So What – Miles Davis

Miles Davis under en rast under inspelningarna av Kind of Blue, i New York. Foto: Don Hunstein

Det är 50 år sen Kind of Blue kom. Det har uppmärksammats mycket på senare tid . Jag tänkte uppmärksamma det lite till, eftersom jag tycker det är ett så otroligt bra jazz-album och en väldigt bra första-låt på skivan.

När jag har börjar använda nya hörlurar brukar jag testa hur bra de är med två låtar. Det är: Claire De Lune av Claude Debussy, ett väldigt lågmäld klassiskt stycke och So What av Miles Davis. Det är ofta svårt att höra basen i dåliga lurar och när man lyssnar på So What är det av stor vikt att man hör basen, eftersom den spelar en så betydande melodiös roll. Basen spelar, pianot svarar och så småningom kommer blåset in tillsammans med pianot. Det är gjort med enkla medel, men svänger trots det otroligt mycket. Precis när man fått nog av temat i början bryts det av av Miles välbekanta sordinbelagda trumpetspel. Låten är lång, över 9 minuter och innehåller många vackra solon. Det är mellan solona ett slags vackra brytningar, en slags utlösningar där musiken blommar ut, tills nästa solo kommer. Det är lugn musik, modal som den kallas, en klar kontrast mot den bop- musik som Miles spelade innan Kind of Blue, som var mycket hetsigare och vildare.

Waltz for Debby – Bill Evans

Nu när jag har haft lov den här veckan tänkte jag att jag skulle lägga ner mig och skriva en lite längre text än vanligt, om något som jag verkligen tycker mycket om. Låten Waltz for Debby förekom första gången på Evans första soloskiva, men det är inte den versionen jag lyssnat på, utan en något senare version, som är inspelade live i New York, 1961 på klubben The Village Vanguard.

Låten startar väldigt lugnt och mina tankar går direkt till den impressionistiska franska musiken, som jag läst att Evans var mycket inspirerad av. Han kombinerade amerikansk jazz med europeisk konstmusik från slutet av 1800- början av 1900-talet. Det är mycket vackert i början av den här inspelningen för i bakgrunden hörs ljud från omgivningen: sorl från publiken, bestick som slås mot varandra - Det ger en känsla av närvaro och tillför musiken ett större liv. Jag kan i fantasin med hjälp av dessa små hjälpmedel föreställa mig hela atmosfären.
Något som jag tänker mycket på är hur otroligt skickliga musikerna är, så skickliga att det komplicerade låter så lekande lätt. Musiken kombinerar skrivet material med långa stycken improvisation, så som jazz ofta är uppbyggd. Evans skapade genom åren flera trios med olika konstellationer och skapade med dem ett väldigt nära samspel och det hörs tydligt i låtarna.

Waltz for Debby från The Village Vanguard spelades in med basisten Scott LaFaro och trummisen Paul Motian och denna trio anses av många vara den främsta av Evans alla trios och även en av jazzmusikens främsta någonsin. De hade ett så speciellt samspel, där gränserna mellan solist och akompanjemang blev otydliga- musiken går i varann. Exempel på det är när Evans börjar spela en melodislinga, slutar tvärt, men basisten tar direkt upp det och fortsätter som förut.
Kort efter inspelningen av b.la. Waltz for Debby gjordes dog dock basisten Scott LaFaro och det blev slutet på den trion.

Bill Evans föddes 1929 i New Yersey och dog 1980. Han började under 50-talet spela med många stora namn inom jazzen, både traditionellt och inom den genre som kallades ”third stream”- en slags kombination av klassisk musik och jazzmusik. Evans spelade t.ex. på trumpetaren Miles Davis album Kind of Blue- en skiva som förövrigt är den jazzskiva som sålt flest exemplar i världen.

Jag älskar Bill Evans musik och när jag lyssnar på den tycker jag mycket om att tänka på att framför tangenterna satt denne tunne, bleke, försiktiga man. Han hade en så cool stil med sina glasögon och hur han satt vi pianot, djupt nersjunken över tangenterna, fokuserad på sitt spel. Han hade, som många jazzmusiker då, drogproblem under stor del av sitt liv och det bidrog starkt till hans bräcklighet och dåliga hälsa, som slutligen tog knäcken på hans kropp. Tråkigt att det skulle sluta så för honom. Men han lyckades trots sitt drogproblem under sin livstid skapa mycket vacker musik, vilket är väldigt imponerande tycker jag.

Den svenska sångerskan Monica Zetterlund samarbetade en del mmed Bill Evans. Hon sjöng den svenska texten till Bill Evans melodi. Av nån anledning kan man inte bädda in den youtube-videon, men här är länken: http://www.youtube.com/watch?v=8tp-nbchmHU

Här är låten helt instrumental: