Med risk att bli tråkig och vanlig så tänkte jag skriva om Chan Marshall aka Cat Power idag. Gör man någonting sådant på en blogg som denna så kan man förstås riskera sitt rykte; för även om det verkar vara väldigt få som inte förtrollats av denna amerikanska sångerska, så är det kanske också just därför hon känns ganska uttjatad vid det här laget. För mig har det känts ganska mycket som om hon är en i mängden bland alla dessa kvinnliga singer-songwriters som jämt får förstaplatsen på årsbästalistor i de flesta svenska tidningar. Lite långsammare än Feist, lite mer fart än Norah Jones. Och visst är hon stundom riktigt tråkig. Men låtarna är nästan alltid bra och hon är helt enkelt en väldigt duktig artist. Hur motsägelsefullt det än må låta.
You Are Free från 2003 är det album som jag spenderat allra mest tid lyssnandes på. Ibland slumrande uttråkad. Ibland överväldigad av Cat Power förmåga att förvåna och beröra. Dagens perspektiv är att det inte händer så mycket på den egentligen, men att den trots allt har flera låtar som är väldigt bra i sig själva. Anledning till att det blir tråkigt i längden är framförallt att det känns väldigt mycket "sitta framför brasan och sjunga myssånger" över det mesta. Låten jag har valt idag är den som kanske är allra mest på det viset, fastän det är möjligt att man inte har med någon elgitarr på scoutlägret.
Men jag kan inget annat än erkänna att det här är rent - för att använda ett lite otippat ord - bedårande vackert. Jag pratar om tredje spåret, Good Woman. Förmodligen handlar den om trygga relationer och att hitta sin livs kärlek, men det budskapet går mig förbi. Jag inser snart att det är just den där lägereldsnostalgin som jag inte kan motstå. Det är någonting väldigt ungdomligt över det samtidigt som Chan sjunger på ett sätt som känns väldigt vuxet. Vilket förstås är fullkomligt logiskt eftersom ungdomen på sätt och viss är just den tid i livet då vi allra helst vill se oss själva som vuxna. Förvisso var Cat Power vuxen vid tiden då låten skrevs, men nu är det mer en känsla (som alltid när man skriver om musik) jag försöker beskriva. Och det är väl i princip samma känsla som jag som gott som alltid eftersträvar när jag avnjuter musik.
