Millers Crake - John Zorn

Miller Crake är en för mig helt ny låt, jag har kanske lyssnat på den högst 5 gånger. Men jag gillar den väldigt mycket. Just nu iallafall. Så är det med musik har jag upptäckt, det man ett tag tycker väldigt mycket om kan efter att tid passerat framstå för en själv som väldigt tråkig och man förstår inte vad man sett i musiken, som man tidigare tyckt så mycket om. Kanske blir det så med den här John Zorn-låten, men jag tänkte idag att jag inte ska skriva om någon av mina absoluta favoritlåtar, inte någon legendarisk inspelning med en lång bakgrundshistoria som jag skulle kunna dra och på så sätt fylla ut hela textutrymmet. Nej, idag blir det en Zorn-låt som är från 2009.

John Zorn kallas ibland för en post-modern musiker eftersom han likt en kameleont kan röra sig mellan genrer från olika tider och platser, från skiva till skiva. Den Zorn jag framförallt lyssnat på är stöket och bråkets Zorn, från skivor som Spy vs Spy och Naked City, men även från hans kanske största kommersiella framgång, The big gundown, där Zorn intepreterar musik gjord av Ennio Moricone med ett slags ljud-sjoks teknik, där musiken har många olika ljudbilder och olika uttryck i samma låt.

På senare tid har Zorn gjort musik som är mycket mer “vanlig jazz”. Tämligen försiktig piano-bas-trummor-jazz som påminner lite om Vince Guraldi (som bland annat gjort soundtracket till Snobben). Det är behagligt att lyssna på och kul med tanke på vad Zorn tidigare gjort. Det är kul med experiment i musik och artister som inte fastnar i ett fack.

Den minsta av segrar - 1900

Idag känns det inte som om jag kommer att behöva skriva så mycket.

Det känns nämligen svårt att berätta särskilt mycket om en låt så som Den minsta av segrar, en låt av Karlstadbon Christian Gabel under hans alias 1900. Talar man om låten rent konkret så är det en väldigt enkel melodi som led av en saxofon som för sin alldeles egna långsamma takt. Utöver detta, samt ett svagt brus och ett piano, finns inte mycket mer att höra. Men nog räcker detta för att göra bland det mest nostalgiskt laddade jag hört.

Det här är musiken som hörs i svag bakgrund när du i dina drömmar ser tillbaka på dina allra bästa ungdomsdagar. Det här är musiken som får dig att tänka på alla och allt du älskar omkring dig. Det här är musiken som du väljer att spela på din alldeles egna värmländska begravning. Men det är inte låten som du kommer att gå runt och spela i dina hörlurar i några månader framöver, den är helt enkelt för stor för det.

But Not for Me - Chet Baker

Chet Baker är nog min favorit bland alla jazz-sångare. När jag skriver detta börjar jag fundera på om jag verkligen kan jämföra Chet Baker med andra favoriter som Billie Holiday, Johnny Hartman, Frank Sinatra eller Nina Simone, går det verkligen att ranka dem? Det räcker kanske med att säga att jag är väldigt förtjust i Chet Bakers musik och att jag lyssnat väldigt mycket på hans inspelningar.

Jag minns en gång när jag råkade höra Chet Baker på radio, bara en snutt, efter dagens dikt på P1 och jag tänkte: “Vad är det här för röst? Är det en kvinna eller en man som sjunger?”. Jag tyckte i varje fall mycket om det. Och, visst, han har en väldigt androgyn röst. Rösten är det jag lade märke till först, hans melankoliska, “nära” röst (jag antar att han åstadkom det genom att sjunga nära mikrofonen), hans fraseringar, hans djupa röst som gör det nästan svårt att tro att han faktiskt var vit. Han var en otrolig sångare med en röst som man känner igen direkt. Inte nog med det var han även trumpetare, och en trumpetare med en egen stil. Han hade ett spel som var rakt och improviserade med en väldigt ren och vacker ton på trumpeten.

Det är ju även hans låtval som gör honom till en speciell karaktär, han valde ofta låtar med väldigt melankoliska, ofta rent utav ledsna texter och det har gjort att man lätt ser som den kärlekskranke, vackre James Dean-figuren som har så svårt att hittar den kärlek han letar efter och när han väl hittar den så är den kärleken inte för honom. Om det handlar till exempel denna låten, But Not for Me, om. Hur han var som person vet jag inte riktigt, men något jag vet är att han hade i perioder stora problem med missbruk och det kan ju göra det flesta insatta i vad uttrycket “blue” står för. För det är det låtarna handlar om. I vissa fall kan det kännas som man dränks av alla denna självömkan och vemodighet, men oftast är det vackert och tröstande att lyssna på, tycker jag.
But Not for Me är med på skivan “Chet Baker Sings”, som Chet spelade in tillsammans med bland annat pianisten Russ Freeman, som är något av en klassiker inom jazz och ett gott exempel på den softa coola musik som kom från Amerikanska Västkusten på 50-talet.