It's All Around You - Tortoise

Ska försöka hålla nere på textmaterialet idag eftersom det är en sådan dag idag (en sådan dag då man skriver kort). Dagens låt är rätt och slätt Tortoise låt It's All Around You ifrån skivan med samma namn utkommen 2004. Jag vet inte särskilt mycket om bandet förutom att de gjort en del album sedan 90-talet och att de brukar sorteras under genren post-rock. Sistnämnda faktum var någonting som förvånade mig efter att ha fått höra It's All Around You för några år sedan, men sedan dess har jag lärt känna band som Mogwai och förstått lite bättre vad post-rock faktiskt går ut på. Men visst skiljer det sig markant ifrån band som Mogwai. Likheterna är näst intill minimala. Här spretar musiken allt som oftast mot framförallt syntmusik men också t.ex. till krautrock. Just den här låten - som inleder skivan - fångar direkt upp intresset och även om en lyssnare som är ovan med instrumental musik kommer att tröttna på musiken senare under albumets framfart så kommer den så småningom leta sig tillbaka till den där introducerande låten som breder ut sig över rummet precis som landskapet gör över It's All Around You's framsida. I livevideon nedan är den kanske inte lika fängslande eftersom den är i ett mer oaptitligt och snabbare tempo. Mina tankar går lätt emot Battles, som jag lyssnat mycket på senaste veckorna, när jag lyssnar på just denna video.

Mogwai Fear Satan - Mogwai

1997 debuterade ett av mina absoluta favoritband av idag, nämligen det skotska post rock*-bandet Mogwai. Deras första skiva Young Team är inte bara en njutning för örat, utan också ett album som inspirerat och influerat som få av 90-talets album lyckas göra. I efterhand har dock bandet själva uttalat missnöje om denna, en av bandets gitarrister Stuart Braithwaite sa såhär:

"The album was a total disaster. We were young and naïve and had too little time. We should have said; "No, the record isn't done until six months later." Instead, we sat and mixed whole nights and felt bad. We didn't talk to each other. When the album was released, we just wanted to forget everything. We were certain that all critics would pan it, honestly. After that, we understood that we had think stuff over that we recorded."

Jag kan i mångt och mycket förstå deras resonemang, jämför man med vad Mogwai var kapabla till - lyssna på senare album som Come On Die Young eller Mr. Beast - så är Young Team inte speciellt märkvärdig. Den sammanfattar på ett strålande viss hela Mogwais hittills gångna karriär, men den tangerar till att bli allt för experimentell ibland. Lyssna på Like Herod som är en tio minuter lång låt som är näst intill omöjlig att ta sig igenom om man är en någorlunda vanlig människa. Kanske är den också illa mixad, men det är ingenting jag lagt märke till så det kan ju ha någon betydelse.

Egentligen är det bara en låt som jag tänker på när Young Team kommer på tal, den heter Mogwai Fear Satan och förutom att just den låten antagligen är Mogwais absolut bästa låt är det också en av 90-talets i särklass starkaste. Under låtens första minuter byggs någonting vackert upp. Det är som att flyga rakt upp i kosmos eller att få bevittna en perfekt värld skapas framför ens ögon. I några minuter befinner man sig på väg upp mot lyckan. Trummorna slår snabbare och snabbare. Basen ylar ut i natten. En flöjt visar vägen. Snart är du som dragen med i trans som du inte vill komma ut. Till slut, efter att låten bara tryckt sig längre och längre in i ditt medvetande, efter att musiken bara blivit mer och mer intensiv, efter att de första tio minuterna på detta mästerverk till måndagslåt, dras vi tillbaka i en varm famn av ett avbrott av detta högvarv. Bandet spelar långsamt igen och flöjten vaggar dig tillbaka till verkligheten. När låten till slut tystar ut till ingenting och ett fantastiskt omtumlande album är slut känns det förstås underbart. Det är som en drogupplevelse som inte ger några bieffekter. Då har jag ändå inte nämnt vilken fantastisk lycka det är att se låten live, vilket jag gjort en av de två gångerna som jag sett Mogwai. Vad man känner just då - efter en sexton minuters tillvaro som är svår att förklara med ord - är inte det faktum att det var mycket trevligare att besöka musikens värld än att stampa runt på ett ställe där det finns krig, svält och annat trist, utan vilken fantastisk upplevelse du fått gå igenom (även om du gått igenom den många gånger förut) och du känner dig redo att möta din omvärld med ett brett leende på läpparna. Bra musik går helt enkelt inte att klandra för mycket.

* en riktigt underlig genre som är vedertaget numera. Men ändå, hur kan en musikstil gå ut med att vara efter rocken när rocken inte är slut?

Tuesday wonderland - Esbjörn Svenssons trio

Jag bland många andra blev både ledsna och besvikna när vi i somras möttes av beskedet att pianisten Esbjörn Svensson avlidit i en dykolycka. Esbjörn var 44 år, hade familj och var mitt i karriären. Det känns fruktansvärt att en så ung och begåvad person ska dö på det sättet.
Jag kände inte till Esbjörn Svenssons trio, eller e.s.t som de senare kallade sig så väl innan jag hörde talas om dödsfallet. Dock hade jag och min familj beställt biljetter till Stockholm Jazzfestival pga. att e.s.t skulle spela där. Snopet och tråkigt nog uteblev ju som bekant den akten, men jag köpte istället en skiva av gruppen på festivalen. Tuesday Wonderland heter den och den kom 2006. Den är väldigt bra och jag tänkte skriva lite om titelspåret, Tuesday Wonderland.

Det som gjorde e.s.t till en så bra grupp var det fina samspelet mellan musikerna, Esbjörn Svensson, piano; Magnus Öström, trummor; Dan Berglund, bas. Man märker att de spelat tillsammans länge och att de alla är väldigt skickliga musiker, för de lyckas med många komplicerade samspelssessioner och de kan kombinera sina olika instrument på ett spännande sätt. Pianot i Tuesday wonderland pendlar mellan lyriskt vackert och stenhård klang. Pianospelet leker sig fram, växlar mellan olika stilar, slänger sig mellan spelsätt på ett väldigt säkert sätt. e.s.t blandade även in elektroniska instrument och ljud i sin musik och skapade ett eget signum, ett eget sound, tycker jag. Det är inte enbart referenser från jazzmusik, utan även från post-rock och annan instrumental musik, och det är den mixen som gör e.s.t’s musik intressant och nyskapande.

Videon: e.s.t live på Tv4

Again - Archive

Archive är ett band som jag flera gånger halvt medvetet "slutat lyssna på". Det brukar kännas som om jag stannar upp med mina musikaliska upptäckter när jag fastnar alltför mycket för deras musik. Jag har också känt att de kanske på ett sätt är för enkla för mig. Jag vill ha mer lager på lager, krångliga melodier och flum eller någonting så naket och folkligt så att melodierna får berätta sina egna historier. Musiken där emellan tycker jag är tråkig. Vid första intrycket är inte Archives musik någonting som sticker ut. Visst, trip-hop, som bandet tydligen brukar klassas in i, är väl alltid speciellt. Men för mig var bandets musik genremässigt närmare vanlig alternativ rock; känsloladdad sådan. Någonting som fått mig allt mer att inse att det kanske inte är helt fel att referera till framförallt Pink Floyd, men också andra inflytelserika artister som på många sätt borde ses som hedrande liknelser.

Jag kan inte säga annat än att jag tycker extremt mycket om deras skiva Noise, men nu har jag också insett att You Always Look the Same at Me, som är ett mindre elektroniskt laddat album, helt klart är i samma klass. Här kommer album som The Wall väldigt mycket in i bilden. Till sist kommer jag till insikten att Archives musik faktiskt är rätt mycket av det där som jag beskrev som sådant jag gillar, det är sannerligen lager på lager. Albumets första spår: Again, är nog en väldigt bra introduktion till bandet och en av deras bästa låtar (kanske den bästa). Det är oerhört känsloladdat och melodien går väldigt mycket upp och ner på ett bra sätt. Ibland är det nästan kaos och ibland nästan stilla. Det bör utan tvivel kallas för post-rock. Låten är över en kvart lång men under färden från start till mål hinner jag som lyssnare genomgå en färd genom solen, natten och mitt egna inferno minst en gång. När den tar slut så har man inte släppt musiken en endaste gång.

Här under finner du en singelversion på låten.