Imorgon ska jag på konsert. Det är David Byrne som är anledningen. Det är nämligen just denna skotskt födda man som nämnda tisdag tar steget ut på Cirkus scen för att helt och hållet köra sitt eget race. Byrne hör till de musiker under 1900-talet som jag respekterar allra högst. Han hör nämligen också till just de musiker som just kör sitt eget race, som gör det de har lust med och dessutom hör han till de musiker som vill vara kreativa och göra vad de känner för. Här kommer några väl utvalda David Byrne-grejer
• Skrivit pophistoria med punk/new wave- bandet Talking Heads.
• Gjort den fantastiska The Forest (1991) - en skiva som jag alldeles nyligen upptäckte - som vidrör vid den klassiska musikmetoden.
• Sjungit opera med Rufus Wainwright. Båda var vid tillfället helt och hållet nybörjare, men det blev riktigt bra och finns med på soloalbumet Grown Backwards (2003).
• Gjort peformance-konst. För några år sedan hade han en bl.a. utställning på Färgfabriken där han hade förvandlat hela lokalen till ett enormt musikinstrument som man kunde styra med olika knappar på ett pianoliknande föremål.
• Medverkat i 20-årsfirande "The Simpons".
Förutom allt detta har han också samarbetat med en annan man som jag möjligtvis håller ännu mer varmt om hjärtat. Den här mannen heter Brian Eno.
Historien började med att Brian Eno blev producent för Talking Heads skivor från och med More Songs About Buildings And Food (1978). Därefter gjorde han och Byrne några skivor ensamma; nämligen två. Det är från just dessa två skivor som Byrne främst kommer att spela låtar ifrån under hans framträdande imorgon, ifall jag förstått allting rätt. Någonting som kanske kan låta rätt vettigt med tanke på att den senare av de två kom ut så sent som förra året, men egentligen är det ett ganska underligt påhitt att spela musik från just dessa. Anledningen är inte bara att det skiljer nästan trettio mellan utgivningsdatumen, utan också att de genremässigt befinner sig mil ifrån varandra. Den nya Everything That Happens Will Happen Today (2008) är ett på många sätt rätt vanligt popalbum med väldigt små inslag av folk, electronica, ambient och gospel. Den gamla My Life In the Bush of the Ghosts (1981) är däremot ett synnerligen ovanligt popalbum med stora inslag av just nämnda genrer men också mycket, mycket mer. Dessutom spretar den på många sätt mer åt Eno än Byrne på samma viss som den nya skivan spretar mer åt Byrne än Eno. Båda är hursomhelst riktigt bra skivor och den äldre av de två är dessutom utom minsta tvivel också ett mästerverk. Att välja ut en och endast en låt är helt galet svårt eftersom skivan bör höras i sin praktfulla evighet. Jag tänker mycket på några av de första låtarna på skivan, men valet kunde i stort sätt hamna på vilken låt som helst. Så jag fick tänka...
Viktigast att nämna om My Life In the Bush of the Ghosts är att den är uppbyggd utav samplingar. Sampling var väldigt ovanligt 1981 och att bygga upp ett helt album utav denna konst måste varit väldigt banbrytande. Att sedan lyckas göra det så lyckat är så gott som ofattbart. Men vi har förvisso också två ofattbart duktiga musiker och deras idéer till samplingar är exceptionella. I låten jag slutligen väljer - Regiment - har de valt att låta en libanesisk bergssångare vid namn Dunya Yusin (han återkommer senare på The Carrier) lägga grunder för vad de sedan lägger en trollbindande och ylande gitarr på. Någonstans hörs Enos typiska elektroniska ljud och överallt hörs trumslagen. Det är intensivt, men ändå väldigt avslappnande. Takten sveper in en i mörkret samtidigt som man börjar tänka på de höga berg som man förknippar det sångaren åstadkommer med stämbanden med. För inte så länge sedan såg jag ett avsnitt av ett program som hette Musikmixen där de försökte omfamna hela världen genom att åka runt till spännande människor och låta de köra sin grej till en trummaskin, sedan satte de ihop allt inspelat i en enda låt. På ungefär samma sätt fungerar hela My Life In the Bush of the Ghosts, även om den nästan helt igenom stannar kvar i Amerika och vid de utflykter den gör alltid åker till just Afrika, vilket å andra sidan är nog så gott. I övrigt går tankarna väldigt ofta till Brian Enos soloskiva Another Green World, som också är en av mina absoluta favoriter någonsin.
Hoppas att många nyfikna finner den här skivan som har varit med mig under en lång tid. Det var dock en del jag inte visste om den som jag fick läst nu under skrivandet av den här texten. Ska bli roligt att leva vidare med den här skivan i ens närvaro!
En bootleg-version på låten:
