Den minsta av segrar - 1900

Idag känns det inte som om jag kommer att behöva skriva så mycket.

Det känns nämligen svårt att berätta särskilt mycket om en låt så som Den minsta av segrar, en låt av Karlstadbon Christian Gabel under hans alias 1900. Talar man om låten rent konkret så är det en väldigt enkel melodi som led av en saxofon som för sin alldeles egna långsamma takt. Utöver detta, samt ett svagt brus och ett piano, finns inte mycket mer att höra. Men nog räcker detta för att göra bland det mest nostalgiskt laddade jag hört.

Det här är musiken som hörs i svag bakgrund när du i dina drömmar ser tillbaka på dina allra bästa ungdomsdagar. Det här är musiken som får dig att tänka på alla och allt du älskar omkring dig. Det här är musiken som du väljer att spela på din alldeles egna värmländska begravning. Men det är inte låten som du kommer att gå runt och spela i dina hörlurar i några månader framöver, den är helt enkelt för stor för det.

Skinny Love - Bon Iver

Ordet "mysigt" tycker jag är rätt så avskyvärt... Anledningen är att jag får upp så hemska scenarior i mitt huvud när jag hör det. Det kan t.ex. vara någon mysig soffa på ett mysigt café där några mysiga ungdomar sitter och sörplar mysigt te. Det låter väl rätt mysigt, kanske du då tänker. Och visst, det är väl möjligt att det bara jag som får sådana otäcka vibbar i hela kroppen av att tänka på den tristess jag skulle få av att sitta där med dessa mysiga ungdomar. Hur som helst är "mysigt" ett ord som ibland skiljer ut sig rätt kraftigt ifrån sina synonymer och därav kan vara svårt att ersätta. Det är just därför jag sitter och tänker "Åh, vad mysigt det låter" när jag precis varit och köpt Bon Ivers hyperhypade album For Emma, Forever Ago från förra året. Då blir jag lite arg på mig själv...

Hur jag än vänder och vrider på det så är det just det där ordet - det som jag redan använt åtta gånger för mycket i dagens text - just det ord som beskriver de tillfällen då du lyssnar på Bon Ivers skiva. Du kan göra det en sen sommarkväll framför brasan, en tidig morgon till frukost eller under en regnig biltur, så är det samma ord som dyker upp i huvudet. Låten Skinny Love är inget undantag. Den är otroligt enkel och typisk amerikanskt folklig i sitt upplägg, men Bon Iver gör någonting, framförallt med refrängen, så att den ändå känns som någonting långt över det vanliga. Så är hela For Emma, Forever Ago. Bon Iver var alltså med andra ord kanske förra årets allra mest befogade hype.

Strizzalo - DeVotchKa

Hej och goddag. Jag har inte skrivit ett inlägg under hela påsklovet! Så nu måste jag börja göra ett inlägg varannan dag som straff (eller inte).

Iallfall, dagens inlägg handlar om kanske inte en av mina favoritlåtar, men helt klart ett av mina favoritband: DeVotchKa! Låten jag har valt är Strizzalo, som finns med på deras senaste skiva "A Mad & Faithfull Telling" som kom ut 2008. DeVotchKa är från amerika och kom med sin första skiva år 2000. DeVotchKa är verkligen något helt annat än vad man kan förvänta sig. Deras musik går i influenser från romansk, grekis, slavisk, bolero och Mariachi som ger en folkmusisk känsla bortom förstånd (?). Bandet består av de fyra allmusikerna Nick Urata, Tom Hagerman, Jeanie Schroder och Shawn King. Tillsammans bildar de en orkester med ovanligt många instrument. Det här är så häftigt att jag bara måste göra en lista på instrumenten de spelar: Gitarr, piano, trumpet, theremin(!), Bouzouki, Dragspel, Melodika, Sousafon, kontrabas, trummor, olika slagverk och orgel. Tillsammans med Schroder's och Urata's röster blir det rätt fenomenalt ska jag säga er. Nåväl, över till sången (och mitt beroende av dragspel...).

Strizzalo kanske egentligen inte är något speciellt överhuvudtaget i jämförelse med andra stycken från DeVotchKa. Knappt en minut lång, men får ming ändå att spela den om och om igen. Var ligger hemligheten? Självklara svaret är fantastiskt dragspelande. Den ger ett starkt intryck och smyger sig in och ger ett kraftigt avslutande. Det kittlar i hela kroppen och man blir småglad av bara tanken att sitta och spela instrumenten själv. Klangen och lekfullheten är så finurlig, ja finurlig, är ett väldigt bra ord minst sagt.

Köp helt enkelt nya skivan, den är fullspäckad med smaskigt innehåll som öron äter likt glass i solsken.

The Rip - Portishead

Om jag ska välja ett band som påverkat mig mest under den nyss passerade vintern så är det inte omöjligt att Portishead med deras inte så lite uppmärksammade 90-talsalbum Dummy där framförallt Roads förgyllt årets första månader. Senaste veckorna har jag också lyssnat en del på deras senaste album Third från förra året, som också var deras första skiva på elva år. Det är kolsvart musik på många sätt och viss. Det är inte sällan man en varm dag känner kyla vid beröring av låtar så som inledande Silence men egentligen nästan alla spår på skivan. Sångerskan Beth Gibbons sjunger som om hon har upplevt världskrig efter världskrig och virvlande ljud som ibland närmast skulle klassas som oljud kretsar ständigt kring i deras grådaskiga musikvärld. Jag tycker att det är väldigt trollbindande om man är upplagd för det, vilket jag egentligen ganska ofta är. Men skivan hade antagligen också fallit pladask ifall det inte hade funnits spår som just dagens låt: The Rip. För när den inledande akustiska gitarrer arbetar sig in tillsammans med en lättsam Gibbons som för en gång skull verkar befinna sig på den ljusa sidan av livet så lossnar all vrede, all misär och plötsligt öppnar sig någonting fantastiskt framför oss. Kontrasten är så total att jag absolut - hellre än att titta på videon här under - rekommenderar att inhandla hela albumet och höra den i dess helhet. Låten är inte lång, men det är helt klart den vackra övergången till dess andra fas som är det stora ögonblicket jag längtar till när jag sätter på Third. En lång skör ton ifrån Gibbons stämmor, sedan tonas allting upp och tempot ökar. En väldigt enkel ackordföljd synt, trummor och rösten lyckas tillsammans bygga upp vad som kan kännas som början på låten och det är helt enkelt helt fantastiskt när det händer, även om det knappast är början på låten utan snarare slutet. Det här må vara Portisheads bästa låt sedan Roads men i princip fungerar den rent praktiskt mest som ett mellanspår. Vilket kanske är synd på ett sätt, men å andra sidan känns det som om varje förändring skulle resultera i en försämring.

Out of the Picture - Hot Chip

Jag vet inte om det här är den bästa Hot Chip- låten. Jag har i alla fall lyssnat väldigt mycket på den under den senaste veckan. Som det ofta är handlar det mycket om detaljer i låten.

Låten börjar rätt segt och enformigt, men har man hört den förut vet man att det väntar en kraftig förändring i musiken. Ungefär 1 minut och 44 sekunder in i låten börjar det svänga ordentligt och den detalj som jag tänker på kommer där, två korta trumljud som ligger i bakgrunden. Låten skulle nog vara bra utan de små trumljuden, men de har ändå en stor del i att lyfta hela låten till att bli riktigt bra. Låten inleder skivan Made in The Dark och det måste jag säga är en bra inledning på en bra skiva.

Hot Chip är ett roligt engelskt band som gör experimentell, elektronisk pop-musik. De har fått väldigt mycket uppmärksamhet de senaste åren, speciellt efter släppet av skivan The Warning. De gör musik som svänger otroligt mycket, men som samtidigt är väldigt spännande pga alla speciella ljud de använder.

Google me – Teyana Taylor

Hip-hop för vår tid. Kände för att skriva en sammanfattande inledningsmening, något som verkligen passar in på låten i fråga. När jag upptäckte den här låten tänkte jag direkt när jag såg titeln att "det här är nog något bra", jag kunde redan tänka mig vad låten handlade om.

I princip rappar Teyana enbart om hur känd hon är och hur många träffar hennes namn ger på sökmotorn Google. Låten är gjord med stor humor och jag tycker att det hela känns så tidstypiskt.Det finns en modernitet i självhävdandet, som gör låten till nåt speciellt. Det är inget musikaliskt mästerverk enligt mig, men en låt som helt klart får mig att dra på smilbanden.

Teyana Taylor är en 18 årig amerikansk rappare,sångare och dansare, som är en tämligen ny upptäckt för mig. Hittade låten på den ofta intressanta mp3-bloggen Soullounge, och tydligen ska Teyanas debutalbum komma i år (enligt wikipedia).

lyssna på "Google me" på hennes myspace: www.myspace.com/rockstarteyana , eller Googla!

Caravan Girl - Goldfrapp

Tidigare var Goldfrapp ett besynnerligt okänt namn, som jag mestadels kände igen från filmen Hard Candy, men i och med Ride A White Horse började jag kika lite mer på den elektroniska duon. I och med deras nya album (som för övrigt har ett riktigt snyggt omslag) Seventh Tree, så tänkte jag tipsa om en låt som heter Caravan Girl. Caravan Girl är egentligen inte mycket mer än en skön sång, men vad jag fruktar är att den är en låt av den typ som dör ut fort om den spelas för frekvent. En dagsslända, helt enkelt, om man kör den för ofta. Så kör varsamt. Seventh Tree blir dock en skiva att titta närmare på, utan tvekan.