This Is Our Lot - Wild Beasts

September. I år. En sommar har nyss förflutit full av allting som en sommar innebär. Det blev kanske inte precis någon "Third summer of love", men några varma månader där gemene semestrare fick chansen att njuta av livet blev det väl allt. På musikfronten stod det dock som gott som stilla. Istället för att släppa skivor så är det väl ganska så vettigt att hålla konserter när det är festivaltider, så det är ju rätt så befogat att musiken släpps först till hösten. Så nu, i september, så har det brakat loss med en mängd olika hajper. The Xx kanske är störst och bäst, men jag tänkte som dagens låt slå ett slag för brittiska Wild Beasts.

Man kan tycka att Wild Beasts andra album, Two Dancers, kan kännas banalt och som en ganska simpel popplatta i mängden. Samtidigt så tror jag det är svårt att inte charmas av den lekfullhet som gör de - utan att de känns mindre seriösa - rent av spektakulära i sin framtoning. De låter förvisso stundvis en hel del som andra brittiska band med mindre originalitet, så som Joy Divisarna Editors. Men här ryms ingen plats för tunga basgångar och djup melankoli så istället kanske Yeasayer vore en rimligare referens. Lägg därpå också till Hayden Tharpes egensinnige röst som hänsynslöst går upp i falsett utan att fråga först. Det är svårt att stundom inte komma och tänka på Kate Bush The Dreaming.

Dagens låt heter hursomhelst This Is Our Lot och kommer in efter de två rätt så tråkiga titelspåren som låter nästan precis som tidigare nämnda Editors (fast jag måste tillägga att jag tycker rätt bra om Editors). När den kommer in, så räddar den dagen med den sortens popenergi som är unik för Wild Beast. Det är en riktigt bra låt och en sådan där riktigt självklar hit. Gitarrerna låter ungefär som i låtarna innan, men andra instrument, så som trummorna, imponerar istället med sin detaljrikedom. Framförallt så visar Tharpe upp allt vad hans röst duger till och just därför känns det som en ganska självklar låt att börja med om man undrar hur Wild Beasts låter.

The Stars Of Track And Field - Belle & Sebastian

Det är måndag igen. Jag har nyss "genomlidit" Portisheads tredje skiva för tredje gången. Ta mig inte allt för mycket på orden, den är riktigt bra, men efteråt känner man sig väldigt utmatad och ifall man prompt ska lyssna vidare på musik så krävs det lätthet. Jag får slänga mina planer om "tung" måndag i papperskorgen i sökandet på den ultimata koppla-av-låten. Till sist blir det ett 90-talsband i alla fall. Samt ett givet val. Albumet If You Feeling Sinister (1996) av det skotska indiebandet Belle & Sebastian (den direkta anledningen till att indiepop varit så stort under 00-talet) är bland det mysigaste man kan tänka sig i ett sådant här, likaväl som något annat, tillfälle. Men att välja låt visar sig inte vara så enkelt som jag förmodade. Bandets sångare Stuart Murdoch har förvisso sagt att han inte är mycket för albumformatet utan hänvisar lyssnare till att koncentrera sig på låtarna var och en för sig, men jag - som absolut föredrar att lyssna på album från början till slut - har svårt att urskilja vilka låtar som verkligen är allra bäst på de där skivorna som verkar hålla helt igenom. Med vissa undantag förstås. If You're Feeling Sinister är inget sådant undantag men efter en snabblyssning genom hela albumet konstaterar jag att det var den allra första låten jag faktiskt ville skriva om. The Stars Of Track And Field heter den och inleds med enbart akustisk gitarr och sång. Sedan kommer basen och sedan rullar det på med instrument efter instrument. En modell till hur man gör intro som bandet ofta använder, och för det mesta med gott resultat. Det är först när trumpeten kommer in som man känner att låten verkligen kommit igång, men då är det inte heller långt kvar innan nästa låt går igång. The Stars Of Track And Field tar det alltså så lugnt och sansat att den hinner ta slut nästan genast när den börjar. Men det är också de låtarna som Belle & Sebastian gör bäst. De som gillar den här låten kommer att finna en otrolig lycka genom att även lyssna på bandets idag kanske mest omtyckta låt The State I Am In som också har en växande form, även om melodin har sin tydliga gång helt igenom.

Om du inte redan har börjat februari med ljud signerat Glasgowskt 90-tal, så är det dags att börja nu.

En annan (sämre) version på The Stars Of Track And Field än den jag är van vid:

There Is A Light That Never Goes Out - The Smiths

The Smiths har alltid varit ett av mina favoritband. Och den här låten är alltid den som cirkulerar genom mitt huvud när jag tänker på dem. När jag lyssnar på den känns den så levande, så riktig. Den är precis så som jag vill ha den.

På The Queen is Dead finns tre av mina favoritlåtar av The Smiths: Bigmouth Strikes Again, The Boy With The Thorn In His Side och There Is A Light That Never Goes Out. Den sistnämnda är den som står mig närmast. Dess meddelande är inte väldigt originelt, må så vara. Men hur de får fram att man inte skulle kunna bli lyckligare än just nu, är något de får till så välförtjänt. There Is A Light That Never Goes Out har ju även blivit en av deras största låtar och det är jag inte förvånad över. Att Strangeways, Here We Come blev deras sista album är tråkigt, men The Smiths vilja höll i sig i publiken.

Jag skulle kunna lyssna om och om igen på den här låten. Dess rytm och klang är riktigt beroendeframkallande enligt mig. Men man vill självklart inte lyssna sönder en låt, så jag måste tygla mig och byta. Jag önskar fler generationer kan upptäcka och njuta av The Smiths i så många år som möjligt framöver. För även om The Smiths har slutat spela är de aldrig riktigt döda.