Beto - Ali Farka Touré

Ali Farka Touré är en av de mest internationell framgångsrika afrikanska artisterna genom tiderna. Han skapade musik, som var en blandning mellan traditionell afrikansk musik och amerikansk blues, en blandning som ofta kallas ”desert blues”. Han föddes och verkade framförallt i Mali, ett land som överhuvudtaget har en rik musikalisk kultur.

Albumet Savane spelades in under speciella förhållanden, det är Farka Tourés sista album. Under tiden den gjordes hade han cancer och han visste att han skulle dö av det. Han ville spela in sitt sista album i Mali så en temporär studio sattes upp på högsta våning av Hotel Mandé I Bamako. I rummet fanns stora fönster med utsikt mot floden Niger och vardagslivet runt floden. Rummet gav även ljudet en speciell resonans, pga. den unika akustiken.

Albumet gavs ut postumt i juli 2006, 4 månader efter att Ali Farka Toure gick bort i cancer. Skivan blev stor succé och blev även en av hans största kommersiella framgångar.

Jag vet inte riktigt varför jag fastnat för låten Beto, men jag tycker väldigt mycket om gitarrspelet. Jag har aldrig hört något liknande. Efter ett tag kommer en mystiskt tutande saxofon in. Eftersom jag inte förstår betydelsen av orden i texten kan jag njuta av låten mer, nästan som en helt instrumental låt. Sången blir mer som ett instrument bland andra. Jag kan ibland, när jag lyssnar på musik med texter som jag förstår språket på, bli lite distraherad, och inte helt kunna lyssna på musiken eftersom jag då även om jag inte vill det, koncentrerar mig på att lyssna på texten. Då är det skönt med text som man inte förstår.

Ett annat tips för den som är intresserad av Ali Farka Tourés musik, är det album han spelade in 1993, Talking Timbuktu, tillsammans med den amerikanska gitarristen Ry Cooder.

Ur en dokumentär om Ali Farka Touré. Han spelar och pratar om musik.

Tuesday wonderland - Esbjörn Svenssons trio

Jag bland många andra blev både ledsna och besvikna när vi i somras möttes av beskedet att pianisten Esbjörn Svensson avlidit i en dykolycka. Esbjörn var 44 år, hade familj och var mitt i karriären. Det känns fruktansvärt att en så ung och begåvad person ska dö på det sättet.
Jag kände inte till Esbjörn Svenssons trio, eller e.s.t som de senare kallade sig så väl innan jag hörde talas om dödsfallet. Dock hade jag och min familj beställt biljetter till Stockholm Jazzfestival pga. att e.s.t skulle spela där. Snopet och tråkigt nog uteblev ju som bekant den akten, men jag köpte istället en skiva av gruppen på festivalen. Tuesday Wonderland heter den och den kom 2006. Den är väldigt bra och jag tänkte skriva lite om titelspåret, Tuesday Wonderland.

Det som gjorde e.s.t till en så bra grupp var det fina samspelet mellan musikerna, Esbjörn Svensson, piano; Magnus Öström, trummor; Dan Berglund, bas. Man märker att de spelat tillsammans länge och att de alla är väldigt skickliga musiker, för de lyckas med många komplicerade samspelssessioner och de kan kombinera sina olika instrument på ett spännande sätt. Pianot i Tuesday wonderland pendlar mellan lyriskt vackert och stenhård klang. Pianospelet leker sig fram, växlar mellan olika stilar, slänger sig mellan spelsätt på ett väldigt säkert sätt. e.s.t blandade även in elektroniska instrument och ljud i sin musik och skapade ett eget signum, ett eget sound, tycker jag. Det är inte enbart referenser från jazzmusik, utan även från post-rock och annan instrumental musik, och det är den mixen som gör e.s.t’s musik intressant och nyskapande.

Videon: e.s.t live på Tv4

En gång i Stockholm - Testbild!

Detta är den första låtpresentationer år 2009 och nu när vi är mitt i vintern så tänkte jag att det passar att skriva om en låt som både har en text och en stämning som är väldigt mycket vinter. Första gången jag hörde den här låten var mitt under varma sommaren för ett och halvt år sen, jag hittade låten på den fina mp3-bloggen L'amour a trois och fastnade direkt för den. Testbild! är ett band med visioner kring sin musik, vilka man kan läsa om på deras hemsida. De komplicerar definitionen av begreppet "band" eftersom de jobbar med så många olika konstalationer inom bandet, med olika musiker på varje låt. Det finns dock fyra officiella medlemmar som var med startade bandet i slutet av 90-talet. Det är ganska intressant att läsa texten om bandets historia på deras hemsida, man funderar på vad som är verklighet och fantasi.

Testbild! har här gjort en cover på den låt som den svenska sångerskan Monica Zetterlund vann schlagerfestivalen i Sverige 1963 med. Den kom dock sist i Eurovision Song Contest finalen. Texten är skriven av Beppe Wolgers och musiken av Bobbie Ericson. Texten handlar om ett vintrigt Stockholm, men även om hur man med kärlekens hjälp kan ta sig tillbaka till sommarens värme i tanken. Det finns så många detaljer i texten som skapar en nostalgisk känsla i låten, en känsla av ett Stockholm som inte finns längre.

Testbild! Gör en mycket lugnare version av låten och jag tycker, trots att Monica Zetterlund är en fantastisk sångerska, att denna version passar låten bättre. Monicas starka och personliga röst är för egen och speciell för den. I Testbild!´s version är allt lågmält precis så som jag tycker den ska framföras. Det är många vackra instrument med i låten och inspelningar av vågslag, vinden och båtmotorer och de spelas tillsammans och skapar en lågmäld men vacker och väldigt mäktig ljudbild.

Detta är den mest fulländade vinterlåten jag hört. Men det är inte bara vintertemat som gör låten lyssningsvärd, den går att lyssna på när som helst för den är bara så väldigt vacker.

Lyssna här:
http://www.myspace.com/testbildsweden

The Yeah Yeah Yeah Song (With All Your Power) - The Flaming Lips

Yeah Yeah Yeah Yeah Yeah Yeah Yeah Yeah


Yeah Yeah Yeah Yeah Yeah Yeah Yeah Yeah


Den misslyckas aldrig.

The Yeah Yeah Yeah Song är en låt som alltid gör en glad. Därför är den, oavsett om du hört den eller inte, alltid ett bra tips. The Flaming Lips tre senaste album (exklusive deras senaste medföljande CD till filmen Christmas At Zoo) har alla varit bra tips även om inget av dessa varit helt och hållet fulländat. Fast även om jag verkligen kan njuta av deras musik ibland så är det inte musiken som gör Flaming Lips till ett stort band av våran tid. Det är deras uppträdande live. Ditt går man för att höra musik, men det man ofta istället får är en upplevelse snarare bestående av ett fullständigt underbart barnkalas med konfetti, ballonger, ljusshower, dansande aliens och allt du kan tänka dig. Bandet består av två duktiga musiker på bas och gitarr, en extern trummis och en sångare Wayne Coyne, som levt ut sin roll som lekfarbror. Vi såg honom som "musikfilosofen" i Musikministeriet för några år sedan och han har tillsammans med sitt band både gjort punk under en lång tid innan de gick in i en ny fas, och gjort ett musikprojekt - Zaireeka (1997) - som gick ut på att spela flera skivor samtidigt på olika spelare för att för var och en av gångerna man hör den, få en unik upplevelse. Ofta är deras skapande konstigt, men lika ofta är resultatet oväntat bra.

Den här låten sammanfattar allt Flaming Lips är idag och är också en av deras bättre, det är dock onekligen den allra bästa på At War at the Mystics som kom för två år sedan.