Our Eyes - A Mountain of One

Förra årets bästa album var Studios andra album på CD. Ett remixalbum som sammanfattade en del av vad de hållit på med i deras baleariska skogar senaste och fungerade som en uppföljare till deras bejublade Yearbook 1: Yearbook 2. Hela den skivan är förstås bra, men det är utan minsta tvivel inledande Brown Piano som man sent glömmer. Det är en fullständigt rafflande syntmassaker på brittiska A Mountain of Ones originallåt, som levererar på under elva helt underbara minuter som bara blir intensivare och intensivare. Någon gång kommer jag (ifall ingen annan hinner förre) att skriva mer om just den här låten, men idag så skulle jag hellre vilja skriva om de som står bakom musiken. När jag tidigare i år skaffade Spotify så var nämligen A Mountain of One (och de andra artisterna som gjort låtar som finns på Yearbook 2) en grupp som jag kollade upp tämligen tidigt och där fann jag deras enda hittills gjorda album Collected Works som verkligen fastnade i huvudet. Sedan dess har jag haft svårt att låta allt för många dagar gå utan det regelbundna intaget av låtar som Freeride, Innocent Line och - naturligtvis - Brown Piano. "Det är baleariskt!" som musikrecensenterna skulle hojta, och även jag. Egentligen går det att välja i stort sett vilken låt som helst som dagens stycke; så som det oftast är när jag ska presentera en låt ifrån en skiva jag gillar, men valet hamnar av någon outgrundlig anledning på Our Eyes. Den är en sval bris i en annars så stekande djungel. Ett piano driver musiken framåt medan en röst pratar till lyssnaren och tillsammans med resten av musiken blir det magiskt och episkt. Det är som om hela världen drabbar samman. I.a.f. lite, lite grann...

Simoon – Yellow Magic Orchestra

Den här veckan har jag haft lätt att välja låt, men desto svårare att hitta på något bra att skriva om den. Ibland blir jag osäker på om det överhuvudtaget är meningsfullt att försöka beskriva musik med text och ord. Men, på något sätt så vill man ju presentera låten och på Internet är text ett av de mest praktiska medlen, så jag skriver ändå.Låten är i alla fall Simoon av Yellow Magic Orchestra som var ett japanskt syntpop-band. Bandet grundades 1978, och de hade idén om att blanda orientalisk exotika och modern elektronisk musik. Det första albumet blev populärt och YMO blev kända även utanför Japan. Låten Simoon är med på deras första skiva, som just heter Yellow Magic Orchestra. Låten är ganska ny för mig, men är ändå väldigt nostalgisk och den ger mig många associationer. Speciellt när sången kommer in, efter ett långt vackert stycke enbart instrumentalt. Exotika-influenserna märks väl i den här låten, tycker jag. Det är samma ledigt vackra, avslappnade stämning i musiken, som i till exempel Martin Dennys musik (som YMO förövrigt gjort en cover på, på samma skiva: Firecracker).

När sången kommer in förflyttas jag i tankarna till en lyxig kryssare någonstans ute på havet. Det är soligt, folk ligger och solar på däck. Det är välklädda damer och kypare och drinkar. Jag börjar tänka på amerikanska jazz-standards. Det låga plinkande pianot i bakgrunden, under sången förstärker det. Allt är stiligt, vackert, spännande i Yellow Magic Orchestras musikaliska värld, och man kan associera till mycket.

Sist jag hörde på låten upptäckte jag en rätt så rolig detalj, den börjar och slutar med synt-ljud som låter väldigt likt en nedspolning i en toalett.

Blinkar blå - Adolphson & Falk

"I sjuttiotalets engelska och tyska popvärld hade synthesizern gjort sitt intåg, men här hemma var motståndet ännu stort mot de ”syntetiska musikmaskinerna”. Den visionäre radioproducenten Lars-Göran Nilsson förde oss samman med den svenske syntpionjären Greg FitzPatrick, med rötter i den svenska musikrörelsen. I Riksradions Studio 7 spelade vi tillsammans in Blinkar Blå som ett programinslag för Eldorado i november 1981. Gensvaret hos lyssnarna blev större än vi anat och radions eget lilla grammofonbolag, som mest saluförde fågelskivor och Sven Jerringreferat, gav ut en singel på blå vinyl. Den blev deras och vår första riktiga ”hit” även benämnd Sveriges första synt-hit."

(skrivet av Thomas Adolphson och Anders Falk på deras hemsida)

Adolphson & Falk blev under tidigt 80-tal i Sverige det som Kraftwerk tio år tidigare hade varit för hela världen: de första popmusiker som använde synthesizers i större utsträckning. Det är ingen jättestor grupp idag (inte ens i mitt svenskt utgivna musiklexikon syns de till) men på grund av den berömmelse de nådde då de var som störst kan de mycket väl ha påverkat en hel del hur svensk populärmusik låter idag. Även om de också antagligen också var influerade av just Kraftwerk, samt bar samma fascination för teknik, upphör likheterna ganska snabbt. På många sätt är det här många vägar mer konventionellt men framförallt många gånger mer 80-tal.

Jag hörde gruppen för första gången förra sommaren och det var antagligen just Blinkar blå som blev låten som senare gjorde mig lockad att höra mer. Mycket mer finns kanske inte - jag vet inte ännu - men lite mer fanns absolut. Framförallt var det väl de två skivor som var berömvärda. Den första Med rymden i blodet, som jag inte hört i helhet, men åtminstone innehåller flera riktigt bra låtar. De jag hört var alla kandidater till att bli dagens låt: Krafter vi aldrig känner, Stockholmsserenad och Vidare. Den andra Över tid och rum, som jag är betydligt bättre bekant med, är ett nästan helt igenom stabilt album med låtar som Hav. De två albumen har beskrivits som ren science-fiction och det senare är ett konceptalbum som utspelar sig 100 år efter George Orwells klassiker 1984 - 2084, med andra ord. Det var mellan de fyra låtarna som jag senast nämnde i texten och Blinkar blå som mitt val stod emellan, men jag insåg att om det är någon låt som sätter stämningen, väcker intresse och är vad Adolphson & Falk är allra mest och bäst så är det just den. Blinkar blå är en perfekt låt i alla avseenden. Den känns inte särskilt föråldrad med tanke på dess elektroniska finesser och den har ett underbart tempo som drar sig över lyssnare som ett täcke. Ibland känns täcket kyligt, men syntslingan som för första gången kommer in efter tre minuter gör nog de flesta varma om hjärtat.

Men det finns frågor datorn inte kan besvara,

signaler som jag inte kan förstå.

Det finns så mycket som vi inte kan förklara.

Det finns krafter som vi aldrig kan rå på.

Vanligtvis är inte lyrik någonting som fascinerar mig, men när de sjunger såhär fint är det svårt att inte lyssna, samma sak gäller Vidare. Ändå väljer helt klart Blinkar blå på grund av att dess fantastiska musik. Lyssna!

Das Model - Kraftwerk

Jag har länge varit medveten om att jag skulle uppleva döden av Kraftwerk. Förutom att vara det kanske viktigaste popbandet någonsin och ett sällan överträffat kultfenomen så betyder deras musik väldigt mycket för mig personligen. Deras påverkan över mitt musikintresse är ett faktum som jag sent kommer att kunna lämna och varje gång jag lyssnar på album så som Trans-Europe Express känns dagen plötsligt fulländad. Jag hyser en medveten idoldyrkan gentemot de två skaparna av bandet, Ralf Hütter och Florian Schneider (men kanske främst den förstnämnda). Men någon gång så kommer också de största få smaka på hur jorden smakar. Ingen fara sked. Båda lever fortfarande. Men det betyder ändå en hel del då en av den ena grundstolpen lämnar bandet. Bandets sista flämtande andetag är över. Kraftwerk har måhända knappt gjort någon musik på väldigt länge (deras senaste Tour de France från 2003 bestod av material gjort under en period på tjugo år) men en död är en död och deras sparsamma turnerande har nu antagligen nått en nollnivå. 2009 börjar alltså mörkt. Jag ser det som en plikt att min måndagslåt blir tillägnad Florian (på bilden längst fram).

Jag brukar främst tycka om att prata om bandets album och inte deras enskilda låtar, men Das Model har med rätta blivit en av deras mest kända låtar och jag kan inte annat än medge att den förtjänar extra uppmärksamhet dels för att det är bland det bästa de gjort, men också för att den sticker ut. Die Mensch Machine från 1976 är en av deras oförglömliga klassiker. Titeln hänvisar till en gammal vettig tanke om hur vi människor i grund och botten är maskiner och för mig är albumet en konceptskiva. Men det är inte den egenskapen som imponerar och gör effekt på mig när jag lyssnar igenom albumet. För mig är deras användning utav synthesizers fullständigt fulländad och till min vetskap aldrig heller överträffad. Bäst är synthslingorna i just Das Model som gräver sig in ens medvetande på ett grymt tillfredsställande sätt. Men en sådan beskrivning räcker egentligen inte alls. För mig är just dessa perioder av klinkande kanske det bästa som gjorts någonsin; själva låten i helhet kanske inte kan rå åt sig någon förstaplats, men just sekunderna av evighet är mer än jag har ord för.


Från Minimum-Maximum-DVDn som finns att köpa här i Sverige. Inspelningen är gissningsvis ungefär fyra år gammal.

Moments In Love - The Art of Noise

Första gången jag hörde The Art of Noise var på en luciaafton under något av mina två sista år i grundskolan. Eftersom jag inte hade skapat eller framfört någon ordentlig låt på musiklektionerna så hade jag fått uppgiften att stå för ljudkontrollen under årets luciaframträdande av en klass några årskurser under min egna. Innan Luciasångerna tog vid skulle musiken testas och det gjordes med en trist låt kallad Moments In Love. Att den var gjord av ett band som idag är erkänt som några av pionjärerna inom 80-talets syntmusik fanns över huvud taget inte med i mina tankar den dagen. Det finns en rad andra artister som jag vid första anblicken inte tyckt varit något särskilt, ditt hör Regina Spektor och Anna Ternheim som inte berörde mig alls med sina live-uppträdande så som det skulle ha gjort ifall jag såg de idag. Sådant är riktigt trist i efterhand.

Men gällande fallet The Art of Noise så kan det tänkas vara förståeligt. Det är inget band man smälter på en gång, även om deras musik till viss grad kan tyckas vara enkel. Det gäller väl kanske inte låtar som Beat Box eller Close (to the Edit), men i högsta grad Moments In Love. Den lunkar på i tio minuter utan att det egentligen sker särskilt mycket. Trots det är det låten man längtar till när man slår på bandets debutalbum (Who's Afraid of?) The Art of Noise! från 1984. Precis som jag så kommer den nyfunna lyssnaren att ha svårt att greppa vad som är så bra med denna ambient-artade melodi. Men ger man ambitiöst lyssnar igenom hela albumet från början till slut så tror jag att många kommer att tycka att det inte bara är heltokigt utan också rätt så underbart. Och de där tio minuterna i Moments In Love kommer alltid att vara tio minuter som ger en insikten om hur fint det ändå är med musik, och vilka fantastiska krafter den innehar.

Vienna - Ultravox

Redan 1973 grundades Ultravox. Ett av alla dessa nostalgiska synthpop-band som under 80-talet blev ordentligt stora. Deras första album i slutet av 70-talet var dock inte mer synt än Roxy Music. När sedan John Foxx lämnade gruppen för sin solokariärr och Midge Ure tog över spakarna nådde Ultravox sin höjdpunkt under skiftet mellan 70- och 80-talet; det de släppte senare är det som de idag kanske främst förknippas med, synthpopen, och den känns väl kanske inte riktigt lika bra som deras tidigare musik. Under den här mellanperioden så var tillhörde Ultravox pionjärerna av undergenren New romantic tillsammans med bl.a. Japan. Då - 1980 - så kom Vienna, vilket är en av 80-talets enligt mig allra bästa album inom det elektroniska. Titelspåret är den låten som du längtar till redan när du sätter på skivan och det är också veckans låt.

Videon är historisk eftersom det var den första någonsin som använde sig av wide-screen. Dessutom är den väldigt bra.