Lady Day and John Coltrane - Gil Scott-Heron

Gil Scott Heron ses som en tidig spoken-word och hip-hop artist och han kallas ofta hip-hopens fader, men han har även framträtt med lite mer traditionell soul-musik. Det är den sidan man hör i den här låten, där Scott-Heron sjunger om lösningen på alla de problem man kan tänkas ha- mår man dåligt kan man lösa det genom att lyssna på Lady Day, dvs Billie Holiday eller saxofonisten John Coltrane. Det är en härlig låt och jag gillar texten väldigt mycket, eftersom jag både tycker om Coltrane och Holiday och håller med om det han säger. Det är fantastiskt musik och en finfin hyllning av de båda legenderna.

Gil Scott-Heron har även gjort den tidiga hip-hop/spoken word-låten The Revoloution wil not be Televised, som jag också kan rekommendera. Det är starkt politiskt musik och det tycker jag är väldigt mäktigt att lyssna på.

So What – Miles Davis

Miles Davis under en rast under inspelningarna av Kind of Blue, i New York. Foto: Don Hunstein

Det är 50 år sen Kind of Blue kom. Det har uppmärksammats mycket på senare tid . Jag tänkte uppmärksamma det lite till, eftersom jag tycker det är ett så otroligt bra jazz-album och en väldigt bra första-låt på skivan.

När jag har börjar använda nya hörlurar brukar jag testa hur bra de är med två låtar. Det är: Claire De Lune av Claude Debussy, ett väldigt lågmäld klassiskt stycke och So What av Miles Davis. Det är ofta svårt att höra basen i dåliga lurar och när man lyssnar på So What är det av stor vikt att man hör basen, eftersom den spelar en så betydande melodiös roll. Basen spelar, pianot svarar och så småningom kommer blåset in tillsammans med pianot. Det är gjort med enkla medel, men svänger trots det otroligt mycket. Precis när man fått nog av temat i början bryts det av av Miles välbekanta sordinbelagda trumpetspel. Låten är lång, över 9 minuter och innehåller många vackra solon. Det är mellan solona ett slags vackra brytningar, en slags utlösningar där musiken blommar ut, tills nästa solo kommer. Det är lugn musik, modal som den kallas, en klar kontrast mot den bop- musik som Miles spelade innan Kind of Blue, som var mycket hetsigare och vildare.