Our Eyes - A Mountain of One

Förra årets bästa album var Studios andra album på CD. Ett remixalbum som sammanfattade en del av vad de hållit på med i deras baleariska skogar senaste och fungerade som en uppföljare till deras bejublade Yearbook 1: Yearbook 2. Hela den skivan är förstås bra, men det är utan minsta tvivel inledande Brown Piano som man sent glömmer. Det är en fullständigt rafflande syntmassaker på brittiska A Mountain of Ones originallåt, som levererar på under elva helt underbara minuter som bara blir intensivare och intensivare. Någon gång kommer jag (ifall ingen annan hinner förre) att skriva mer om just den här låten, men idag så skulle jag hellre vilja skriva om de som står bakom musiken. När jag tidigare i år skaffade Spotify så var nämligen A Mountain of One (och de andra artisterna som gjort låtar som finns på Yearbook 2) en grupp som jag kollade upp tämligen tidigt och där fann jag deras enda hittills gjorda album Collected Works som verkligen fastnade i huvudet. Sedan dess har jag haft svårt att låta allt för många dagar gå utan det regelbundna intaget av låtar som Freeride, Innocent Line och - naturligtvis - Brown Piano. "Det är baleariskt!" som musikrecensenterna skulle hojta, och även jag. Egentligen går det att välja i stort sett vilken låt som helst som dagens stycke; så som det oftast är när jag ska presentera en låt ifrån en skiva jag gillar, men valet hamnar av någon outgrundlig anledning på Our Eyes. Den är en sval bris i en annars så stekande djungel. Ett piano driver musiken framåt medan en röst pratar till lyssnaren och tillsammans med resten av musiken blir det magiskt och episkt. Det är som om hela världen drabbar samman. I.a.f. lite, lite grann...

Somewhere Else - Christian Kjellvander

Det finns en hel del musik som i min värld aldrig blommat upp. Jag lyssnar och vid insikten av vilken genre musiken tillhör dömer jag den som någonting som kanske inte är "lämpat för mig". Fast inte på grund av genren utan snarare för att man inte lärt sig uppskatta det som är typiskt för just den musiken. Country och americana två exempel på musikstilar som är för mig just på det viset, vid första anblicken känns det väldigt långt ifrån vad jag menar när jag snackar om bra musik. Analyserar vad jag uppskattar i musik är det kanske inte så värst svårt att förstå varför. Musiken drivs ofta av ett fåtal instrument som ofta är av likartade typer, det är lättsamma melodier utan särskilt mycket grädde på. Framförallt är lyriken i fokus, vilken allt som ofta går mig förbi. Vad jag vill komma fram till är naturligtvis artisten Christian Kjellvander som fått ros av den svenska kritikerkåren under det hittills gångna 00-talet. Han är förvisso främst en singer-songwriter men överallt läser jag ändå country hit och americana ditt, med betoning på att han faktiskt växte upp i det där stora landet i väst.

Vad vill jag säga om honom nu då? Att jag tycker han är det där undantaget i min musiklyssning? Nej! Jag tycker faktiskt inte han är så värst bra egentligen. Men jag köpte faktiskt hans senaste skiva I Saw Her From Here/I Saw Here From Her förra sommaren. Nu kommer det viktiga. Somewhere Else, som är albumets tredje spår, är en låt som jag måste erkänna som en toppenlåt. Den ekar sorgset i sin ekande tomhet på ett helt enkelt fulländat viss. Även om jag kanske inte tycker om Christians musik för det mesta så är det inget tvivel om att han är en väldigt duktig musiker och här har han sammanfogat en låt man sällan tröttnar på. En låt som man lätt blir halvt förälskad i och får allting annat att falla i glömska. En låt som man kan somna till en sen höstkväll och känna sig befriad av att höra. Att kalla det en genuint popideal vore nog inte helt fel. Det är verkligen inga konstigheter någonstans och på många sätt borde låten redan gång på gång blivit skapad förut, men det är ändå som om det är just den här låten som räknas. För allting klaffar. Och allting känns väldigt, väldigt nostalgiskt och på det där barnsliga sättet äkta. Visst, den där nostalgiska känslan finns i stort sätt i hela skivan igenom och många av låtarna har verkligen starka melodier. Dessutom är det ett omväxlande album. Men det är bara Somewhere Else som jag inte trycker förbi, det gör jag med råge.

Just nu är det vår. Men om några månader blir det i alla fall en låt av Kjellvander att somna till.

Tezetayé Antchi Lidj (Baby, My Unforgettable Remembrance) - Mulatu Astatke

Man kan sitta en hel vecka och fundera på vilken låt man ska skriva om och så kommer man på det kvällen innan den ska läggas ut vilket i mitt fall är fredag. Jag tänkte att jag ville skriva om något etiopiskt, dels för att jag älskar musiken därifrån och dels för att välja något från en helt annan del av världen, mot det jag skrivit om tidigare.

Ethiopiques var för mig länge ett gåtfullt och spännande begrepp och det är det faktiskt fortfarande, även om jag lyssnat lite mer på musiken nu.
Ethiopiques är en serie med skivor, med etiopisk och ertitriansk musik som getts ut av ett franskt skivbolag som heter Buda musique. Buda musique har gett ut olika så kallad world-music. Jag tycker mycket om det jag hört från dem. Det har kommit ut flera volymer med skivor. Jag kan dock rekommendera The Very Best of Ethiopiques som kom 2007, eftersom den innehåller ett urval av låtar från alla tidigare skivor.

Låten jag ska skriva om idag är dock inte från den skivan utan från Ethiopiques Volume 4: Ethio Jazz & Musique Instrumentale, 1969-1974. Hela denna skiva är tillägnad musikern och kompositören Mulatu Astatke. Mulatu Astatkes musik är förövrigt med på soundtracket till Jim Jarmusch film "Broken Flowers" från 2005, och många låtar är från denna skiva.

Tezetayé Antchi Lidj (Baby, My Unforgettable Remembrance) är helt instrumental och det finns tydliga influenser från jazz. Det är inte konstigt då Mulatu Astatke ofta ses som skaparen av det som kallas Ethio-jazz. Mycket av den etiopiska musiken från den tiden är väldigt inspirerad av amerikansk musik, men det har alltid en egen, personlig touch av den afrikanska musiktraditionen. Så upplever jag det i alla fall. Jag tycker mycket om de olika instrumentens solon, som hela låten består av. De är mycket vackra och kraftfulla. Melodierna leker sig fram och det märks att det är duktiga musiker. Tycker speciellt mycket om gitarrsolot i slutet av låten, som sakta tonar ut låten. Jag tänker i min fantasi att musikerna jamar vidare i all oändlighet.

Hör låten och skivan här
Här är en live-inspelning med Mulatu Astatke, men tyvärr en annan låt. Den är bra också, dock.

Talkijangnas Akt - Hans Appelqvist

Det här är förvisso sommarmusik. Men det är även musik för vinter. Musik för vår. Musik för höst. Musik för alla årstider.

Dagens måndagslåt är gjord av en artist som jag absolut håller som Sveriges intressantaste följt av Dungen, The Knife och möjligtvis Kent. När jag hörde 5 x 5 och lite blandat hoppkok från malmömannen Hans Appelqvists hittills gjorda alster var jag knappast särskilt imponerad. Inte heller hans SR sända intervju om onani (som avslutas med flera minuters stönande) ackompanjerat med lättsamt piano övertygade särskilt mycket. Som ni kanske förstår var känslan detta gav mest olustig på ett inte alltid givande viss. Men när Appelqvist uppträdde på lilleputtsfestivalen "En ljumen i gräset" sommaren 2007 var upplevelsen total. Efter konserten köpte jag genast Sifantin och mörkret som då var hans senaste album. Där återfanns bland de mest trollbindande låtar man kan tänka sig. Efter c:a. 20 minuter av allmänna barnljud, pianopling och gökläten (på det mest fantastiska sätt) så tonar den absoluta höjdpunkten Talkijangnas Akt upp sig. Den leds av en enkel gitarrslinga, ett par trummor och ett svep av barnens hurrande vid sommarlovsavslutningen som någonstans bakom de övriga instrumenten ligger och lurar. Någonstans hörs ljudet av en gong-gong. Det går ändå inte att beskriva en sådan här låt. Den måste egentligen avnjutas tillsammans med hela Hans skiva; och dessutom på natten, för då låter musiken ännu mer trollbindande. Även om Hans andra skivor Naima och möjligtvis också Bremort ger ett starka totalintryck så råder det inget tvivel om att Talkijangnas Akt är hans låtvidunder. Den, tillsammans med den kanske mest konventionella av hans låtar: Tänk Att Himlens Alla Stjärnor, är unika då de lyckas fånga upp hela mystiken och det där vardagliga och lekfulla uttrycket som ständigt återfinns i Appelqvist album på ett enda spår. Ska man bara höra en låt och ändå fascineras av vad man hör så ska man helt klart höra en av dessa.

Paper Planes - M.I.A.

M.I.A. och människor mot pengar

Mathangi Arulpragasam (även känd som M.I.A.) började sin karriär 2004 när hon släppte sina första singlar och senare 2005 med sitt album Arular. Men M.I.A. har bara börjat sin framgång inom musik, men det som verkligen fick allmänheten att öppna ögonen för henne var hennes låt Paper Planes som dyker upp på hennes andra album Kala, den blev nominerad till en Grammy för "Record of the Year" och jag tycker inte den förtjänar mindre.

Paper Planes är likt en fest, ett glatt färgfyllt spektakel av ljud, och det menar jag inte som att den låten inte är kontrollerad. Den är inte som ett improviserat Jazz-stycke. Texten är som en satir på hur vi i västvärlden ser på dagens invandrare, den där inre rädslan för att de inte är hederliga, det är inte sant enligt M.I.A. och jag håller med. Men man ska absolut försöka förstå allvaret i hur dagens politik vänder sig till invandrare i många länder. Vi i Sverige har ju ändå en ganska öppen invandringspolitik och därför är det viktigt att man engagerar sig för att andra länder ska försöka hjälpa andra mera. Man kan inte dra alla över en kam bara för de är från ett annat land. Jag tycker den är en av förra årets höjdare inom sin egna stil som inte ens M.I.A. själv kan riktigt bestämma vad den är för något.



Tyvärr fanns inte originalvideon på Youtube, men om ni söker internet kan ni lätt hitta den.

Skaffa låten
Här

Music Music Music (Put Another Nickel In) - Music Music Music

Music Music Music är en "modern" jazz-trio, men med mycket referenser till äldre jazz och musik över huvudtaget. Denna låt,som är en cover av Teresa Brewes "Music music music", har gett namnet åt bandet, eller så är det tvärtom låten som fick namnet först och sedan bandet . Likheten är inte direkt slående, jag hade ingen aning om att det fanns en annan version av låten, förrän jag läste recensionen av en av deras konserter. Music Music Music (bandet) har bearbetat låtmaterialet, brutit ner det och byggt upp en helt ny låt där man bara ibland kan höra likheterna. En av de mest påtagliga likheterna är svänget i låten, som finns i båda versionerna. Music Music Music´s version är jazzigare och enbart instrumental. När jag hör Fabian Kallerdahls pianospel tänker jag på Bill Evans musik, en annan jazzmusiker som Music music music gjort covers av (låten How My Hearts Sings). Det är liknande lätta pianospel som i sin tur har likheter med de Franska impressionisternas musik (t.ex. Ravel Debussy), med mycket tystnad i spelet. Övriga medlemman i trion är Fabians bror Josef Kallerdahl på bas och Michael Edlund på trummor och de har ett väldigt fint samspel i gruppen. Det märks väl när man ser dem live, vilket jag gjort två gånger och det är en god balans mellan skriven musik och ren improvisation.

Music Music Music (Put Another Nickel In) är första låten på skivan Everybody Digs, som är ganska ojämn i övrigt. Första låten är klart höjdpunkten på skivan, även om resten av musiken inte direkt är dålig.

Lyssna här