Strizzalo - DeVotchKa

Hej och goddag. Jag har inte skrivit ett inlägg under hela påsklovet! Så nu måste jag börja göra ett inlägg varannan dag som straff (eller inte).

Iallfall, dagens inlägg handlar om kanske inte en av mina favoritlåtar, men helt klart ett av mina favoritband: DeVotchKa! Låten jag har valt är Strizzalo, som finns med på deras senaste skiva "A Mad & Faithfull Telling" som kom ut 2008. DeVotchKa är från amerika och kom med sin första skiva år 2000. DeVotchKa är verkligen något helt annat än vad man kan förvänta sig. Deras musik går i influenser från romansk, grekis, slavisk, bolero och Mariachi som ger en folkmusisk känsla bortom förstånd (?). Bandet består av de fyra allmusikerna Nick Urata, Tom Hagerman, Jeanie Schroder och Shawn King. Tillsammans bildar de en orkester med ovanligt många instrument. Det här är så häftigt att jag bara måste göra en lista på instrumenten de spelar: Gitarr, piano, trumpet, theremin(!), Bouzouki, Dragspel, Melodika, Sousafon, kontrabas, trummor, olika slagverk och orgel. Tillsammans med Schroder's och Urata's röster blir det rätt fenomenalt ska jag säga er. Nåväl, över till sången (och mitt beroende av dragspel...).

Strizzalo kanske egentligen inte är något speciellt överhuvudtaget i jämförelse med andra stycken från DeVotchKa. Knappt en minut lång, men får ming ändå att spela den om och om igen. Var ligger hemligheten? Självklara svaret är fantastiskt dragspelande. Den ger ett starkt intryck och smyger sig in och ger ett kraftigt avslutande. Det kittlar i hela kroppen och man blir småglad av bara tanken att sitta och spela instrumenten själv. Klangen och lekfullheten är så finurlig, ja finurlig, är ett väldigt bra ord minst sagt.

Köp helt enkelt nya skivan, den är fullspäckad med smaskigt innehåll som öron äter likt glass i solsken.

Med ögon känsliga för grönt - Nannie Porres

Närbild är antagligen Nannie Porres kändaste och mest köpta skiva och det är i stort sett den enda jag hört. 1976 vann skivan Orkesterjournalens årliga pris gyllene skivan och den har ett fint omslag, enkelt, vitt med en svartvit närbild av Nannies ansikte. Jag tycker mycket om hela skivan, men min favoritlåt är den låt som på något vis blivit kännetecknande för Nannie Porres: Med ögon känsliga för grönt, första låten på andra sidan (jag har bara hört skivan på vinyl) Hela skivan Närbild är ett pärlband av låtar av kompositörer som Evert Taube, Cornelis Vreeswijk och Povel Ramel, som man måste kalla svensk standards.

Skivan innehåller även, ovanligt nog, en vokal tolkning av en Lars Gullin-låt: Dannys Dream. Nannie, som innan Närbild var känd som enbart en jazzsångerska sjunger på ett annorlunda sätt när hon sjunger de här svenska låtarna, mer rakt, tydligt, direkt. Hon sjunger inte skolat perfekt men dock så levande och det är väldigt fint. Trots att det är svenska låtar som hörts många gånger förut, skapar de något nytt av materialet och musiken är absolut jazz.

Med ögon känsliga för grönt har en fin och poetisk text, vackert framförd av Nannie och kompat av bandet. Det är speciellt det fina samspelet mellan Nannie och bandet som jag tycker mycket om. Musiken är lika viktig och lika bra som sången i låtarna. Saxofonsolot en bit in i Med ögon känsliga för grönt är lika ljuvligt vemodigt som hela låten. Jag tycker om när musiken och texten skapar någon slags bilder i huvudet och det gör den här låten. Det är sensommar som precis övergått till höst, träden är fortfarande gröna, men det är kallare och fuktigare ute. Texten är berättad som ett minne och det förstärker känslan av vemodet och melankolin.