Time - Dennis Wilson

På en strand på den amerikanska västkusten går en man med långt skägg. Det kan tyckas att han ser snäll ut, men förmodligen så är det bara den där "nallebjörn"-looken han har. Börjar du prata med honom så kanske du inser att han i själva verket är ganska så bakfull. Du frågar honom förstås vad han då gör här. Han svarar då lite smått avvisande att han ska bege sig ut och surfa.

Vad du kanske har förstått vid det här laget är att mannen mitt emot dig råkar vara en av medlemmarna i The Beach Boys, nämligen Dennis Wilson. Ja, just det, brorsan till Brian och Carl. Kusin med Mike Love. Kanske förstår du då också hur passande det är att han nu står där på en strand och letar vågor med sitt skägg fladdrande i vinden. Det är ju lite av 70-talets Beach Boys image att vara den där "surfande typen". Faktum är att Dennis var den enda av bröderna som faktiskt surfar på riktigt. Ändå så var har han ju alltid varit bandets doldis, sittandes bakom trummorna, utan att stämma in i sång då de andra gör det. Och kanske är det lite just därför som han så här i efterhand, långt efter att han dog i en drunkningsolycka 1984, anses vara den mest spännande av bandets medlemmar. Fast, det är klart, det skadar nog inte att han också gjorde Pacific Ocean Blue.

Pacific Ocean Blue har idag klassiker-status, men när en grovt alkoholiserad Dennis gjorde skivan 1977 blev den knappast någon omedelbar hit. Så precis som för Nick Drake eller Arthur Russell så innefan sig berömmelsen först efter döden. Idag så hyllas som sagt hans enda album (förutom Bambu, som inte släpptes förrän efter Dennis död) ifrån en enad kritikerkår. Dagens låt är hämtad ifrån just detta stundvis kaotiska, stundvis popiga och stundvis otroligt sentimentala album. Time är en låt som visar upp alla sidorna. Samtidigt är den inte bara representativ utan även den självklara favoriten. Den börjar ömt och vackert men efter drygt två minuter slås trummorna igång och ger en kraftig dynamik i förhållande till det tidigare. Inte långt därefter är det över. Men intrycket är bestående.

"So long" säger Dennis kolugnt, och går vidare längs sitt alldeles egna Pacific Ocean.

Infinity - The Xx

Inga överraskningar. Men jag måste få rekommendera The Xx's helt fenomenalt strålande underbart ljuvliga musik, även om ni förmodligen redan vet att vilka de är och hur fantastiskt superba de faktiskt är. För det har ju trots allt stått en hel del om de efter att de släppte deras självbetitlade platta nu i augusti. Och jag håller med. De är bra.

De har gått i Elliott School i London, samma skola som också unika artister och grupper så som Burial, Hot Chip och Four Tet varit elever på. Musikaliskt känns de dock inte så nytänkande, även om jag samtidigt tycker att det är svårt att komma med raka referenser. De lyckas på något sätt kännas ganska egna trots allt. Men någonting utöver det vanliga finns egentligen inte. Det är raka och ganska enkla poplåtar som seglar fram likt en segelbåt kryssar över en vik under stiltje. Det finns ett behagligt lugn över det. Det är lite som om de har världens mest använda ljud och till skillnad ifrån resten av världen lyckas utnyttja de på helt rätt sätt. Och det lyckas de med om och om igen.

Det tog inte många lyssningar (knappt en, tror jag) innan jag insåg att just låten Infinity var något alldeles extra. Den inleds så väldigt självsäkert innan den så småningom plötsligt går ut i hela kroppen i en plötslig vändning. Alla användning av instrument är väldigt sparsam men en basgång lyser som en fotogenlampa i mörkret och en trummis räddar världen i varenda ögonblick då han slår på sina magiska lådor; vilket inte är allt för ofta. En gitarr drar samtidigt långsamt i en åt alla håll medan en dramatisk kvinnoröst och en dyster mansröst gör detsamma. Därpå dras tempot upp av ett av vår världshistorias allra bästa ljud: ljudet av knäppande fingrar. Summa summarium så är det här helt enkelt för bra för att missas. Så om du mot förmodan faktiskt inte hört talas om The Xx, så har du åtminstone gjort det nu.

This Is Our Lot - Wild Beasts

September. I år. En sommar har nyss förflutit full av allting som en sommar innebär. Det blev kanske inte precis någon "Third summer of love", men några varma månader där gemene semestrare fick chansen att njuta av livet blev det väl allt. På musikfronten stod det dock som gott som stilla. Istället för att släppa skivor så är det väl ganska så vettigt att hålla konserter när det är festivaltider, så det är ju rätt så befogat att musiken släpps först till hösten. Så nu, i september, så har det brakat loss med en mängd olika hajper. The Xx kanske är störst och bäst, men jag tänkte som dagens låt slå ett slag för brittiska Wild Beasts.

Man kan tycka att Wild Beasts andra album, Two Dancers, kan kännas banalt och som en ganska simpel popplatta i mängden. Samtidigt så tror jag det är svårt att inte charmas av den lekfullhet som gör de - utan att de känns mindre seriösa - rent av spektakulära i sin framtoning. De låter förvisso stundvis en hel del som andra brittiska band med mindre originalitet, så som Joy Divisarna Editors. Men här ryms ingen plats för tunga basgångar och djup melankoli så istället kanske Yeasayer vore en rimligare referens. Lägg därpå också till Hayden Tharpes egensinnige röst som hänsynslöst går upp i falsett utan att fråga först. Det är svårt att stundom inte komma och tänka på Kate Bush The Dreaming.

Dagens låt heter hursomhelst This Is Our Lot och kommer in efter de två rätt så tråkiga titelspåren som låter nästan precis som tidigare nämnda Editors (fast jag måste tillägga att jag tycker rätt bra om Editors). När den kommer in, så räddar den dagen med den sortens popenergi som är unik för Wild Beast. Det är en riktigt bra låt och en sådan där riktigt självklar hit. Gitarrerna låter ungefär som i låtarna innan, men andra instrument, så som trummorna, imponerar istället med sin detaljrikedom. Framförallt så visar Tharpe upp allt vad hans röst duger till och just därför känns det som en ganska självklar låt att börja med om man undrar hur Wild Beasts låter.

Skinny Love - Bon Iver

Ordet "mysigt" tycker jag är rätt så avskyvärt... Anledningen är att jag får upp så hemska scenarior i mitt huvud när jag hör det. Det kan t.ex. vara någon mysig soffa på ett mysigt café där några mysiga ungdomar sitter och sörplar mysigt te. Det låter väl rätt mysigt, kanske du då tänker. Och visst, det är väl möjligt att det bara jag som får sådana otäcka vibbar i hela kroppen av att tänka på den tristess jag skulle få av att sitta där med dessa mysiga ungdomar. Hur som helst är "mysigt" ett ord som ibland skiljer ut sig rätt kraftigt ifrån sina synonymer och därav kan vara svårt att ersätta. Det är just därför jag sitter och tänker "Åh, vad mysigt det låter" när jag precis varit och köpt Bon Ivers hyperhypade album For Emma, Forever Ago från förra året. Då blir jag lite arg på mig själv...

Hur jag än vänder och vrider på det så är det just det där ordet - det som jag redan använt åtta gånger för mycket i dagens text - just det ord som beskriver de tillfällen då du lyssnar på Bon Ivers skiva. Du kan göra det en sen sommarkväll framför brasan, en tidig morgon till frukost eller under en regnig biltur, så är det samma ord som dyker upp i huvudet. Låten Skinny Love är inget undantag. Den är otroligt enkel och typisk amerikanskt folklig i sitt upplägg, men Bon Iver gör någonting, framförallt med refrängen, så att den ändå känns som någonting långt över det vanliga. Så är hela For Emma, Forever Ago. Bon Iver var alltså med andra ord kanske förra årets allra mest befogade hype.

When Am I Going To Make A Living - Sade

Sade, det låter nästan som det engelska ordet Sad och jag tycker det passar på sätt och vis. När hon sjunger låter hon lite ledsen på något vis. Med en speciell fusion av jazz-komp och pop-melodier debuterade Sade med skivan Diamond Life, som dagens låt kommer ifrån. Jag har egentligen lyssnat mest på hennes andra skiva, Promise och låten Sweetest Taboo. Hon sjunger väldigt speciellt , lite sprucket, vackert på samma sätt som Billie Holiday ibland.

Efter några lyssnar på When Am I Going To Make A Living ser jag varje gång jag sätter på den fram emot det härliga saxofonsolot som ligger mot slutet av låten. Sade kommer in medan saxofonen fortfarande spelar och sjunger refrängen och det är så vackert hopsatt att man ryser.

Saltsjöbanan - Emma Nordenstam

Anledningen till att jag från början hörde talas om Emma Nordenstam är genom hennes lite mer kända syster Stina Nordenstam. Likt Stina sjunger Emma, fast oftast på svenska. Stina sjunger oftast på Engelska och deras röster är i övrigt också väldigt olika.
I texten i Saltsjöbanan berättar hon en liten vardagshistoria, med många detaljer från situationer som jag kan känna igen från mitt eget liv. Det är likt fina barnvisor, av t.ex. Jojje Wadenius, fast med lite annorlunda musik till texten. En textrad jag tycker speciellt mycket om i låten är:

“pappa ser program som pappor brukar se om krig och fotboll eller jazz”

Jag har varit mycket i Saltsjöbaden under min uppväxt och jag tror att det bidrar till den fina känsla som låten ger mig. Jag har flera gånger åkt både in och ut från Stockholm med Saltsjöbanan och de minnen jag har från platsen förstärker den känsla som låten ger mig. Känslan av att låten utspelar sig på en plats som jag vistats på mycket är speciell och vacker.

Out of the Picture - Hot Chip

Jag vet inte om det här är den bästa Hot Chip- låten. Jag har i alla fall lyssnat väldigt mycket på den under den senaste veckan. Som det ofta är handlar det mycket om detaljer i låten.

Låten börjar rätt segt och enformigt, men har man hört den förut vet man att det väntar en kraftig förändring i musiken. Ungefär 1 minut och 44 sekunder in i låten börjar det svänga ordentligt och den detalj som jag tänker på kommer där, två korta trumljud som ligger i bakgrunden. Låten skulle nog vara bra utan de små trumljuden, men de har ändå en stor del i att lyfta hela låten till att bli riktigt bra. Låten inleder skivan Made in The Dark och det måste jag säga är en bra inledning på en bra skiva.

Hot Chip är ett roligt engelskt band som gör experimentell, elektronisk pop-musik. De har fått väldigt mycket uppmärksamhet de senaste åren, speciellt efter släppet av skivan The Warning. De gör musik som svänger otroligt mycket, men som samtidigt är väldigt spännande pga alla speciella ljud de använder.

The Stars Of Track And Field - Belle & Sebastian

Det är måndag igen. Jag har nyss "genomlidit" Portisheads tredje skiva för tredje gången. Ta mig inte allt för mycket på orden, den är riktigt bra, men efteråt känner man sig väldigt utmatad och ifall man prompt ska lyssna vidare på musik så krävs det lätthet. Jag får slänga mina planer om "tung" måndag i papperskorgen i sökandet på den ultimata koppla-av-låten. Till sist blir det ett 90-talsband i alla fall. Samt ett givet val. Albumet If You Feeling Sinister (1996) av det skotska indiebandet Belle & Sebastian (den direkta anledningen till att indiepop varit så stort under 00-talet) är bland det mysigaste man kan tänka sig i ett sådant här, likaväl som något annat, tillfälle. Men att välja låt visar sig inte vara så enkelt som jag förmodade. Bandets sångare Stuart Murdoch har förvisso sagt att han inte är mycket för albumformatet utan hänvisar lyssnare till att koncentrera sig på låtarna var och en för sig, men jag - som absolut föredrar att lyssna på album från början till slut - har svårt att urskilja vilka låtar som verkligen är allra bäst på de där skivorna som verkar hålla helt igenom. Med vissa undantag förstås. If You're Feeling Sinister är inget sådant undantag men efter en snabblyssning genom hela albumet konstaterar jag att det var den allra första låten jag faktiskt ville skriva om. The Stars Of Track And Field heter den och inleds med enbart akustisk gitarr och sång. Sedan kommer basen och sedan rullar det på med instrument efter instrument. En modell till hur man gör intro som bandet ofta använder, och för det mesta med gott resultat. Det är först när trumpeten kommer in som man känner att låten verkligen kommit igång, men då är det inte heller långt kvar innan nästa låt går igång. The Stars Of Track And Field tar det alltså så lugnt och sansat att den hinner ta slut nästan genast när den börjar. Men det är också de låtarna som Belle & Sebastian gör bäst. De som gillar den här låten kommer att finna en otrolig lycka genom att även lyssna på bandets idag kanske mest omtyckta låt The State I Am In som också har en växande form, även om melodin har sin tydliga gång helt igenom.

Om du inte redan har börjat februari med ljud signerat Glasgowskt 90-tal, så är det dags att börja nu.

En annan (sämre) version på The Stars Of Track And Field än den jag är van vid:

Talkijangnas Akt - Hans Appelqvist

Det här är förvisso sommarmusik. Men det är även musik för vinter. Musik för vår. Musik för höst. Musik för alla årstider.

Dagens måndagslåt är gjord av en artist som jag absolut håller som Sveriges intressantaste följt av Dungen, The Knife och möjligtvis Kent. När jag hörde 5 x 5 och lite blandat hoppkok från malmömannen Hans Appelqvists hittills gjorda alster var jag knappast särskilt imponerad. Inte heller hans SR sända intervju om onani (som avslutas med flera minuters stönande) ackompanjerat med lättsamt piano övertygade särskilt mycket. Som ni kanske förstår var känslan detta gav mest olustig på ett inte alltid givande viss. Men när Appelqvist uppträdde på lilleputtsfestivalen "En ljumen i gräset" sommaren 2007 var upplevelsen total. Efter konserten köpte jag genast Sifantin och mörkret som då var hans senaste album. Där återfanns bland de mest trollbindande låtar man kan tänka sig. Efter c:a. 20 minuter av allmänna barnljud, pianopling och gökläten (på det mest fantastiska sätt) så tonar den absoluta höjdpunkten Talkijangnas Akt upp sig. Den leds av en enkel gitarrslinga, ett par trummor och ett svep av barnens hurrande vid sommarlovsavslutningen som någonstans bakom de övriga instrumenten ligger och lurar. Någonstans hörs ljudet av en gong-gong. Det går ändå inte att beskriva en sådan här låt. Den måste egentligen avnjutas tillsammans med hela Hans skiva; och dessutom på natten, för då låter musiken ännu mer trollbindande. Även om Hans andra skivor Naima och möjligtvis också Bremort ger ett starka totalintryck så råder det inget tvivel om att Talkijangnas Akt är hans låtvidunder. Den, tillsammans med den kanske mest konventionella av hans låtar: Tänk Att Himlens Alla Stjärnor, är unika då de lyckas fånga upp hela mystiken och det där vardagliga och lekfulla uttrycket som ständigt återfinns i Appelqvist album på ett enda spår. Ska man bara höra en låt och ändå fascineras av vad man hör så ska man helt klart höra en av dessa.

Caravan Girl - Goldfrapp

Tidigare var Goldfrapp ett besynnerligt okänt namn, som jag mestadels kände igen från filmen Hard Candy, men i och med Ride A White Horse började jag kika lite mer på den elektroniska duon. I och med deras nya album (som för övrigt har ett riktigt snyggt omslag) Seventh Tree, så tänkte jag tipsa om en låt som heter Caravan Girl. Caravan Girl är egentligen inte mycket mer än en skön sång, men vad jag fruktar är att den är en låt av den typ som dör ut fort om den spelas för frekvent. En dagsslända, helt enkelt, om man kör den för ofta. Så kör varsamt. Seventh Tree blir dock en skiva att titta närmare på, utan tvekan.

There Is A Light That Never Goes Out - The Smiths

The Smiths har alltid varit ett av mina favoritband. Och den här låten är alltid den som cirkulerar genom mitt huvud när jag tänker på dem. När jag lyssnar på den känns den så levande, så riktig. Den är precis så som jag vill ha den.

På The Queen is Dead finns tre av mina favoritlåtar av The Smiths: Bigmouth Strikes Again, The Boy With The Thorn In His Side och There Is A Light That Never Goes Out. Den sistnämnda är den som står mig närmast. Dess meddelande är inte väldigt originelt, må så vara. Men hur de får fram att man inte skulle kunna bli lyckligare än just nu, är något de får till så välförtjänt. There Is A Light That Never Goes Out har ju även blivit en av deras största låtar och det är jag inte förvånad över. Att Strangeways, Here We Come blev deras sista album är tråkigt, men The Smiths vilja höll i sig i publiken.

Jag skulle kunna lyssna om och om igen på den här låten. Dess rytm och klang är riktigt beroendeframkallande enligt mig. Men man vill självklart inte lyssna sönder en låt, så jag måste tygla mig och byta. Jag önskar fler generationer kan upptäcka och njuta av The Smiths i så många år som möjligt framöver. För även om The Smiths har slutat spela är de aldrig riktigt döda.

Little Lies - Fleetwood mac

Jag vet inte så mycket om Fleetwood Mac men jag har förstått att de inte enbart är ett 80-tals band som jag först trodde. Efter att ha läst lite om dem förstod jag att de började redan på slutet av 60-talet och att de genomgått många olika musikaliska faser och bytt många bandmedlemmar genom åren. Jag har läst mest om skivan Tango in the night och när jag stod och plockade i begagnade vinylskivor i en skivbutik kom den bekanta, fina framsidan med djungeln och de olika djuren fram och jag tänkte "Varför inte?" och köpte den. Jag kom hem, lyssnade på den och gillade den mer och mer efter varje lyssning. Har lyssnat speciellt mycket på första låten på andra sidan, Little Lies, som jag tror var en singel från skivan också. Det låter så.

Jag tänker en del hel på ett samtida engelskt band, Prefab Sprout. Det är på liknande sätt, vackert producerat, de ekande körerna, det bastanta beatet, synthslingorna. Det är framförallt hur allt är hopsatt, den speciella stämningen i låten och den vackra refrängen som tilltalar mig.

Tycker man inte om elektrisk popmusik från 80-talet kan nog den här låten vara svår att smälta, men för mig som älskar det är det en liten guldklimp.

Paper Planes - M.I.A.

M.I.A. och människor mot pengar

Mathangi Arulpragasam (även känd som M.I.A.) började sin karriär 2004 när hon släppte sina första singlar och senare 2005 med sitt album Arular. Men M.I.A. har bara börjat sin framgång inom musik, men det som verkligen fick allmänheten att öppna ögonen för henne var hennes låt Paper Planes som dyker upp på hennes andra album Kala, den blev nominerad till en Grammy för "Record of the Year" och jag tycker inte den förtjänar mindre.

Paper Planes är likt en fest, ett glatt färgfyllt spektakel av ljud, och det menar jag inte som att den låten inte är kontrollerad. Den är inte som ett improviserat Jazz-stycke. Texten är som en satir på hur vi i västvärlden ser på dagens invandrare, den där inre rädslan för att de inte är hederliga, det är inte sant enligt M.I.A. och jag håller med. Men man ska absolut försöka förstå allvaret i hur dagens politik vänder sig till invandrare i många länder. Vi i Sverige har ju ändå en ganska öppen invandringspolitik och därför är det viktigt att man engagerar sig för att andra länder ska försöka hjälpa andra mera. Man kan inte dra alla över en kam bara för de är från ett annat land. Jag tycker den är en av förra årets höjdare inom sin egna stil som inte ens M.I.A. själv kan riktigt bestämma vad den är för något.



Tyvärr fanns inte originalvideon på Youtube, men om ni söker internet kan ni lätt hitta den.

Skaffa låten
Här

Ett Stilla Regn - Ted Gärdestad

Ett stilla regn, svalkar luften som jag andas in
Ett stilla regn, varje vattenpuss är din och min
Ett stilla regn

Det rinner silver från taken och jag kan se, hur det blänker mot mig
Det brister sakta i molnen och det blir sol, den lyser på dig.

Med Teds ljusa pojkstämma och Kenneths målande och underbara texter kan bröderna Gärdestads verk inget annat bli än svenska underverk.

Låten Ett Stilla Regn från en av mina favoriter Ted Gärdestad, finns tillgänglig på hans debutalbum Undringar då han som 15-åring spelade in ett par låtar med Benny Andersson och Björn Ulvaeus, ett album som för övrigt är väldigt, väldigt bra. Molnen är gråa, marken är oftast vit och temperaturen är låg - då passar ett litet hopp av vårvärme in i våra kalla dagar.

Min Huckleberry Vän - Håkan Hellström

Håkan Hellströms framgång är ett faktum. Är han dock värd det? Frågan är lite klyvd för mig. Det jag inte gillar med Hellström är att flera av hans låtar låter rätt lika i vissa fall, men det som stör mig mest är att han, precis som Quentin Tarantino i filmsammanhang, snor från andra låtar och lägger in det i sina. Allt från så kallade referenser till direkta stölder från till exempel The Cure och psalmen Pie Jesus har uppstått. Just den typen av framgångssaga, där dessa stölder framgår, blir jag rätt besviken på. Däremot ska det understrykas att Hellström har gjort bra, helt och hållet egna, låtar. Onsdagens låt den här veckan blir Hellströms vackra Min Huckleberry Vän som finns på hans singel En Midsommarnatts Dröm, där även titelspåret finns med, plus en singback-version av den.

Min Huckleberry Vän handlar, som titeln antyder, om vänskap, men Hellströms gåtfulla texter (som ibland blir lite för svävande) bildar en egen uppfattning, som i min tro handlar om en vänskap som påminner om den gedigna sådana som Huckleberry Finn binder tillsammans med Tom Sawyer. Låtens stämningsgivande gitarrspel tillsammans med Hellströms tämligen spruckna röst blir en blandning av de varma åkerfälten i den svenska södern, med en släng av Göteborg. En enkel, men rogivande låt om vänskap, som passar in i vintermyset.

The Yeah Yeah Yeah Song (With All Your Power) - The Flaming Lips

Yeah Yeah Yeah Yeah Yeah Yeah Yeah Yeah


Yeah Yeah Yeah Yeah Yeah Yeah Yeah Yeah


Den misslyckas aldrig.

The Yeah Yeah Yeah Song är en låt som alltid gör en glad. Därför är den, oavsett om du hört den eller inte, alltid ett bra tips. The Flaming Lips tre senaste album (exklusive deras senaste medföljande CD till filmen Christmas At Zoo) har alla varit bra tips även om inget av dessa varit helt och hållet fulländat. Fast även om jag verkligen kan njuta av deras musik ibland så är det inte musiken som gör Flaming Lips till ett stort band av våran tid. Det är deras uppträdande live. Ditt går man för att höra musik, men det man ofta istället får är en upplevelse snarare bestående av ett fullständigt underbart barnkalas med konfetti, ballonger, ljusshower, dansande aliens och allt du kan tänka dig. Bandet består av två duktiga musiker på bas och gitarr, en extern trummis och en sångare Wayne Coyne, som levt ut sin roll som lekfarbror. Vi såg honom som "musikfilosofen" i Musikministeriet för några år sedan och han har tillsammans med sitt band både gjort punk under en lång tid innan de gick in i en ny fas, och gjort ett musikprojekt - Zaireeka (1997) - som gick ut på att spela flera skivor samtidigt på olika spelare för att för var och en av gångerna man hör den, få en unik upplevelse. Ofta är deras skapande konstigt, men lika ofta är resultatet oväntat bra.

Den här låten sammanfattar allt Flaming Lips är idag och är också en av deras bättre, det är dock onekligen den allra bästa på At War at the Mystics som kom för två år sedan.