Lady Day and John Coltrane - Gil Scott-Heron

Gil Scott Heron ses som en tidig spoken-word och hip-hop artist och han kallas ofta hip-hopens fader, men han har även framträtt med lite mer traditionell soul-musik. Det är den sidan man hör i den här låten, där Scott-Heron sjunger om lösningen på alla de problem man kan tänkas ha- mår man dåligt kan man lösa det genom att lyssna på Lady Day, dvs Billie Holiday eller saxofonisten John Coltrane. Det är en härlig låt och jag gillar texten väldigt mycket, eftersom jag både tycker om Coltrane och Holiday och håller med om det han säger. Det är fantastiskt musik och en finfin hyllning av de båda legenderna.

Gil Scott-Heron har även gjort den tidiga hip-hop/spoken word-låten The Revoloution wil not be Televised, som jag också kan rekommendera. Det är starkt politiskt musik och det tycker jag är väldigt mäktigt att lyssna på.

Mastermind - Deltron 3030

Först ska jag nog ta och berätta lite om det här albumet och hur det är svårt att förklara "Deltron 3030". "Deltron 3030" är kallat ett "super" album, därför att artisterna i albumet tidigare kommer från andra kända grupper. De tre huvudpersonerna är Dan the Automator, Del tha Funkee Homosapien och DJ Kid Koala. Deras album innehåller många fler artister som jag tyvärr inte kommer ta upp i dagens inlägg (men de finns där).
Albumet självt utspelar sig under ett koncept: Året 3030 och gigantiska ondskefulla företag häskar över universum. De leds av Del tha Funkee Homosapien alter ego "Deltron Zero". Jag tycker det är helt fantastiskt. Vem skulle göra ett sådant här album om det här absurda temat? Jo, de här grabbarna. Dan the Automator är ju känd för att ha producerat många psychadeliska hiphop artister förut, likt Dr. Octagon, så jag blir inte förvånad över att han ger sig på ett sådant här projekt.
Låten "Mastermind" valde jag nog för att jag nog mest bara för att få prata om det här albumet. Men om jag ska tala mer om "Mastermind", så tycker jag den är helskönt bra. Låttexterna skrevs under två veckor, så jag förstår att musiken spelar en stor roll i "Deltron 3030", det märker man i "Mastermind". Den har det här futuristiska över sig med välsmakligt trippat ljud. "Mastermind" och dess album känns som en bra början på 2000-talet, då den kom ut. Dessutom är Deltron 3030 del II på väg, så vi får se om fortsättningen till framtidsäventyret kommer i affärerna snart.
Ps. Ett av de element som gör "Mastermind" är dess otroligt fina video, som jag ska visa för er.

Google me – Teyana Taylor

Hip-hop för vår tid. Kände för att skriva en sammanfattande inledningsmening, något som verkligen passar in på låten i fråga. När jag upptäckte den här låten tänkte jag direkt när jag såg titeln att "det här är nog något bra", jag kunde redan tänka mig vad låten handlade om.

I princip rappar Teyana enbart om hur känd hon är och hur många träffar hennes namn ger på sökmotorn Google. Låten är gjord med stor humor och jag tycker att det hela känns så tidstypiskt.Det finns en modernitet i självhävdandet, som gör låten till nåt speciellt. Det är inget musikaliskt mästerverk enligt mig, men en låt som helt klart får mig att dra på smilbanden.

Teyana Taylor är en 18 årig amerikansk rappare,sångare och dansare, som är en tämligen ny upptäckt för mig. Hittade låten på den ofta intressanta mp3-bloggen Soullounge, och tydligen ska Teyanas debutalbum komma i år (enligt wikipedia).

lyssna på "Google me" på hennes myspace: www.myspace.com/rockstarteyana , eller Googla!

Can I Kick It? - A Tribe Called Quest

-"Can I Kick It?"

Ja det kan jag, och det kan du med.

A tribe Called Quest är en tidlös hiphopgrupp som jag ser upp till väldigt mycket. För det första startade de innan hiphop förvandlades till ett sätt att försöka visa hur många gånger man kunde säga "fuck" i en låt eller hur många tjejer man hade. A Tribe called quest startades 1988 och redan i första albumet är det en hejdlös ström av känslor som släpps lös. Men låten jag ska inrikta mig på idag är "Can I Kick It?" sin utkom med deras första skiva "People's Instinctive Travels and the Paths of Rhythm". Det första man lägger märke till är deras sampling på Lou Reeds "Walk On The Wild Side" för att sedan lägga in ett skratch-solo.

Den har något magiskt över sig. Skulle jag kunna säga, men det är ju att ta i, då det inte är magi, utan ren talang för musik. Det jag gillar med äldre hiphop är att de inte fruktar att lägga in skratching ungefär hela tiden i sina låtar och jag inte säga mer än att det ger låten något alldeles extra. Jag hoppas att den sanna hiphop aldrig riktigt kommer försvinna. För det skulle vara en skam. Men så länga man kan minnas tillbaka på hur det lät förr i tiden, så kommer det aldrig riktigt glömmas bort.

Att försöka länka låten är förgäves då youtube bara vill lägga upp remixade versioner. Men skaffa albumet istället så får ni höra den i sin fulla skönhet.

Black Stacey - Saul Williams

"And you should do that, if nothing else, to prove that a player like you could keep it honest and true. Don't mean to call your bluff butmothafucka that's what I do"

Efter denna monolog i Saul Williams Black Stacey dyker upp, ändras Williams stil och blir den hip hop hans texter så ofta kategoriserar in i. Resten av låten påminner mer om en saga/sång som är en mer musikfylld rapptext. Jag skulle inte säga emot om någon säger att Saul Williams var en unik hip hop artist, det är han. Men Williams är mer än så, han texter går djupt. SOUL. Han har en karriär inom både musik och att vara poet. Hans böcker är något väldigt speciellt, nästan mer speciella än hans låtar.

Efter att jag nu lyssnat på Saul Williams kan jag säga att han skiljer sig från andra inom Hip Hop branschen. Han kan lätt gå över till slingor som påminner om pop mer än rapp. Men ändå har han alltid kvar själen inom vad han gör. Det är texterna som spelar roll inom Saul Williams genre. Men det gör inte musiken mindre viktig. Det som skiljer Black Stacey från mycket annat klassat som hip hop eller rapp är faktan att han inte använder beats, som till exempel generas från en dator. Hans verkar mer vända sig till trummor, fiol och mystiska ljud (ja, mystiska, Soul)

Saul Williams musikkarriär startade år 2000 med skivan "Penny For A Thought/Purple Pigeons" och han har nu gett ut fem skivor, och ännu en väntas i år.

Jag längtar efter mer.

Paper Planes - M.I.A.

M.I.A. och människor mot pengar

Mathangi Arulpragasam (även känd som M.I.A.) började sin karriär 2004 när hon släppte sina första singlar och senare 2005 med sitt album Arular. Men M.I.A. har bara börjat sin framgång inom musik, men det som verkligen fick allmänheten att öppna ögonen för henne var hennes låt Paper Planes som dyker upp på hennes andra album Kala, den blev nominerad till en Grammy för "Record of the Year" och jag tycker inte den förtjänar mindre.

Paper Planes är likt en fest, ett glatt färgfyllt spektakel av ljud, och det menar jag inte som att den låten inte är kontrollerad. Den är inte som ett improviserat Jazz-stycke. Texten är som en satir på hur vi i västvärlden ser på dagens invandrare, den där inre rädslan för att de inte är hederliga, det är inte sant enligt M.I.A. och jag håller med. Men man ska absolut försöka förstå allvaret i hur dagens politik vänder sig till invandrare i många länder. Vi i Sverige har ju ändå en ganska öppen invandringspolitik och därför är det viktigt att man engagerar sig för att andra länder ska försöka hjälpa andra mera. Man kan inte dra alla över en kam bara för de är från ett annat land. Jag tycker den är en av förra årets höjdare inom sin egna stil som inte ens M.I.A. själv kan riktigt bestämma vad den är för något.



Tyvärr fanns inte originalvideon på Youtube, men om ni söker internet kan ni lätt hitta den.

Skaffa låten
Här

Everybody Loves the Sunshine - Roy Avers

Den mångsidige musikern och låtskrivaren Roy Ayers är en tämligen ny upptäckt för mig, första gången jag hörde den här låten var när jag lyssnade på författaren Jonas Hassen Khemiris novell Oändrat Oändligt på radio. Mellan styckena i texten, som förövrigt också är en väldigt bra novell, låg korta utdrag ur låtar. Everybody loves the sunshine var en av låtarna. Just den här låten fastnade jag verkligen för direkt när jag hörde den, den passade så fantastiskt bra ihop med texten. Låten förstärker känslan och höjer novellen.

Novellen hörde jag för flera månder sen på radio, men hittade inte låten då. Nu i december fick jag tillfället att lyssna och se på Jonas Hassen Khemiri på Stadsbiblioteket i Arvika. Efteråt passade jag på att fråga honom om musikvalet till novellen Oändrat Oändligt och han förstod direkt vilken låt jag menade och gav mig namnet och artisten. Det var alltså Roy Ayers – Everybody Loves the Sunshine. Jag har inte hört så mycket annat av Roy Ayers, men det är samtidigt skönt att bara kunna lyssna på en låt utan att tänka på artisten alltför mycket. Jag läste bara lite kort på Wikipedia och Roy har arbetat med olika genrer, som fusion, funk, soul och hip-hop och det märks i Everybody Loves the Sunshine.

Låten har en väldigt lugn stämning. Sången och texten är enkel, men frammanar bilder av sommar, soliga eftermiddagar och kvällar – en fullständig kontrast mot den kyla och snöslask som vi i Sverige upplever just nu. Låten kan hjälpa en att drömma sig bort till en varmare årstid, att vandra på en solig trottoar, till ett liv i solsken.

My life, my life, my life, my life … in the sunshine...