Big Ideas: Don't Get Any - James Houston

Vitsen med den här bloggen är ju egentligen inte bara att rekommendera de där mästerverken till låtar som finns. Idag är min valda låt inte "underbart vacker" (vacker i den benämningen att det tillger njutning) på det viset som jag brukar välja låtar på. Istället har jag slagit ett kast för nörderiet, Youtube och den sortens covers som får en att dra i mungiporna. För när jag fick se vad James Houston bakat ihop som bidrag till den tävling som det inte allt för okända bandet Radiohead utannonserat på sin hemsida - där vinnaren skulle göra den bästa remixen på deras låt Nude från senaste albumet In Rainbows - så var det just i kindpartierna runt munnen som det stramade. Originallåten är helt underbar och den bästa från just nämnda album men att kalla denna remix underbar skulle jag nog egentligen enbart kunna säga med glimten i ögat. Men ändå, har du lyssnat på Radioheads spår så kommer du bli stormförtjust i James Houstons vinnarbidrag. Han skriver själv på Youtube att "det inte låter bra, men det är inte heller meningen" vilket jag inte alls kan instämma till. När låten kommer igång på riktigt är det klass, helt enkelt.

Så vad för nytänkande idé handlar det här om nu? Jo, Houston har helt enkelt tagit låten - som Radioheads sångare Thom Yorke antagligen valde minst lika mycket för att den går i en sådan omöjligt långsam takt gentemot sådan musik man i övrigt brukar göra remixer på, som för att den är så bra - och spelat in den på nytt med diverse elektroniskt kontorsmaterial och dylikt. En ZX Spectrum-hemdator som framkallar ljudet av gitarrer, en skrivare som låter som trummor, scanner som bas och fixade hårddiskar som han lyckas ta fram ett extremt bra sångljud ifrån. Alla ljud följer förstås låten in i minsta detalj och lyckats t.o.m. framhäva samma härliga känsla som originalet. Första minuten av videon här ovan är det mest buller, men vänta ni bara, så småningom når musiken en riktigt hög nivå med tanke på vad det är. Påhittet är förvisso inte helt nytt - letar man hittar man mängder på Youtube - men jag tror att det är sällsynt att det görs såhär bra.

The Rip - Portishead

Om jag ska välja ett band som påverkat mig mest under den nyss passerade vintern så är det inte omöjligt att Portishead med deras inte så lite uppmärksammade 90-talsalbum Dummy där framförallt Roads förgyllt årets första månader. Senaste veckorna har jag också lyssnat en del på deras senaste album Third från förra året, som också var deras första skiva på elva år. Det är kolsvart musik på många sätt och viss. Det är inte sällan man en varm dag känner kyla vid beröring av låtar så som inledande Silence men egentligen nästan alla spår på skivan. Sångerskan Beth Gibbons sjunger som om hon har upplevt världskrig efter världskrig och virvlande ljud som ibland närmast skulle klassas som oljud kretsar ständigt kring i deras grådaskiga musikvärld. Jag tycker att det är väldigt trollbindande om man är upplagd för det, vilket jag egentligen ganska ofta är. Men skivan hade antagligen också fallit pladask ifall det inte hade funnits spår som just dagens låt: The Rip. För när den inledande akustiska gitarrer arbetar sig in tillsammans med en lättsam Gibbons som för en gång skull verkar befinna sig på den ljusa sidan av livet så lossnar all vrede, all misär och plötsligt öppnar sig någonting fantastiskt framför oss. Kontrasten är så total att jag absolut - hellre än att titta på videon här under - rekommenderar att inhandla hela albumet och höra den i dess helhet. Låten är inte lång, men det är helt klart den vackra övergången till dess andra fas som är det stora ögonblicket jag längtar till när jag sätter på Third. En lång skör ton ifrån Gibbons stämmor, sedan tonas allting upp och tempot ökar. En väldigt enkel ackordföljd synt, trummor och rösten lyckas tillsammans bygga upp vad som kan kännas som början på låten och det är helt enkelt helt fantastiskt när det händer, även om det knappast är början på låten utan snarare slutet. Det här må vara Portisheads bästa låt sedan Roads men i princip fungerar den rent praktiskt mest som ett mellanspår. Vilket kanske är synd på ett sätt, men å andra sidan känns det som om varje förändring skulle resultera i en försämring.