hela tiden på väg emot en framväxt av någonting stort och vackert, fast inte på ett new age-sätt, utan på ett helt unikt viss.

När jag skulle välja låt idag så var jag intresserad av att skriva om någonting enkelt och lugnt. David Sylvian är väl knappast enkel, men han är utan tvekan lugn. Hans bästa album kom 1986 och heter Gone to Earth. Att just det är den bästa är någonting jag utgår från utan att ens vara säker på om jag lyssnat på alla grabbens grejer, men efter att ha fått lyssna på just Gone to Earth år efter år genom min pappa så har man liksom vant sig vid tanken, "den här är bäst". Men att välja en låt ifrån den här är som att ta en bit av en kaka utan att skära upp först. Det är förstås en helhet, precis som det mesta Sylvian gjort, även om det finns vissa mer populära sånger som jag direkt kan peka på och applådera över. Fast de ligger på andra album än just det som jag hade önskat kunna plocka en låt ifrån. Efter att ha insett att den andra halvan av albumet - som är musik som för tankarna till ambient jämfört med den första "vilda" halvan av albumet - inte skulle ge en lika tydlig bild över David Sylvian som musiker valde jag skivans tredje spår som dagens låt. Before The Bullfight är en utmärk sammanfattning på hela solokarriären och dessutom en helt fantastisk låt. Här finns allting som jag vill ha. Rösten som jag älskar. Några av tidernas snyggaste användningar elektroniska instrument. Blinkande gitarrer i massor. Trummor och lite blås. Allting i en fantastisk melodi som fortlever i nästan 10 minuter utan att det händer särskilt mycket men också utan att det någon gång blir tråkigt. Som vanligt har jag valt att skriva om en del av en helhet istället för att skriva om en låt som trivs bäst ensam. Men även dessa sköna toner ska upp på bloggen!

Här följer en live-version som förstås inte är att föredra (p.g.a. formatet). Mer kaotiskt i början i den här videon.

Vienna - Ultravox

Redan 1973 grundades Ultravox. Ett av alla dessa nostalgiska synthpop-band som under 80-talet blev ordentligt stora. Deras första album i slutet av 70-talet var dock inte mer synt än Roxy Music. När sedan John Foxx lämnade gruppen för sin solokariärr och Midge Ure tog över spakarna nådde Ultravox sin höjdpunkt under skiftet mellan 70- och 80-talet; det de släppte senare är det som de idag kanske främst förknippas med, synthpopen, och den känns väl kanske inte riktigt lika bra som deras tidigare musik. Under den här mellanperioden så var tillhörde Ultravox pionjärerna av undergenren New romantic tillsammans med bl.a. Japan. Då - 1980 - så kom Vienna, vilket är en av 80-talets enligt mig allra bästa album inom det elektroniska. Titelspåret är den låten som du längtar till redan när du sätter på skivan och det är också veckans låt.

Videon är historisk eftersom det var den första någonsin som använde sig av wide-screen. Dessutom är den väldigt bra.