Fyra låtar i veckan

Time - Dennis Wilson

2009-10-26T03:08:00.001-07:00

På en strand på den amerikanska västkusten går en man med långt skägg. Det kan tyckas att han ser snäll ut, men förmodligen så är det bara den där "nallebjörn"-looken han har. Börjar du prata med honom så kanske du inser att han i själva verket är ganska så bakfull. Du frågar honom förstås vad han då gör här. Han svarar då lite smått avvisande att han ska bege sig ut och surfa.

Vad du kanske har förstått vid det här laget är att mannen mitt emot dig råkar vara en av medlemmarna i The Beach Boys, nämligen Dennis Wilson. Ja, just det, brorsan till Brian och Carl. Kusin med Mike Love. Kanske förstår du då också hur passande det är att han nu står där på en strand och letar vågor med sitt skägg fladdrande i vinden. Det är ju lite av 70-talets Beach Boys image att vara den där "surfande typen". Faktum är att Dennis var den enda av bröderna som faktiskt surfar på riktigt. Ändå så var har han ju alltid varit bandets doldis, sittandes bakom trummorna, utan att stämma in i sång då de andra gör det. Och kanske är det lite just därför som han så här i efterhand, långt efter att han dog i en drunkningsolycka 1984, anses vara den mest spännande av bandets medlemmar. Fast, det är klart, det skadar nog inte att han också gjorde Pacific Ocean Blue.

Pacific Ocean Blue har idag klassiker-status, men när en grovt alkoholiserad Dennis gjorde skivan 1977 blev den knappast någon omedelbar hit. Så precis som för Nick Drake eller Arthur Russell så innefan sig berömmelsen först efter döden. Idag så hyllas som sagt hans enda album (förutom Bambu, som inte släpptes förrän efter Dennis död) ifrån en enad kritikerkår. Dagens låt är hämtad ifrån just detta stundvis kaotiska, stundvis popiga och stundvis otroligt sentimentala album. Time är en låt som visar upp alla sidorna. Samtidigt är den inte bara representativ utan även den självklara favoriten. Den börjar ömt och vackert men efter drygt två minuter slås trummorna igång och ger en kraftig dynamik i förhållande till det tidigare. Inte långt därefter är det över. Men intrycket är bestående.

"So long" säger Dennis kolugnt, och går vidare längs sitt alldeles egna Pacific Ocean.

Archangel - Burial

2009-10-22T12:47:00.000-07:00

Den senaste låten här på bloggen var ju som bekant en the XX-låt och nu tänker jag skriva om en annan artist som i likhet med XX gått på Elliott School i London

Det är sällan jag längtar efter en regnig, mörk morgon i januari, men när jag tänker på möjligheten att man kan ha Burial i hörlurarna medan man promenerar i kanske en stad eller nån annanstans och upplever landskapet och stämningen tillsammans med musiken framstår det hela mycket mer lockande. Verkligheten blir som en väldigt realistiskt och välanpassad musikvideo till de mystiska, mörka rytmer och nedpitchade soul-rösterna man lyssnar till.

Oavsett om det är trip-hop eller Drum’n-bass eller vad man vill kalla det, är Burial en väldigt skicklig och intressant låthantverkare som blandar “skilda” samplingar från maskingevär från dataspel och från motown-låtar.

Vilken låt man lyssnar på spelar inte så stor roll, jag tycker de flesta är väl värda att lyssna på, men just Archangel var den första jag hörde och jag gillar den fortfarande mycket.

Infinity - The Xx

2009-10-19T11:07:00.000-07:00

Inga överraskningar. Men jag måste få rekommendera The Xx's helt fenomenalt strålande underbart ljuvliga musik, även om ni förmodligen redan vet att vilka de är och hur fantastiskt superba de faktiskt är. För det har ju trots allt stått en hel del om de efter att de släppte deras självbetitlade platta nu i augusti. Och jag håller med. De är bra.

De har gått i Elliott School i London, samma skola som också unika artister och grupper så som Burial, Hot Chip och Four Tet varit elever på. Musikaliskt känns de dock inte så nytänkande, även om jag samtidigt tycker att det är svårt att komma med raka referenser. De lyckas på något sätt kännas ganska egna trots allt. Men någonting utöver det vanliga finns egentligen inte. Det är raka och ganska enkla poplåtar som seglar fram likt en segelbåt kryssar över en vik under stiltje. Det finns ett behagligt lugn över det. Det är lite som om de har världens mest använda ljud och till skillnad ifrån resten av världen lyckas utnyttja de på helt rätt sätt. Och det lyckas de med om och om igen.

Det tog inte många lyssningar (knappt en, tror jag) innan jag insåg att just låten Infinity var något alldeles extra. Den inleds så väldigt självsäkert innan den så småningom plötsligt går ut i hela kroppen i en plötslig vändning. Alla användning av instrument är väldigt sparsam men en basgång lyser som en fotogenlampa i mörkret och en trummis räddar världen i varenda ögonblick då han slår på sina magiska lådor; vilket inte är allt för ofta. En gitarr drar samtidigt långsamt i en åt alla håll medan en dramatisk kvinnoröst och en dyster mansröst gör detsamma. Därpå dras tempot upp av ett av vår världshistorias allra bästa ljud: ljudet av knäppande fingrar. Summa summarium så är det här helt enkelt för bra för att missas. Så om du mot förmodan faktiskt inte hört talas om The Xx, så har du åtminstone gjort det nu.

It’s gonna rain , part II - Steve Reich

2009-10-16T09:49:00.000-07:00

För att hitta in i en för en ny genre behöver i alla fall jag någon form av handledning till en början, något tips som man kan börja lyssna på. 1900-talets konstmusik är en djungel av olika kompositörer och artister och det finns så otroligt mycket att lyssna på. En dag, jag hade spotify öppet så kommer jag på något vis in på Steve Reich, den minimalistiska kompositören. Han har gjort hur mycket som helst känns det som när man tittar igenom listorna. Lyssnar först på Different trains, som jag tidigare läst lite om. Den svenska gruppen Fläskkvartetten satte upp den kompositionen förra året på judiska teatern i Stockholm. Jag tog en chansning och prövade sedan att lyssna på skivan precis under, Early works heter den och tänkte att tidiga verk, det borde ju vara en bra början. Därifrån kommer den här låten som är både vacker och väldigt rolig. Det är uppbyggt av repititioner av flera inspelningar. Låten är väldigt lång, men om man ger den sin tid så upplever man en mycket märklig, men samtidigt festlig musikupplevelse.

Den i mina ögon och öron svåra konsten att skapa något ur en återkommande kort repetition behärskar Reich verkligen och det märks i hans minimalistiska kompositioner överhuvudtaget och i denna låten drivs det till sin spets.

Möjligen kan vissa människor uppleva detta upprepande skrik som irriterande och inte njutbart överhuvudtaget, så upplevde jag också det till en början, men som med mycket bra musik så kunde jag inte ta in den direkt, utan jag började gilla låten efter ett tag och när jag gjorde det så tycker man mycket om den.

Good Woman - Cat Power

2009-10-12T09:19:00.000-07:00

Med risk att bli tråkig och vanlig så tänkte jag skriva om Chan Marshall aka Cat Power idag. Gör man någonting sådant på en blogg som denna så kan man förstås riskera sitt rykte; för även om det verkar vara väldigt få som inte förtrollats av denna amerikanska sångerska, så är det kanske också just därför hon känns ganska uttjatad vid det här laget. För mig har det känts ganska mycket som om hon är en i mängden bland alla dessa kvinnliga singer-songwriters som jämt får förstaplatsen på årsbästalistor i de flesta svenska tidningar. Lite långsammare än Feist, lite mer fart än Norah Jones. Och visst är hon stundom riktigt tråkig. Men låtarna är nästan alltid bra och hon är helt enkelt en väldigt duktig artist. Hur motsägelsefullt det än må låta.

You Are Free från 2003 är det album som jag spenderat allra mest tid lyssnandes på. Ibland slumrande uttråkad. Ibland överväldigad av Cat Power förmåga att förvåna och beröra. Dagens perspektiv är att det inte händer så mycket på den egentligen, men att den trots allt har flera låtar som är väldigt bra i sig själva. Anledning till att det blir tråkigt i längden är framförallt att det känns väldigt mycket "sitta framför brasan och sjunga myssånger" över det mesta. Låten jag har valt idag är den som kanske är allra mest på det viset, fastän det är möjligt att man inte har med någon elgitarr på scoutlägret.

Men jag kan inget annat än erkänna att det här är rent - för att använda ett lite otippat ord - bedårande vackert. Jag pratar om tredje spåret, Good Woman. Förmodligen handlar den om trygga relationer och att hitta sin livs kärlek, men det budskapet går mig förbi. Jag inser snart att det är just den där lägereldsnostalgin som jag inte kan motstå. Det är någonting väldigt ungdomligt över det samtidigt som Chan sjunger på ett sätt som känns väldigt vuxet. Vilket förstås är fullkomligt logiskt eftersom ungdomen på sätt och viss är just den tid i livet då vi allra helst vill se oss själva som vuxna. Förvisso var Cat Power vuxen vid tiden då låten skrevs, men nu är det mer en känsla (som alltid när man skriver om musik) jag försöker beskriva. Och det är väl i princip samma känsla som jag som gott som alltid eftersträvar när jag avnjuter musik.

This Is Our Lot - Wild Beasts

2009-10-04T22:55:00.000-07:00

September. I år. En sommar har nyss förflutit full av allting som en sommar innebär. Det blev kanske inte precis någon "Third summer of love", men några varma månader där gemene semestrare fick chansen att njuta av livet blev det väl allt. På musikfronten stod det dock som gott som stilla. Istället för att släppa skivor så är det väl ganska så vettigt att hålla konserter när det är festivaltider, så det är ju rätt så befogat att musiken släpps först till hösten. Så nu, i september, så har det brakat loss med en mängd olika hajper. The Xx kanske är störst och bäst, men jag tänkte som dagens låt slå ett slag för brittiska Wild Beasts.

Man kan tycka att Wild Beasts andra album, Two Dancers, kan kännas banalt och som en ganska simpel popplatta i mängden. Samtidigt så tror jag det är svårt att inte charmas av den lekfullhet som gör de - utan att de känns mindre seriösa - rent av spektakulära i sin framtoning. De låter förvisso stundvis en hel del som andra brittiska band med mindre originalitet, så som Joy Divisarna Editors. Men här ryms ingen plats för tunga basgångar och djup melankoli så istället kanske Yeasayer vore en rimligare referens. Lägg därpå också till Hayden Tharpes egensinnige röst som hänsynslöst går upp i falsett utan att fråga först. Det är svårt att stundom inte komma och tänka på Kate Bush The Dreaming.

Dagens låt heter hursomhelst This Is Our Lot och kommer in efter de två rätt så tråkiga titelspåren som låter nästan precis som tidigare nämnda Editors (fast jag måste tillägga att jag tycker rätt bra om Editors). När den kommer in, så räddar den dagen med den sortens popenergi som är unik för Wild Beast. Det är en riktigt bra låt och en sådan där riktigt självklar hit. Gitarrerna låter ungefär som i låtarna innan, men andra instrument, så som trummorna, imponerar istället med sin detaljrikedom. Framförallt så visar Tharpe upp allt vad hans röst duger till och just därför känns det som en ganska självklar låt att börja med om man undrar hur Wild Beasts låter.

Magnification - Yes

2009-10-04T07:52:00.000-07:00

Yes, är en progressiv rockgrupp från London som är ena riktiga långhåriga typer som man klart och tydligt ser har provet på många olika droger och djävulskap (även fast de har mognat en hel del med åren). Inget fel med det, det kan snarare göra musiken bättre och Yes har gjort rätt sköna låtar så jag antar att LSD'n har gjort sitt. Deras musik låter ju inte konstig precis men de har en slags köraktigt mäktig känsla över sin musik, jag själv är en riktig fanboy för de där låtarna som känns stora och påträffligt kraftiga. Yes leverar. Magnification är kanske inte bättre än många andra av deras spår men den har iallafall det som gör Yes musik igenkännbar.
Magnification är en fartfylld och spännande resa jag fann mycket uppfriskande att åka på.
Idag består gruppen av Benoît David, Stewe Howe, Oliver Wakeman, Chris Squire och Alan white. Magnification skrevs när Jon Anderson var sångare i bandet och det är ju egentligen hans röst som känns mest som Yes. jag vet inte riktigt hur det kommer gå för Yes i framtiden men de är ju på turné och rockar loss så jag anser att bara tiden kan avgöra när Yes är klara.

Millers Crake - John Zorn

2009-09-17T10:35:00.000-07:00

Miller Crake är en för mig helt ny låt, jag har kanske lyssnat på den högst 5 gånger. Men jag gillar den väldigt mycket. Just nu iallafall. Så är det med musik har jag upptäckt, det man ett tag tycker väldigt mycket om kan efter att tid passerat framstå för en själv som väldigt tråkig och man förstår inte vad man sett i musiken, som man tidigare tyckt så mycket om. Kanske blir det så med den här John Zorn-låten, men jag tänkte idag att jag inte ska skriva om någon av mina absoluta favoritlåtar, inte någon legendarisk inspelning med en lång bakgrundshistoria som jag skulle kunna dra och på så sätt fylla ut hela textutrymmet. Nej, idag blir det en Zorn-låt som är från 2009.

John Zorn kallas ibland för en post-modern musiker eftersom han likt en kameleont kan röra sig mellan genrer från olika tider och platser, från skiva till skiva. Den Zorn jag framförallt lyssnat på är stöket och bråkets Zorn, från skivor som Spy vs Spy och Naked City, men även från hans kanske största kommersiella framgång, The big gundown, där Zorn intepreterar musik gjord av Ennio Moricone med ett slags ljud-sjoks teknik, där musiken har många olika ljudbilder och olika uttryck i samma låt.

På senare tid har Zorn gjort musik som är mycket mer “vanlig jazz”. Tämligen försiktig piano-bas-trummor-jazz som påminner lite om Vince Guraldi (som bland annat gjort soundtracket till Snobben). Det är behagligt att lyssna på och kul med tanke på vad Zorn tidigare gjort. Det är kul med experiment i musik och artister som inte fastnar i ett fack.

Den minsta av segrar - 1900

2009-09-14T10:13:00.000-07:00

Idag känns det inte som om jag kommer att behöva skriva så mycket.

Det känns nämligen svårt att berätta särskilt mycket om en låt så som Den minsta av segrar, en låt av Karlstadbon Christian Gabel under hans alias 1900. Talar man om låten rent konkret så är det en väldigt enkel melodi som led av en saxofon som för sin alldeles egna långsamma takt. Utöver detta, samt ett svagt brus och ett piano, finns inte mycket mer att höra. Men nog räcker detta för att göra bland det mest nostalgiskt laddade jag hört.

Det här är musiken som hörs i svag bakgrund när du i dina drömmar ser tillbaka på dina allra bästa ungdomsdagar. Det här är musiken som får dig att tänka på alla och allt du älskar omkring dig. Det här är musiken som du väljer att spela på din alldeles egna värmländska begravning. Men det är inte låten som du kommer att gå runt och spela i dina hörlurar i några månader framöver, den är helt enkelt för stor för det.

But Not for Me - Chet Baker

2009-09-04T06:19:00.000-07:00

Chet Baker är nog min favorit bland alla jazz-sångare. När jag skriver detta börjar jag fundera på om jag verkligen kan jämföra Chet Baker med andra favoriter som Billie Holiday, Johnny Hartman, Frank Sinatra eller Nina Simone, går det verkligen att ranka dem? Det räcker kanske med att säga att jag är väldigt förtjust i Chet Bakers musik och att jag lyssnat väldigt mycket på hans inspelningar.

Jag minns en gång när jag råkade höra Chet Baker på radio, bara en snutt, efter dagens dikt på P1 och jag tänkte: “Vad är det här för röst? Är det en kvinna eller en man som sjunger?”. Jag tyckte i varje fall mycket om det. Och, visst, han har en väldigt androgyn röst. Rösten är det jag lade märke till först, hans melankoliska, “nära” röst (jag antar att han åstadkom det genom att sjunga nära mikrofonen), hans fraseringar, hans djupa röst som gör det nästan svårt att tro att han faktiskt var vit. Han var en otrolig sångare med en röst som man känner igen direkt. Inte nog med det var han även trumpetare, och en trumpetare med en egen stil. Han hade ett spel som var rakt och improviserade med en väldigt ren och vacker ton på trumpeten.

Det är ju även hans låtval som gör honom till en speciell karaktär, han valde ofta låtar med väldigt melankoliska, ofta rent utav ledsna texter och det har gjort att man lätt ser som den kärlekskranke, vackre James Dean-figuren som har så svårt att hittar den kärlek han letar efter och när han väl hittar den så är den kärleken inte för honom. Om det handlar till exempel denna låten, But Not for Me, om. Hur han var som person vet jag inte riktigt, men något jag vet är att han hade i perioder stora problem med missbruk och det kan ju göra det flesta insatta i vad uttrycket “blue” står för. För det är det låtarna handlar om. I vissa fall kan det kännas som man dränks av alla denna självömkan och vemodighet, men oftast är det vackert och tröstande att lyssna på, tycker jag.
But Not for Me är med på skivan “Chet Baker Sings”, som Chet spelade in tillsammans med bland annat pianisten Russ Freeman, som är något av en klassiker inom jazz och ett gott exempel på den softa coola musik som kom från Amerikanska Västkusten på 50-talet.

Oh Yeah - Can

2009-08-31T05:23:00.001-07:00

Att kalla krautrock avslappnande hör väl knappast till det normala. Tangerine Dream är en sak - för det mesta är ju deras musik själva definitionen av allt vad ambient och chillout är - men Köln-bandet Cans tidiga album däremot? Snackar vi album som Ege Bamyasi, Monster Movie och Tago Mago så får de flesta ont i magen av bara tanken. Men efter att ha lyssnat på den sist nämnda skivan - Tago Mago från 1971 - med blandad förtjusning under en längre tid har jag inte bara hajat vad som är bra med musiken utan jag har också börjat känna att jag kan slappna av till den och framförallt att jag kan njuta av den. Fast naturligtvis är det ingen skiva du spelar i bakgrunden när du har middagsbjudning.

Men är du ensam eller tillsammans med dina krautkompisar, så kan man absolut slänga på en låt så som Oh Yeah för maximal tysk 70-tals känsla. Då är det bara att höja volymen och njuta av alla fantastiska finesser. Framförallt så kommer du och dina polare att hamna i just denna avslappnande trans som en van Can-lyssnare känner sig bekant med. I denna trans är allting underbart; för givetvis är musik alltid det bästa knarket. Oh Yeah är drygt 7 minuter och består av ett flertal olika partier som hålls samman av helt gudomliga trumkonster, ljuvligt flum på gitarren och den där tunga, påfrestande basen som gör att denna väldigt rytmiska musik inte alls får dig att vilja dansa; utan snarare får dig att svettas som om det vore en skräckfilm du beskådade. Hade det varit en sådan hade det förmodligen varit Adrian Lynes Jacobs inferno med tanke på musikens förmåga att hela tiden byta känsloläge; precis som jag aldrig visste om jag skulle sitta och darra eller sitta och småle när jag såg nyss nämnda film i somras, det var just denna förvirring som kanske skrämde mest. I Cans värld drivs melodien och därav musiken av sångarens Kenji "Damo" Suzuki (alla medlemmar i Can har konstiga namn) besynnerliga sång och i Oh Yeah sjungs det på engelska och ett språk som jag misstänker är spanska.

Gotham Lullaby - Meredith Monk

2009-08-28T05:59:00.000-07:00

Efter ett uppehåll under sommaren, började jag, när hösten började kännas vid om jag skulle ta och försöka skriva om någon av sommarens låt-upptäckter. Detta är en av dessa:

Monk, tänkte jag när jag såg hennes namn för första gången, har hon någon slags släktskap med jazz-pianisten Thelonious Monk? Jag tror inte de har några biologiska band, men namnet kombinerat med den häftiga bilden på Meredith jag såg på internet gjorde att jag började intressera mig för hennes musik. En dag i somras råkade jag hitta just denna skiva , Dolmen Music, som dagens låt kommer ifrån i en bekants skivhylla och lyssnade på första låten: Gotham Lullaby. Till att börja med är det enbart ett repetitivt ekande piano där efter en liten stund Merediths häftiga, kraftfulla sångröst kommer in. Hon sjunger på något märkligt språk, frågan är om det ens är något vanligt språk hon sjunger på. Hon använder mer rösten som ett instrument bland alla andra. Det jag gillar framförallt med denna låten är hur hon går från de djupa tonerna till de pipigt höga, spetsiga skrien. Hon har verkat inom olika konstarter, som dans, film och musik. Som hon själv sagt vid ett tillfälle:

"I work in between the cracks, where the voice starts dancing, where the body starts singing, where theater becomes cinema."

Hon har gett ut ett antal skivor på det tyska skivbolaget ECM, och denna är en av dessa.

Potion - Morphine

2009-08-24T10:55:00.000-07:00

Sedan ganska lång tid tillbaka har jag haft kortare perioder då jag tillägnat viss tid åt fullständig beundran inför bandet Morphines fantastiska 90-talsskiva Like Swimming. Morphine är ett på många sätt typiskt 90-tal, fast med en hårdare attityd som inte alls bör associeras med hip-hop, hårdrock eller grunge. Med deras exceptionella banduppsättning: sång, bas, trummor samt trumpet, lyckas de stå sig osannolikt unika utan att falla ur varken deras 90-tal eller den tid vi är inne i nu tio år efter att bandet upplöstes (p.g.a. frontmannen Mark Sandmans bortgång). Har drabbas skönt Tom Waits-gung samman med heroinmusik i still med Spaceman 3 och ett brutalt jazzflås för att i slutändan bli en homogen rocksoppa som aldrig överraskar men alltid tillfredsställer. Det låter lite som om det är inspelat på botten av Atlanten och därav gör konvolutet och albumtiteln sitt bästa för att ramma in det hela.

Nästan varje låt på Like Swimming känns värdig beröm men som dagens låt väljer jag inledande (efter introt) Potionsom är typisk för skivan med tanke på sitt trumpet-riff med "egyptisk touch" och sina tillfälliga kaosimpulser. Melodien sätter sig direkt och när de två minuterna som låten varar är slut vill man bara ha mer. Vilket man också får. Det hela är början på en tripp där du som lyssnare bara sjunker ner och ner i det stora blå under resten av albumets grå (men trots allt mycket lyckliga) spår som jag bara blir mer och mer förtjust i för varje ögonblick som går.

Skinny Love - Bon Iver

2009-06-15T15:04:00.001-07:00

Ordet "mysigt" tycker jag är rätt så avskyvärt... Anledningen är att jag får upp så hemska scenarior i mitt huvud när jag hör det. Det kan t.ex. vara någon mysig soffa på ett mysigt café där några mysiga ungdomar sitter och sörplar mysigt te. Det låter väl rätt mysigt, kanske du då tänker. Och visst, det är väl möjligt att det bara jag som får sådana otäcka vibbar i hela kroppen av att tänka på den tristess jag skulle få av att sitta där med dessa mysiga ungdomar. Hur som helst är "mysigt" ett ord som ibland skiljer ut sig rätt kraftigt ifrån sina synonymer och därav kan vara svårt att ersätta. Det är just därför jag sitter och tänker "Åh, vad mysigt det låter" när jag precis varit och köpt Bon Ivers hyperhypade album For Emma, Forever Ago från förra året. Då blir jag lite arg på mig själv...

Hur jag än vänder och vrider på det så är det just det där ordet - det som jag redan använt åtta gånger för mycket i dagens text - just det ord som beskriver de tillfällen då du lyssnar på Bon Ivers skiva. Du kan göra det en sen sommarkväll framför brasan, en tidig morgon till frukost eller under en regnig biltur, så är det samma ord som dyker upp i huvudet. Låten Skinny Love är inget undantag. Den är otroligt enkel och typisk amerikanskt folklig i sitt upplägg, men Bon Iver gör någonting, framförallt med refrängen, så att den ändå känns som någonting långt över det vanliga. Så är hela For Emma, Forever Ago. Bon Iver var alltså med andra ord kanske förra årets allra mest befogade hype.

What Have You Done? - Naomi Shelton & The Gospel Queens

2009-06-14T12:32:00.000-07:00

Det har varit lite dött här på bloggen ett tag nu. Orsakerna är oklara och om det finns bra bortförklaringar är jag osäker på. Men. Vi kan inte låta någon veckas lathet störa bloggens helhet och viktiga budskap: Att ge er alla läsare tips om låtar! Så därför kommer jag nu med ett nytt inlägg som säkerligen kommer få er att tappa andan. Just det, vi ger oss in i en ny värld, fylld av gospel och svarta röster(!).

Naomi Shelton är har som många andra gospel sångare växt upp med att sjunga i sina kyrkor har även Naomi spenderat mycket tid i soul klubbarna runt New York. Där hon växte upp i Brooklyn är gospel en vanlig del av vardagen och många har gett ut album. Nu kommer Naomi Shelton och hennes tre körsångare med sin första skiva "What Have You Done, My Brother?" som speglar Naomis energi, hennes kärlek för musik och hennes känsla och som vilket gör skivan inte till vilket album som helst.
"What Have You Done?" är den första låten jag hörde på skivan, och det är den jag har tänkt tala lite om idag. För den tyckte jag var så fantastisk fin. Även om den har starka känslor lyfter även Naomi fram en munter del i låten. Hon sjunger med sin själ, starka mörka toner som stannar kvar i en. Det sitter fint. Helt klart värt att lyssna igenom, kanske mer än en gång.

Ni kan lyssna på Spotify eller deras Myspace.

Hypnotic - Hypnotic Brass Ensemble

2009-06-05T08:24:00.000-07:00

Hypnotic Brass Ensemble är en lite annorlunda brass-ensemble, med en speciell häftig stil. Medlemmarna ser ut som typiska hip-hop killar, men spelar vild brass-musik. Men stilen gör absolut inte deras musik varken bättre eller sämre. Men de gör väldigt bra musik tycker jag som är speciellt intresserad av blås-musik överhuvudtaget. Har på sistonde intresserat mig för mycket blåsensemble-musik som t.ex. Bill Wells och Meher Shalal Hash Baz, Tenniscoats och så nu Hypnotic Brass Ensemble.

Under hela låten tutar en dov tuba i bakgrunden, som en bas till det fina arrangemanget med olika instrument. Det är trumpeter, saxofoner, tromboner, horn och mycket mer härliga instrument som får det att svänga ordentligt.

Tycker att framsidan på deras nyaste skiva Hypnotic Brass Ensemble är roligt och fint. Det är först svårt att se vad det föreställer, jag anade först ett tyg , men sedan såg jag att det är, vad jag tror i alla fall ett väldigt deformerat och tillknycklat klockstycke på ett horn av något slag.

Our Eyes - A Mountain of One

2009-06-01T13:59:00.000-07:00

Förra årets bästa album var Studios andra album på CD. Ett remixalbum som sammanfattade en del av vad de hållit på med i deras baleariska skogar senaste och fungerade som en uppföljare till deras bejublade Yearbook 1: Yearbook 2. Hela den skivan är förstås bra, men det är utan minsta tvivel inledande Brown Piano som man sent glömmer. Det är en fullständigt rafflande syntmassaker på brittiska A Mountain of Ones originallåt, som levererar på under elva helt underbara minuter som bara blir intensivare och intensivare. Någon gång kommer jag (ifall ingen annan hinner förre) att skriva mer om just den här låten, men idag så skulle jag hellre vilja skriva om de som står bakom musiken. När jag tidigare i år skaffade Spotify så var nämligen A Mountain of One (och de andra artisterna som gjort låtar som finns på Yearbook 2) en grupp som jag kollade upp tämligen tidigt och där fann jag deras enda hittills gjorda album Collected Works som verkligen fastnade i huvudet. Sedan dess har jag haft svårt att låta allt för många dagar gå utan det regelbundna intaget av låtar som Freeride, Innocent Line och - naturligtvis - Brown Piano. "Det är baleariskt!" som musikrecensenterna skulle hojta, och även jag. Egentligen går det att välja i stort sett vilken låt som helst som dagens stycke; så som det oftast är när jag ska presentera en låt ifrån en skiva jag gillar, men valet hamnar av någon outgrundlig anledning på Our Eyes. Den är en sval bris i en annars så stekande djungel. Ett piano driver musiken framåt medan en röst pratar till lyssnaren och tillsammans med resten av musiken blir det magiskt och episkt. Det är som om hela världen drabbar samman. I.a.f. lite, lite grann...

Summering: maj 2009

2009-06-01T13:38:00.000-07:00

Vecka 18

1 maj Strange Meadow Lark - Dave Bruebeck Quartet

3 maj Freddy Mcquinn - Bitch

Vecka 19

4 maj Big Ideas: Don't Get Any - James Houston

8 maj Up Broadway - Moondog

Vecka 20

11 maj It's All Around You - Tortoise

16 maj The Mercy Seat - Nick Cave & the Bad Seeds

Vecka 21

22 maj Lady Day and John Coltrane - Gil Scott-Heron

Vecka 22

29 maj When Am I Going To Make A Living - Sade

When Am I Going To Make A Living - Sade

2009-05-29T07:51:00.000-07:00

Sade, det låter nästan som det engelska ordet Sad och jag tycker det passar på sätt och vis. När hon sjunger låter hon lite ledsen på något vis. Med en speciell fusion av jazz-komp och pop-melodier debuterade Sade med skivan Diamond Life, som dagens låt kommer ifrån. Jag har egentligen lyssnat mest på hennes andra skiva, Promise och låten Sweetest Taboo. Hon sjunger väldigt speciellt , lite sprucket, vackert på samma sätt som Billie Holiday ibland.

Efter några lyssnar på When Am I Going To Make A Living ser jag varje gång jag sätter på den fram emot det härliga saxofonsolot som ligger mot slutet av låten. Sade kommer in medan saxofonen fortfarande spelar och sjunger refrängen och det är så vackert hopsatt att man ryser.

Lady Day and John Coltrane - Gil Scott-Heron

2009-05-21T12:02:00.000-07:00

Gil Scott Heron ses som en tidig spoken-word och hip-hop artist och han kallas ofta hip-hopens fader, men han har även framträtt med lite mer traditionell soul-musik. Det är den sidan man hör i den här låten, där Scott-Heron sjunger om lösningen på alla de problem man kan tänkas ha- mår man dåligt kan man lösa det genom att lyssna på Lady Day, dvs Billie Holiday eller saxofonisten John Coltrane. Det är en härlig låt och jag gillar texten väldigt mycket, eftersom jag både tycker om Coltrane och Holiday och håller med om det han säger. Det är fantastiskt musik och en finfin hyllning av de båda legenderna.

Gil Scott-Heron har även gjort den tidiga hip-hop/spoken word-låten The Revoloution wil not be Televised, som jag också kan rekommendera. Det är starkt politiskt musik och det tycker jag är väldigt mäktigt att lyssna på.

The Mercy Seat - Nick Cave & The Bad Seeds

2009-05-17T11:46:00.000-07:00

Något som många tagit upp i musiken under årens gång, inom de flesta genrer skulle jag vilja säga. Är att bli dömd till döden. Nick Cave & The Bad Seeds är inget undantag. (För att förlätta för oss alla kallar jag Nick Cave % The Bad seeds bara för Nick Cave) Nick Cave har en väldigt speciell spridning inom sin musik. Från vackra ballader till psykedeliskt trasig rock. Det är nog också därför de har blivit så älskade för sin annorlunda inriktning. "The Mercy Seat" är nog inte i det stora hela så väldans speciell. Det är ju just att det är Nick Cave som framför det som förvandlar musiken till det där extra fantastiska.
"The Mercy Seat" handlar ju som sagt om att bli dömd till döden och Nick Cave gör det till en grym saga i ett snabbt tempo med stråkar och klang som får en att rysa. Många låtar har ju olika delar i själva musiken. Kanske en uppbyggnad eller trapatser. The Mercy Seat börjar med att Nick Cave talar och sedan släpper lös allt han har. Det är det som gör allt så mäktigt.
Jag är iallafall mycket nöjd med vad Nick Cave har lyckats åstakomma i "The Mercy Seat". Defenitivt värt att lyssna på och insupa.

It's All Around You - Tortoise

2009-05-11T08:10:00.000-07:00

Ska försöka hålla nere på textmaterialet idag eftersom det är en sådan dag idag (en sådan dag då man skriver kort). Dagens låt är rätt och slätt Tortoise låt It's All Around You ifrån skivan med samma namn utkommen 2004. Jag vet inte särskilt mycket om bandet förutom att de gjort en del album sedan 90-talet och att de brukar sorteras under genren post-rock. Sistnämnda faktum var någonting som förvånade mig efter att ha fått höra It's All Around You för några år sedan, men sedan dess har jag lärt känna band som Mogwai och förstått lite bättre vad post-rock faktiskt går ut på. Men visst skiljer det sig markant ifrån band som Mogwai. Likheterna är näst intill minimala. Här spretar musiken allt som oftast mot framförallt syntmusik men också t.ex. till krautrock. Just den här låten - som inleder skivan - fångar direkt upp intresset och även om en lyssnare som är ovan med instrumental musik kommer att tröttna på musiken senare under albumets framfart så kommer den så småningom leta sig tillbaka till den där introducerande låten som breder ut sig över rummet precis som landskapet gör över It's All Around You's framsida. I livevideon nedan är den kanske inte lika fängslande eftersom den är i ett mer oaptitligt och snabbare tempo. Mina tankar går lätt emot Battles, som jag lyssnat mycket på senaste veckorna, när jag lyssnar på just denna video.

Up Broadway - Moondog

2009-05-08T13:46:00.000-07:00

Det finns många sätt att upptäcka musik på. Låtar kan komma till en på alla möjliga oväntade sätt.

Ett sätt är att lyssna på mixtapes, som ofta dj:s satt ihop, till exempel det Moondog-mixtape som jag fick tag på genom någon blogg på internet. När jag lyssnat har jag slagits framförallt av hur olika musik Moondog skapade. Ibland är det hela stråkorkestrar, ibland bara något eller några av hans märkliga, egentillverkad instrument. Låtarna innehåller också ofta ljud från gatan, platsen där han spelade in många av sina märkliga låtar. Moondog levde framförallt i New York och hade en väldigt speciell klädsel, han klädde sig nämligen som en nordisk viking från vikingatiden. Dessutom levde han till stor del ute på gatan och uppträdde som något av en tiggare. Men han skapade även mycket speciell experimentell musik, ofta med inspelningsutrustningen under sina kläder.

Up Broadway är en svängig låt, som känns lite som någon slags urkraft, det ger mig känslan av en bil som åker fort som tusan uppför Broadway. Möjligen tillför titeln mycket till de associationerna, men titeln hör ju också till upplevelsen av låten egentligen. Ljudet är väldig lo-fi, men det känns bara spännande och exotiskt, tycker jag. Det börjar med inspelningar direkt från gatan, och man får känslan av New York på 60-talet på något sätt. Sedan ljuder ljudet av flera saxofoner och det svänger ordentligt.

Youtube är ju minst sagt begränsat när det gäller musik, men här är i alla fall en annan låt som Moondog gjort, Viking heter den, som är minst lika bra. Vill ni höra Up Broadway finns den att lyssna på på Spotify här

Big Ideas: Don't Get Any - James Houston

2009-05-05T13:09:00.001-07:00

Vitsen med den här bloggen är ju egentligen inte bara att rekommendera de där mästerverken till låtar som finns. Idag är min valda låt inte "underbart vacker" (vacker i den benämningen att det tillger njutning) på det viset som jag brukar välja låtar på. Istället har jag slagit ett kast för nörderiet, Youtube och den sortens covers som får en att dra i mungiporna. För när jag fick se vad James Houston bakat ihop som bidrag till den tävling som det inte allt för okända bandet Radiohead utannonserat på sin hemsida - där vinnaren skulle göra den bästa remixen på deras låt Nude från senaste albumet In Rainbows - så var det just i kindpartierna runt munnen som det stramade. Originallåten är helt underbar och den bästa från just nämnda album men att kalla denna remix underbar skulle jag nog egentligen enbart kunna säga med glimten i ögat. Men ändå, har du lyssnat på Radioheads spår så kommer du bli stormförtjust i James Houstons vinnarbidrag. Han skriver själv på Youtube att "det inte låter bra, men det är inte heller meningen" vilket jag inte alls kan instämma till. När låten kommer igång på riktigt är det klass, helt enkelt.

Så vad för nytänkande idé handlar det här om nu? Jo, Houston har helt enkelt tagit låten - som Radioheads sångare Thom Yorke antagligen valde minst lika mycket för att den går i en sådan omöjligt långsam takt gentemot sådan musik man i övrigt brukar göra remixer på, som för att den är så bra - och spelat in den på nytt med diverse elektroniskt kontorsmaterial och dylikt. En ZX Spectrum-hemdator som framkallar ljudet av gitarrer, en skrivare som låter som trummor, scanner som bas och fixade hårddiskar som han lyckas ta fram ett extremt bra sångljud ifrån. Alla ljud följer förstås låten in i minsta detalj och lyckats t.o.m. framhäva samma härliga känsla som originalet. Första minuten av videon här ovan är det mest buller, men vänta ni bara, så småningom når musiken en riktigt hög nivå med tanke på vad det är. Påhittet är förvisso inte helt nytt - letar man hittar man mängder på Youtube - men jag tror att det är sällsynt att det görs såhär bra.

Freddy Mcquinn - Bitch

2009-05-03T03:32:00.000-07:00

En helt vanlig vardagseftermiddag när jag sitter med en del skrivuppgifter att göra orkar jag inte lyssna på Spotify mer utan besöker "deezer.com". Min favorithemsida när det gäller ny musik. Jag tittar igenom de nya låtarna och upptäcker en man kallad Freddy Mcquinn med en låt kallad "Bitch". Nu förväntar jag mig något i smak med dagens populärmusik likt Lady Gaga eller Katy Perry.
Men jag blir överraskad. Så här ska ju inte populärmusik låta! Speciellt inte idag. Jag förstår snabbt att det inte alls är sådan där MTV-pop utan lite mer psychadelisk talande musik. Med starka ackord på elgitarren och klingande klockljud sätter Mcquinn igång med en mystisk sång som skulle kunna passa i någon mörk gränd.
Jag kan inget annat göra än att gilla det. Jag kollar upp honom på Myspace och Last.fm och han verkar relativt ny. Låten slutar mer uppspelt och lycklig än den började vilket är ganska ovanligt enligt mig. "Bitch" är en sådan låt man inte behöver kunna texten för att uppskatta. Bara hans sätt att säga det är nog.
Jag fortsätter att lyssna några gånger. Han finns bara på deezer ännu. Han är så ny och orörd.

Summering: april 2009

2009-05-01T11:00:00.001-07:00

vecka 14

3 april - Simoon – Yellow Magic Orchestra

vecka 15

6 april The Rip - Portishead

8 april Bängen trålar - Nationalteatern

10 april I Feel For You - Chaka Khan

vecka 16

13 april Café Cosmopolite - Freddie Wadling

16 april Pannonica - Thelonious Monk

18 april Strizzalo - DeVotchKa

19 april Sea Song - Robert Wyatt

vecka 17

24 april Saltsjöbanan - Emma Nordenstam

Strange Meadow Lark - Dave Bruebeck Quartet

2009-04-30T15:11:00.000-07:00

“Hiten” på den här skivan, Time out är Take 5, som interpreterats av otaliga musiker efter originalet av Dave Bruebeck Quartet. Det är en finfin låt, men den jag fastnat för mest på denna intressanta jazzskiva är faktiskt nummer två, Strange Meadow Lark. Varför denna låt är så ypperlig kommer jag till senare.

Jag ska först skriva lite om det speciella med Time out. Skivan kom 1959 och är ett typiskt exempel på den förgrening in om jazz som kallats “cool jazz”. Cool jazz är ofta lugn och ordnad musik, gjord framförallt av vita musiker. Cool jazz är ofta ansedd som ganska mesig musik i jämförelse med till exempel Be-bop som var samtida, men jag tycker faktiskt Cool jazzen har sina kvaliteter. Dave Bruebeck quartet experimenterade på denna skiva med olika taktarter, vilket då var ovanligt att göra inom jazzmusiken. Jag måste säga att jag har ganska svårt att förstå både vad takt- och tonart är för någonting, tämligen omusikalisk som jag är. Men det är häftigt ändå.

Så till låten: Låten inleds av ett långt stycke enbart pianospel. Det är vackert, men det behöver brytas av och utvecklas på något sätt för att låten ska bli bra. Plötsligt hör man, väldigt svagt i bakgrunden ljudet av något i, bakom pianospelet. jag är inte säker, men jag tror det är ljudet av trumisen som tar upp trumpinnarna. Trummorna kommer igång och sedan saxofonen. Och vilken saxofon sen! Den har verkligen ett silkeslent ljud och det bryter av det tidigare pianospelet på ett perfekt sätt. Jag älskar när sådana byten, brott eller vad man ska kalla det, i musiken sker. Det är vackert hur stämningen i musiken så snabbt kan bytas.

Saltsjöbanan - Emma Nordenstam

2009-04-24T10:36:00.000-07:00

Anledningen till att jag från början hörde talas om Emma Nordenstam är genom hennes lite mer kända syster Stina Nordenstam. Likt Stina sjunger Emma, fast oftast på svenska. Stina sjunger oftast på Engelska och deras röster är i övrigt också väldigt olika.
I texten i Saltsjöbanan berättar hon en liten vardagshistoria, med många detaljer från situationer som jag kan känna igen från mitt eget liv. Det är likt fina barnvisor, av t.ex. Jojje Wadenius, fast med lite annorlunda musik till texten. En textrad jag tycker speciellt mycket om i låten är:

“pappa ser program som pappor brukar se om krig och fotboll eller jazz”

Jag har varit mycket i Saltsjöbaden under min uppväxt och jag tror att det bidrar till den fina känsla som låten ger mig. Jag har flera gånger åkt både in och ut från Stockholm med Saltsjöbanan och de minnen jag har från platsen förstärker den känsla som låten ger mig. Känslan av att låten utspelar sig på en plats som jag vistats på mycket är speciell och vacker.

Sea Song - Robert Wyatt

2009-04-19T22:08:00.001-07:00

Robert Wyatts Rock Bottom från 1974 är mest känd för:

1) Wyatt, som tidigare varit trummis i det progressiva och psykedeliska The Soft Machine, drack sig rejält berusad en tid innan han konstruerade fram albumet, resultatet av detta var att han föll ner ifrån fjärde våningen i ett hus vilket gjorde en sådan skada på hans ben att de aldrig skulle kunna användas igen. Bitterheten av detta säger många är vad som skapade Rock Bottom.

och

2) Det är ett mästerverk.

Båda utsagorna stämmer.

Jag har gjort det lätt för mig och valt Sea Song ifrån ovan nämnda album. Istället hade jag kunnat välja t.ex. helt makalöst melankoliska och fantastiska Alifib, eller i princip vilken låt som helst från skivan. Men genom att välja just Sea Song har jag också valt ett säkert kort. Den är förvisso precis som resten av hela Wyatts karriär mångbottnad, men fuktas inte likt mycket som "det andra" av det där frijazziga soundet; den där psykedeliska progressiva rocken som Wyatt lärde sig att framföra under sin tid i The Soft Machine. Ska man börja lyssna på denna fascinerande persons musik gör man kanske bäst i att börja med den här låten, helt enkelt. På Drury Lane finns det å andra sidan en nio minuters lång ganska vimsig version som måhända säger emot det mesta jag hittills skrivit, men börja för all del med den versionen som infinner sig på Rock Bottom.

Även där surrar det en hel del. Ett piano spelar långsamt i moll, körerna sjunger som om de var på väg emot dödsriket och Wyatt sjunger då som djävulen. Men det är långt ifrån helvetets musik som smeker oss i öronen under de underbara minuterna vi lyssnar på Sea Song. Det finns en annan del av låten som hela tiden tävlar mot det mörka. En ljus framtid som gör en gråtfärdig av lycka. När låten tonar ut så är man absolut belåten och även ifall man då kanske borde stänga av albumet, lägga sig i sin säng och sedan sova gott så går inte det för sig när det musiken faktiskt fortsätter därefter. Det finns en handfull fler känslor att uppleva innan man tagit sig hela vägen igenom för att till sist hamna i det otroligt mystiska, spöklika och tudelade slutet Little Red Robin Hood the Road. Just dessa känslobyten är centrala för Wyatts musik i största allmänhet och i synnerhet Sea Song. Också just därför är det en utmärk låt att börja med ifall du som läsare fortfarande inte bekantat dig med den fortfarande levande och rullstolsbundna legenden.

En ny live-spelningen med Robert Wyatt där han framför Sea Song i en lättbegriplig version. Man undrar ju hur jag lyckades hitta så många ord som jag uppenbarligen funnit här ovan. Det finns väl inga ord för sådant här?

Strizzalo - DeVotchKa

2009-04-18T09:49:00.000-07:00

Hej och goddag. Jag har inte skrivit ett inlägg under hela påsklovet! Så nu måste jag börja göra ett inlägg varannan dag som straff (eller inte).

Iallfall, dagens inlägg handlar om kanske inte en av mina favoritlåtar, men helt klart ett av mina favoritband: DeVotchKa! Låten jag har valt är Strizzalo, som finns med på deras senaste skiva "A Mad & Faithfull Telling" som kom ut 2008. DeVotchKa är från amerika och kom med sin första skiva år 2000. DeVotchKa är verkligen något helt annat än vad man kan förvänta sig. Deras musik går i influenser från romansk, grekis, slavisk, bolero och Mariachi som ger en folkmusisk känsla bortom förstånd (?). Bandet består av de fyra allmusikerna Nick Urata, Tom Hagerman, Jeanie Schroder och Shawn King. Tillsammans bildar de en orkester med ovanligt många instrument. Det här är så häftigt att jag bara måste göra en lista på instrumenten de spelar: Gitarr, piano, trumpet, theremin(!), Bouzouki, Dragspel, Melodika, Sousafon, kontrabas, trummor, olika slagverk och orgel. Tillsammans med Schroder's och Urata's röster blir det rätt fenomenalt ska jag säga er. Nåväl, över till sången (och mitt beroende av dragspel...).

Strizzalo kanske egentligen inte är något speciellt överhuvudtaget i jämförelse med andra stycken från DeVotchKa. Knappt en minut lång, men får ming ändå att spela den om och om igen. Var ligger hemligheten? Självklara svaret är fantastiskt dragspelande. Den ger ett starkt intryck och smyger sig in och ger ett kraftigt avslutande. Det kittlar i hela kroppen och man blir småglad av bara tanken att sitta och spela instrumenten själv. Klangen och lekfullheten är så finurlig, ja finurlig, är ett väldigt bra ord minst sagt.

Köp helt enkelt nya skivan, den är fullspäckad med smaskigt innehåll som öron äter likt glass i solsken.

Pannonica - Thelonious Monk

2009-04-16T16:07:00.000-07:00

Thelonious Monk på jazzklubben The Open Door i New York

Igår natt hade jag problem med att sova och gick då upp och satte mig och läste i det nyaste numret av Orkesterjournalen. Orkesterjournalen är för de som inte vet, en svensk jazz-tidskrift, som även är världen äldsta jazz-tidning. Jag läste en recension om en bok om en av jazzens största mecenater, en kvinna vid namn Pannonica de Koeningswarter. Hon föddes 1910 i London. Hon flydde under andra världskriget tillsammans med sin man till Ekvatorialafrika, och blev en del av den franska motståndsrörelsen. Det var här hennes intresse för afrikansk kultur och jazz grundades. Hon tröttnade dock på livet där och skiljdes sig från sin man och flyttade till USA. Där blev hon bekant med de flesta inom den moderna jazz-musiken, det som kallas be-bop, i New York. Många av musikerna samlades kring henne, bodde i hennes hotellsvit, hon hjälpte många av dem ekonomiskt och hon var deras vän. Det var storheter som Charlie Parker, Dizzy Gillespie, Bud Powell, Sonny Clark med flera. Det var bland annat i hennes svit på Stanhope Hotel I New York som Charlie Parker tillbringades sina sista dagar i livet, 1955.

Pianisten och kompositören Thelonious monk var en av de stora pianisterna inom bop-musiken som växte fram kring mitten av 1940-talet i New York. Han var en av de musiker som Pannonica hjälpte och stödde. Till hennes ära skrev Monk stycket Pannonica, som förekommer på albumet Brilliant Corners. På Pannonica spelar Monk på det pianoliknande instrumentet Celesta. Det är en lätt melankolisk känsla över låten. Jag tycker det känns som låten på något sätt vill gå baklänges, tonerna dras ut på något sätt. Thelonious Monk spelade in mycket musik, och det mesta är fantastisk bra. Det som ofta kännetecknar goda musiker är ett eget uttryck och det kan man verkligen säga att Thelonious Monk hade. Han var inte bara en speciell person, med till exempel alla sina lustiga hattar som han bar vid de tillfällen han spelade, utan man kan om man hört en del på hans pianospel höra att det är han som spelar. Han hade ett speciellt sätt att spela och improvisera på, som är svårt att förklara med ord, men som alltid går att känna igen.

Café Cosmopolite - Freddie Wadling

2009-04-13T05:32:00.001-07:00

Då den här bloggen slog upp dörrarna var det redan uppenbart för mig att jag för eller senare skulle skriva om någonting som Freddie Wadling medverkade i, och detta inte bara en gång. För även om den svenska punklegenden Wadling kanske inte har medverkat på så många mästerverk till skivor, så har han onekligen sjungit fram flera mästerverk till låtar och varit den stora anledningen till deras kvalitet. Idag tänkte jag ta upp en låt ifrån en skiva jag köpte nu i onsdags och som fått stå för den musikaliska helgunderhållningen, nämligen Freddie Wadlings senaste soloalbum. Albumet heter The Dark Flower (Den mörka blomman) av anledning att det är ett dubbelalbum varav den första skivan består av svenska låtar och den andra av engelska.

Freddie Wadling är kanske inget geni. Att han kanske har knarkat mer under sitt liv än någon annan svensk kan väl stå för svars för ett sådant uttalande. Men han lever fortfarande och det kan alla musikälskare sannerligen skatta sig lyckliga åt. Fortfarande uppträder han ofta och gör ny musik. Förmodligen för att det är hans livs stora passion, för inga andra anledningar skulle motivera att han inte ligger på sjukhus. Hur som helst är jag väldigt glad över att så inte är fallet för hans närvaro i svenskt musikliv verkar ibland absolut nödvändig, så som när han dök upp på Hans Appelqvist fantastisk Naima eller i slutet på Silverbullits konsert under Way Out West förra året. När han kör solo är det mestadels covers. Många är på mycket kända låtar (såsom när han med Fläskkvartetten sjöng Over the Rainbow [en tagning då Freddie sjunger direkt från pappret; samma tagning är det som har blivit ett av Sveriges bästa bands mest kända låtar]) men Freddie Wadling sjunger de oftast bättre än originalen. Hans röst är helt enkelt Sveriges bästa.

Den svenska delen av den nya skivans femte spår är en låt som ursprungligen skrevs av Joakim Thåström under den tiden då han härjade med Imperiet. Det är helt klart en bra låt, men det är när Freddie lyfter den som den når ofantliga höjder. Så fort den sätter sin första ton vet jag att jag har någonting otroligt framför mig. Sedan tonar den långsamt upp sig, med många friska detaljer, inför den omtumlande refrängen. Alla som var unga på 80-talet vet hur den går: "Kom systrar och bröder / Till dom som förblöder / Utanför", men texten är irrelevant. Det här är ett rent styrkeprov som till tar den fart som Freddie Wadling är som allra bäst när han tar. Det här en stridssång! Ändå är den där mystiska stämningen som fanns i Imperiets version långt ifrån bortblåst. Café Cosmopolite låter för mig som en plats för drömmar och ideal och ifall så är fallet så lyckas musiken gestalta dessa upproriska tankar på ett mycket bra sätt.

I Feel For You - Chaka Khan

2009-04-10T08:56:00.000-07:00

Denna 80-tals klassiker råkade jag snubbla över när jag lyssnade på P3 dans, en kväll för några år sen. När låten var slut sa programledaren vad artisten hette, men jag uppfattade stavningen fel och det tog ett tag innan jag lyckades luska ut vad det egentligen var jag hade hört, som var så bra. Låten är från början skriven och framförd av Prince. Ch-chaka-chaka-chaka khan rapen i början framförs av Grandmaster Melle Mel, som var en förgrundsgestalt inom old school hip-hopen, både som rappare och textförfattare. Resten av låten är fullproppad med samplingar från olika låtar, bland annat Stevie Wonders Fingertips part 2. Stevie Wonder är också med på låten och spelar fantastiskt vackert munspel. Där Chaka Khans röst smälter ihop med munspelsljudet och leder ut i ett munspelssolo är låten som bäst. Väldigt energirik och bra musik från 80-talet!

Chaka Khan - New Music - More Music Videos

Bängen trålar - Nationalteatern

2009-04-08T10:43:00.000-07:00

Sällan har svensk musik varit så ball och rätt på i sina texter som Nationalteatern, utan att vara överdriven och vulgär. Nationalteatern, som än idag spelar, var kända för sina vänsterpolitiska sånger och frispråkigheten med element som till exempel droger och sex. Bängen trålar skiljer sig inte den från mängden och är mer eller mindre en sång om att bli stämplad, om man åkt på en nit en gång. Bängen trålar - snuten snokar - är det överhängande temat, där även skvallerbyttan omnämns som den som skvallrar på mamma. Nationalteatern har många alster bakom sig och det är sällan man överensstämmer med dess texter, men att det är en av de bästa sidorna med svensk musik råder ingen tvivel om - dock en rätt grov sådan.

The Rip - Portishead

2009-04-06T02:52:00.001-07:00

Om jag ska välja ett band som påverkat mig mest under den nyss passerade vintern så är det inte omöjligt att Portishead med deras inte så lite uppmärksammade 90-talsalbum Dummy där framförallt Roads förgyllt årets första månader. Senaste veckorna har jag också lyssnat en del på deras senaste album Third från förra året, som också var deras första skiva på elva år. Det är kolsvart musik på många sätt och viss. Det är inte sällan man en varm dag känner kyla vid beröring av låtar så som inledande Silence men egentligen nästan alla spår på skivan. Sångerskan Beth Gibbons sjunger som om hon har upplevt världskrig efter världskrig och virvlande ljud som ibland närmast skulle klassas som oljud kretsar ständigt kring i deras grådaskiga musikvärld. Jag tycker att det är väldigt trollbindande om man är upplagd för det, vilket jag egentligen ganska ofta är. Men skivan hade antagligen också fallit pladask ifall det inte hade funnits spår som just dagens låt: The Rip. För när den inledande akustiska gitarrer arbetar sig in tillsammans med en lättsam Gibbons som för en gång skull verkar befinna sig på den ljusa sidan av livet så lossnar all vrede, all misär och plötsligt öppnar sig någonting fantastiskt framför oss. Kontrasten är så total att jag absolut - hellre än att titta på videon här under - rekommenderar att inhandla hela albumet och höra den i dess helhet. Låten är inte lång, men det är helt klart den vackra övergången till dess andra fas som är det stora ögonblicket jag längtar till när jag sätter på Third. En lång skör ton ifrån Gibbons stämmor, sedan tonas allting upp och tempot ökar. En väldigt enkel ackordföljd synt, trummor och rösten lyckas tillsammans bygga upp vad som kan kännas som början på låten och det är helt enkelt helt fantastiskt när det händer, även om det knappast är början på låten utan snarare slutet. Det här må vara Portisheads bästa låt sedan Roads men i princip fungerar den rent praktiskt mest som ett mellanspår. Vilket kanske är synd på ett sätt, men å andra sidan känns det som om varje förändring skulle resultera i en försämring.

Simoon – Yellow Magic Orchestra

2009-04-03T09:02:00.001-07:00

Den här veckan har jag haft lätt att välja låt, men desto svårare att hitta på något bra att skriva om den. Ibland blir jag osäker på om det överhuvudtaget är meningsfullt att försöka beskriva musik med text och ord. Men, på något sätt så vill man ju presentera låten och på Internet är text ett av de mest praktiska medlen, så jag skriver ändå.Låten är i alla fall Simoon av Yellow Magic Orchestra som var ett japanskt syntpop-band. Bandet grundades 1978, och de hade idén om att blanda orientalisk exotika och modern elektronisk musik. Det första albumet blev populärt och YMO blev kända även utanför Japan. Låten Simoon är med på deras första skiva, som just heter Yellow Magic Orchestra. Låten är ganska ny för mig, men är ändå väldigt nostalgisk och den ger mig många associationer. Speciellt när sången kommer in, efter ett långt vackert stycke enbart instrumentalt. Exotika-influenserna märks väl i den här låten, tycker jag. Det är samma ledigt vackra, avslappnade stämning i musiken, som i till exempel Martin Dennys musik (som YMO förövrigt gjort en cover på, på samma skiva: Firecracker).

När sången kommer in förflyttas jag i tankarna till en lyxig kryssare någonstans ute på havet. Det är soligt, folk ligger och solar på däck. Det är välklädda damer och kypare och drinkar. Jag börjar tänka på amerikanska jazz-standards. Det låga plinkande pianot i bakgrunden, under sången förstärker det. Allt är stiligt, vackert, spännande i Yellow Magic Orchestras musikaliska värld, och man kan associera till mycket.

Sist jag hörde på låten upptäckte jag en rätt så rolig detalj, den börjar och slutar med synt-ljud som låter väldigt likt en nedspolning i en toalett.

Summering: mars 2009

2009-04-03T00:12:00.000-07:00

Vecka 10

2 mars: Mogwai Fear Satan - Mogwai
5 mars: Du måste ta det kallt – Monica Zetterlund

Vecka 11

13 mars: Out of the Picture - Hot Chip

14 mars: Louisiana Woman Mississippi Man - Loretta Lynn & Conway Twitty

Vecka 12

15 mars: Regiment - Brian Eno & David Byrne

18 Mars: Mein Herz Brennt - Rammstein

20 mars: Beto - Ali Farka Touré

Vecka 13
23 mars: Before The Bullfight - David Sylvian

27 mars: So What – Miles Davis

29 mars: Mastermind - Deltron 3030

Vecka 14
30 mars:Somewhere Else - Christian Kjellvander

Somewhere Else - Christian Kjellvander

2009-03-30T12:44:00.000-07:00

Det finns en hel del musik som i min värld aldrig blommat upp. Jag lyssnar och vid insikten av vilken genre musiken tillhör dömer jag den som någonting som kanske inte är "lämpat för mig". Fast inte på grund av genren utan snarare för att man inte lärt sig uppskatta det som är typiskt för just den musiken. Country och americana två exempel på musikstilar som är för mig just på det viset, vid första anblicken känns det väldigt långt ifrån vad jag menar när jag snackar om bra musik. Analyserar vad jag uppskattar i musik är det kanske inte så värst svårt att förstå varför. Musiken drivs ofta av ett fåtal instrument som ofta är av likartade typer, det är lättsamma melodier utan särskilt mycket grädde på. Framförallt är lyriken i fokus, vilken allt som ofta går mig förbi. Vad jag vill komma fram till är naturligtvis artisten Christian Kjellvander som fått ros av den svenska kritikerkåren under det hittills gångna 00-talet. Han är förvisso främst en singer-songwriter men överallt läser jag ändå country hit och americana ditt, med betoning på att han faktiskt växte upp i det där stora landet i väst.

Vad vill jag säga om honom nu då? Att jag tycker han är det där undantaget i min musiklyssning? Nej! Jag tycker faktiskt inte han är så värst bra egentligen. Men jag köpte faktiskt hans senaste skiva I Saw Her From Here/I Saw Here From Her förra sommaren. Nu kommer det viktiga. Somewhere Else, som är albumets tredje spår, är en låt som jag måste erkänna som en toppenlåt. Den ekar sorgset i sin ekande tomhet på ett helt enkelt fulländat viss. Även om jag kanske inte tycker om Christians musik för det mesta så är det inget tvivel om att han är en väldigt duktig musiker och här har han sammanfogat en låt man sällan tröttnar på. En låt som man lätt blir halvt förälskad i och får allting annat att falla i glömska. En låt som man kan somna till en sen höstkväll och känna sig befriad av att höra. Att kalla det en genuint popideal vore nog inte helt fel. Det är verkligen inga konstigheter någonstans och på många sätt borde låten redan gång på gång blivit skapad förut, men det är ändå som om det är just den här låten som räknas. För allting klaffar. Och allting känns väldigt, väldigt nostalgiskt och på det där barnsliga sättet äkta. Visst, den där nostalgiska känslan finns i stort sätt i hela skivan igenom och många av låtarna har verkligen starka melodier. Dessutom är det ett omväxlande album. Men det är bara Somewhere Else som jag inte trycker förbi, det gör jag med råge.

Just nu är det vår. Men om några månader blir det i alla fall en låt av Kjellvander att somna till.

Mastermind - Deltron 3030

2009-03-29T02:55:00.000-07:00

Först ska jag nog ta och berätta lite om det här albumet och hur det är svårt att förklara "Deltron 3030". "Deltron 3030" är kallat ett "super" album, därför att artisterna i albumet tidigare kommer från andra kända grupper. De tre huvudpersonerna är Dan the Automator, Del tha Funkee Homosapien och DJ Kid Koala. Deras album innehåller många fler artister som jag tyvärr inte kommer ta upp i dagens inlägg (men de finns där).
Albumet självt utspelar sig under ett koncept: Året 3030 och gigantiska ondskefulla företag häskar över universum. De leds av Del tha Funkee Homosapien alter ego "Deltron Zero". Jag tycker det är helt fantastiskt. Vem skulle göra ett sådant här album om det här absurda temat? Jo, de här grabbarna. Dan the Automator är ju känd för att ha producerat många psychadeliska hiphop artister förut, likt Dr. Octagon, så jag blir inte förvånad över att han ger sig på ett sådant här projekt.
Låten "Mastermind" valde jag nog för att jag nog mest bara för att få prata om det här albumet. Men om jag ska tala mer om "Mastermind", så tycker jag den är helskönt bra. Låttexterna skrevs under två veckor, så jag förstår att musiken spelar en stor roll i "Deltron 3030", det märker man i "Mastermind". Den har det här futuristiska över sig med välsmakligt trippat ljud. "Mastermind" och dess album känns som en bra början på 2000-talet, då den kom ut. Dessutom är Deltron 3030 del II på väg, så vi får se om fortsättningen till framtidsäventyret kommer i affärerna snart.
Ps. Ett av de element som gör "Mastermind" är dess otroligt fina video, som jag ska visa för er.

So What – Miles Davis

2009-03-27T00:54:00.000-07:00

Miles Davis under en rast under inspelningarna av Kind of Blue, i New York. Foto: Don Hunstein

Det är 50 år sen Kind of Blue kom. Det har uppmärksammats mycket på senare tid . Jag tänkte uppmärksamma det lite till, eftersom jag tycker det är ett så otroligt bra jazz-album och en väldigt bra första-låt på skivan.

När jag har börjar använda nya hörlurar brukar jag testa hur bra de är med två låtar. Det är: Claire De Lune av Claude Debussy, ett väldigt lågmäld klassiskt stycke och So What av Miles Davis. Det är ofta svårt att höra basen i dåliga lurar och när man lyssnar på So What är det av stor vikt att man hör basen, eftersom den spelar en så betydande melodiös roll. Basen spelar, pianot svarar och så småningom kommer blåset in tillsammans med pianot. Det är gjort med enkla medel, men svänger trots det otroligt mycket. Precis när man fått nog av temat i början bryts det av av Miles välbekanta sordinbelagda trumpetspel. Låten är lång, över 9 minuter och innehåller många vackra solon. Det är mellan solona ett slags vackra brytningar, en slags utlösningar där musiken blommar ut, tills nästa solo kommer. Det är lugn musik, modal som den kallas, en klar kontrast mot den bop- musik som Miles spelade innan Kind of Blue, som var mycket hetsigare och vildare.

Before The Bullfight - David Sylvian

2009-03-23T00:59:00.001-07:00

Ett säkert kort: David Sylvian. Ingen kommer att skratta åt mig för synden att ha enformig smak och ingen kommer att anklaga mig för att vara allt för pretentiös. I alla hans verksamma år - från och med Japans första punkplattor till och med Nine Horses svärta - har nämligen just Sylvian gjort musik som förvisso inte är för massorna, men ändå lätt att erkänna som spektakulär för den som lyssnar. Bäst tycker jag om de senare grejorna med Japan, där new romantic-begreppet kommer till god användning. Därefter, då Sylvian gick solo påbörjades det som senare har präglat hela diskografin; melankolin, hopplösheten, ljuset i mörkret och svärtan. Allting ackompanjerat av duktiga musiker som ofta tar en på upptäcktsfärder man annars hade missat. Men framförallt står Sylvian för någonting ännu mer speciellt. En röst. Han gör inte ofta till rösten särskilt mycket. Han ropar sällan och sjunger nästan alltid tyst. Men hans röst är ständigt närvarande och ifall inte musiken är tillräckligt sorgsen utan den så är den det absolut när den är där. Fast jag vet å andra sidan inte ifall detta jag nämner om "smärta" är så hemskt väsentligt. Jag tycker att musiken är bra på helt andra grunder. För dess suggestiva melodier som kanske vid första intrycket låter enformiga men så småningom växer upp till egna världar och för - snarare än hopplösheten - hoppet. För på ett sätt är vi hela tiden på väg emot en framväxt av någonting stort och vackert, fast inte på ett new age-sätt, utan på ett helt unikt viss.

När jag skulle välja låt idag så var jag intresserad av att skriva om någonting enkelt och lugnt. David Sylvian är väl knappast enkel, men han är utan tvekan lugn. Hans bästa album kom 1986 och heter Gone to Earth. Att just det är den bästa är någonting jag utgår från utan att ens vara säker på om jag lyssnat på alla grabbens grejer, men efter att ha fått lyssna på just Gone to Earth år efter år genom min pappa så har man liksom vant sig vid tanken, "den här är bäst". Men att välja en låt ifrån den här är som att ta en bit av en kaka utan att skära upp först. Det är förstås en helhet, precis som det mesta Sylvian gjort, även om det finns vissa mer populära sånger som jag direkt kan peka på och applådera över. Fast de ligger på andra album än just det som jag hade önskat kunna plocka en låt ifrån. Efter att ha insett att den andra halvan av albumet - som är musik som för tankarna till ambient jämfört med den första "vilda" halvan av albumet - inte skulle ge en lika tydlig bild över David Sylvian som musiker valde jag skivans tredje spår som dagens låt. Before The Bullfight är en utmärk sammanfattning på hela solokarriären och dessutom en helt fantastisk låt. Här finns allting som jag vill ha. Rösten som jag älskar. Några av tidernas snyggaste användningar elektroniska instrument. Blinkande gitarrer i massor. Trummor och lite blås. Allting i en fantastisk melodi som fortlever i nästan 10 minuter utan att det händer särskilt mycket men också utan att det någon gång blir tråkigt. Som vanligt har jag valt att skriva om en del av en helhet istället för att skriva om en låt som trivs bäst ensam. Men även dessa sköna toner ska upp på bloggen!

Här följer en live-version som förstås inte är att föredra (p.g.a. formatet). Mer kaotiskt i början i den här videon.

Beto - Ali Farka Touré

2009-03-20T00:02:00.001-07:00

Ali Farka Touré är en av de mest internationell framgångsrika afrikanska artisterna genom tiderna. Han skapade musik, som var en blandning mellan traditionell afrikansk musik och amerikansk blues, en blandning som ofta kallas ”desert blues”. Han föddes och verkade framförallt i Mali, ett land som överhuvudtaget har en rik musikalisk kultur.

Albumet Savane spelades in under speciella förhållanden, det är Farka Tourés sista album. Under tiden den gjordes hade han cancer och han visste att han skulle dö av det. Han ville spela in sitt sista album i Mali så en temporär studio sattes upp på högsta våning av Hotel Mandé I Bamako. I rummet fanns stora fönster med utsikt mot floden Niger och vardagslivet runt floden. Rummet gav även ljudet en speciell resonans, pga. den unika akustiken.

Albumet gavs ut postumt i juli 2006, 4 månader efter att Ali Farka Toure gick bort i cancer. Skivan blev stor succé och blev även en av hans största kommersiella framgångar.

Jag vet inte riktigt varför jag fastnat för låten Beto, men jag tycker väldigt mycket om gitarrspelet. Jag har aldrig hört något liknande. Efter ett tag kommer en mystiskt tutande saxofon in. Eftersom jag inte förstår betydelsen av orden i texten kan jag njuta av låten mer, nästan som en helt instrumental låt. Sången blir mer som ett instrument bland andra. Jag kan ibland, när jag lyssnar på musik med texter som jag förstår språket på, bli lite distraherad, och inte helt kunna lyssna på musiken eftersom jag då även om jag inte vill det, koncentrerar mig på att lyssna på texten. Då är det skönt med text som man inte förstår.

Ett annat tips för den som är intresserad av Ali Farka Tourés musik, är det album han spelade in 1993, Talking Timbuktu, tillsammans med den amerikanska gitarristen Ry Cooder.

Ur en dokumentär om Ali Farka Touré. Han spelar och pratar om musik.

Mein Herz Brennt - Rammstein

2009-03-18T12:30:00.000-07:00

Såhär i slaskvädret kan man känna sån frustration till bättre väder. Vad passar då in bättre än självaste Rammsteins Mein Herz Brennt? Det är en hård låt, som några kanske känner igen från Lilja 4-ever (2002), där en recension dyker upp på Movie Burger inom en kort tid. Det är egentligen en väldigt icke-Vito låt. Jag har aldrig riktigt gillat Rammstein. Den här låten fick mig dock att se Rammstein med ett litet mindre mörker. Rammstein är hårt. Riktigt hårt. Men också riktigt bra.

Regiment - Brian Eno & David Byrne

2009-03-15T23:00:00.000-07:00

Imorgon ska jag på konsert. Det är David Byrne som är anledningen. Det är nämligen just denna skotskt födda man som nämnda tisdag tar steget ut på Cirkus scen för att helt och hållet köra sitt eget race. Byrne hör till de musiker under 1900-talet som jag respekterar allra högst. Han hör nämligen också till just de musiker som just kör sitt eget race, som gör det de har lust med och dessutom hör han till de musiker som vill vara kreativa och göra vad de känner för. Här kommer några väl utvalda David Byrne-grejer

• Skrivit pophistoria med punk/new wave- bandet Talking Heads.
• Gjort den fantastiska The Forest (1991) - en skiva som jag alldeles nyligen upptäckte - som vidrör vid den klassiska musikmetoden.
• Sjungit opera med Rufus Wainwright. Båda var vid tillfället helt och hållet nybörjare, men det blev riktigt bra och finns med på soloalbumet Grown Backwards (2003).
• Gjort peformance-konst. För några år sedan hade han en bl.a. utställning på Färgfabriken där han hade förvandlat hela lokalen till ett enormt musikinstrument som man kunde styra med olika knappar på ett pianoliknande föremål.
• Medverkat i 20-årsfirande "The Simpons".

Förutom allt detta har han också samarbetat med en annan man som jag möjligtvis håller ännu mer varmt om hjärtat. Den här mannen heter Brian Eno.

Historien började med att Brian Eno blev producent för Talking Heads skivor från och med More Songs About Buildings And Food (1978). Därefter gjorde han och Byrne några skivor ensamma; nämligen två. Det är från just dessa två skivor som Byrne främst kommer att spela låtar ifrån under hans framträdande imorgon, ifall jag förstått allting rätt. Någonting som kanske kan låta rätt vettigt med tanke på att den senare av de två kom ut så sent som förra året, men egentligen är det ett ganska underligt påhitt att spela musik från just dessa. Anledningen är inte bara att det skiljer nästan trettio mellan utgivningsdatumen, utan också att de genremässigt befinner sig mil ifrån varandra. Den nya Everything That Happens Will Happen Today (2008) är ett på många sätt rätt vanligt popalbum med väldigt små inslag av folk, electronica, ambient och gospel. Den gamla My Life In the Bush of the Ghosts (1981) är däremot ett synnerligen ovanligt popalbum med stora inslag av just nämnda genrer men också mycket, mycket mer. Dessutom spretar den på många sätt mer åt Eno än Byrne på samma viss som den nya skivan spretar mer åt Byrne än Eno. Båda är hursomhelst riktigt bra skivor och den äldre av de två är dessutom utom minsta tvivel också ett mästerverk. Att välja ut en och endast en låt är helt galet svårt eftersom skivan bör höras i sin praktfulla evighet. Jag tänker mycket på några av de första låtarna på skivan, men valet kunde i stort sätt hamna på vilken låt som helst. Så jag fick tänka...

Viktigast att nämna om My Life In the Bush of the Ghosts är att den är uppbyggd utav samplingar. Sampling var väldigt ovanligt 1981 och att bygga upp ett helt album utav denna konst måste varit väldigt banbrytande. Att sedan lyckas göra det så lyckat är så gott som ofattbart. Men vi har förvisso också två ofattbart duktiga musiker och deras idéer till samplingar är exceptionella. I låten jag slutligen väljer - Regiment - har de valt att låta en libanesisk bergssångare vid namn Dunya Yusin (han återkommer senare på The Carrier) lägga grunder för vad de sedan lägger en trollbindande och ylande gitarr på. Någonstans hörs Enos typiska elektroniska ljud och överallt hörs trumslagen. Det är intensivt, men ändå väldigt avslappnande. Takten sveper in en i mörkret samtidigt som man börjar tänka på de höga berg som man förknippar det sångaren åstadkommer med stämbanden med. För inte så länge sedan såg jag ett avsnitt av ett program som hette Musikmixen där de försökte omfamna hela världen genom att åka runt till spännande människor och låta de köra sin grej till en trummaskin, sedan satte de ihop allt inspelat i en enda låt. På ungefär samma sätt fungerar hela My Life In the Bush of the Ghosts, även om den nästan helt igenom stannar kvar i Amerika och vid de utflykter den gör alltid åker till just Afrika, vilket å andra sidan är nog så gott. I övrigt går tankarna väldigt ofta till Brian Enos soloskiva Another Green World, som också är en av mina absoluta favoriter någonsin.

Hoppas att många nyfikna finner den här skivan som har varit med mig under en lång tid. Det var dock en del jag inte visste om den som jag fick läst nu under skrivandet av den här texten. Ska bli roligt att leva vidare med den här skivan i ens närvaro!

En bootleg-version på låten:

Louisiana Woman Mississippi Man - Loretta Lynn & Conway Twitty

2009-03-14T08:53:00.000-07:00

Jag tänkte till denna Lördags låt ta något alldelles nytt. För första gången ska vi dyka djupt ner i countrymusikens hålor och utforska! Countryn är ju något väldigt speciellt för Amerika. När man tänker på country, kanske man ser någon cowboy sitta vid en lägereld och plinka på en gitarr. Och så är det ju också (nästan)! Om vi ska snacka country kanske de flesta vill att jag ska ta upp Johnny Cash, men jag tror jag sparar honom till senare, för idag ska jag ta upp "Louisiana Woman Mississippi Man" av Loretta Lynn och Conway Twitty. Loretta Lynn är en klassisk countrysångare som mest verksam under 60 och 70-talet. Samma sak med Conway Twitty, som började sin karriär med rockmusik på 50-talet med övergick till en mer countryinfluerad musik under 60-70 talet.
Louisiana Woman Mississippi Man är också namnet på albumet som utkom 1973. Singeln toppade listorna under samma år. Låten har en sådan otroligt rolig melodi att man kan inte låta bli att ryckas med. Den är så munter och glad och får en stark känsla av patriotism. Låten krestar kring de två delstaterna Mississippi och Louisiana som ligger precis bredvid varandra i södra Amerika.
Själv tycker jag den här låten är en riktigt bensprattlare. Man vill bara upp och dansa och ha sig till musiken. Tänk er någon countrybar och alla dansar med armarna i kors, en sån dans ska det va! Låten är egentligen inte särskilt avancerad. Utan det blir samma texter med små ändringar här och där för att hålla förändringarna uppe. Men det känns inte som det gör något för det är inte det låten handlar om. Det handlar om takt och känsla.

Här är låten:

Out of the Picture - Hot Chip

2009-03-13T01:03:00.001-07:00

Jag vet inte om det här är den bästa Hot Chip- låten. Jag har i alla fall lyssnat väldigt mycket på den under den senaste veckan. Som det ofta är handlar det mycket om detaljer i låten.

Låten börjar rätt segt och enformigt, men har man hört den förut vet man att det väntar en kraftig förändring i musiken. Ungefär 1 minut och 44 sekunder in i låten börjar det svänga ordentligt och den detalj som jag tänker på kommer där, två korta trumljud som ligger i bakgrunden. Låten skulle nog vara bra utan de små trumljuden, men de har ändå en stor del i att lyfta hela låten till att bli riktigt bra. Låten inleder skivan Made in The Dark och det måste jag säga är en bra inledning på en bra skiva.

Hot Chip är ett roligt engelskt band som gör experimentell, elektronisk pop-musik. De har fått väldigt mycket uppmärksamhet de senaste åren, speciellt efter släppet av skivan The Warning. De gör musik som svänger otroligt mycket, men som samtidigt är väldigt spännande pga alla speciella ljud de använder.

Du måste ta det kallt – Monica Zetterlund

2009-03-05T11:26:00.000-08:00

Den här låten har länge legat på min lista över låtar jag tänkt skriva om. Nu gör jag det tillslut.

Du måste ta det kallt är med på skivan Ahh! Monica! Jag har lyssnat på den skivan under olika perioder och favoritlåtarna har växlat. Alla har sin charm, det är en bra och rolig skiva.

Monica hade en väldigt bra sångröst, hon kunde sjunga många olika sorters musik. Dock var jazz den genre som hon höll på med främst. Hennes röst är så kraftfull. I vissa sammanhang alltför kraftfull i min mening. I den här låten funkar det, röstens egenskaper är väldigt nödvändiga faktiskt. Texten handlar om ett förhållande som tagit slut – beskrivet på ett väldigt osentimentalt och rakt vis. Det är roligt och hoppfullt att lyssna på texten.

Hela skivan är nåt slags hopkok av olika genrer inom jazz, det finns tradjazz, någon slags soul-jazz komp och den här låten påminner mig mycket om swing-, med det svulstiska arrangemanget. Det är fint, tycker jag.

Att välja en Monica Zetterlund-låt är svårt, det finns så mycket att lyssna på som är bra, det är framförallt hennes speciella röst som gör musiken lyssningsvärd, men även alla de duktiga musiker som hon samarbetat med. Bland annat Bill Evans, som jag skrev om förra veckan.

Mogwai Fear Satan - Mogwai

2009-03-02T10:51:00.001-08:00

1997 debuterade ett av mina absoluta favoritband av idag, nämligen det skotska post rock*-bandet Mogwai. Deras första skiva Young Team är inte bara en njutning för örat, utan också ett album som inspirerat och influerat som få av 90-talets album lyckas göra. I efterhand har dock bandet själva uttalat missnöje om denna, en av bandets gitarrister Stuart Braithwaite sa såhär:

"The album was a total disaster. We were young and naïve and had too little time. We should have said; "No, the record isn't done until six months later." Instead, we sat and mixed whole nights and felt bad. We didn't talk to each other. When the album was released, we just wanted to forget everything. We were certain that all critics would pan it, honestly. After that, we understood that we had think stuff over that we recorded."

Jag kan i mångt och mycket förstå deras resonemang, jämför man med vad Mogwai var kapabla till - lyssna på senare album som Come On Die Young eller Mr. Beast - så är Young Team inte speciellt märkvärdig. Den sammanfattar på ett strålande viss hela Mogwais hittills gångna karriär, men den tangerar till att bli allt för experimentell ibland. Lyssna på Like Herod som är en tio minuter lång låt som är näst intill omöjlig att ta sig igenom om man är en någorlunda vanlig människa. Kanske är den också illa mixad, men det är ingenting jag lagt märke till så det kan ju ha någon betydelse.

Egentligen är det bara en låt som jag tänker på när Young Team kommer på tal, den heter Mogwai Fear Satan och förutom att just den låten antagligen är Mogwais absolut bästa låt är det också en av 90-talets i särklass starkaste. Under låtens första minuter byggs någonting vackert upp. Det är som att flyga rakt upp i kosmos eller att få bevittna en perfekt värld skapas framför ens ögon. I några minuter befinner man sig på väg upp mot lyckan. Trummorna slår snabbare och snabbare. Basen ylar ut i natten. En flöjt visar vägen. Snart är du som dragen med i trans som du inte vill komma ut. Till slut, efter att låten bara tryckt sig längre och längre in i ditt medvetande, efter att musiken bara blivit mer och mer intensiv, efter att de första tio minuterna på detta mästerverk till måndagslåt, dras vi tillbaka i en varm famn av ett avbrott av detta högvarv. Bandet spelar långsamt igen och flöjten vaggar dig tillbaka till verkligheten. När låten till slut tystar ut till ingenting och ett fantastiskt omtumlande album är slut känns det förstås underbart. Det är som en drogupplevelse som inte ger några bieffekter. Då har jag ändå inte nämnt vilken fantastisk lycka det är att se låten live, vilket jag gjort en av de två gångerna som jag sett Mogwai. Vad man känner just då - efter en sexton minuters tillvaro som är svår att förklara med ord - är inte det faktum att det var mycket trevligare att besöka musikens värld än att stampa runt på ett ställe där det finns krig, svält och annat trist, utan vilken fantastisk upplevelse du fått gå igenom (även om du gått igenom den många gånger förut) och du känner dig redo att möta din omvärld med ett brett leende på läpparna. Bra musik går helt enkelt inte att klandra för mycket.

* en riktigt underlig genre som är vedertaget numera. Men ändå, hur kan en musikstil gå ut med att vara efter rocken när rocken inte är slut?

Summering: februari 2009

2009-03-01T13:02:00.000-08:00

vecka 6

6 feb: Dreams - Delia Derbyshire

7 feb: Can I Kick It? - A Tribe Called Quest

vecka 7

9 feb: ---

13 feb: Waiting in vain - Bob Marley & The Wailers‎

14 feb: ---

vecka 8

16 feb: Blinkar blå - Adolphson & Falk

20 feb: Google Me – Teyana Taylor

21 feb: Turn Into Something - Animal Collective

vecka 9

26 feb: Waltz for Debby – Bill Evans

Waltz for Debby – Bill Evans

2009-02-26T14:54:00.000-08:00

Nu när jag har haft lov den här veckan tänkte jag att jag skulle lägga ner mig och skriva en lite längre text än vanligt, om något som jag verkligen tycker mycket om. Låten Waltz for Debby förekom första gången på Evans första soloskiva, men det är inte den versionen jag lyssnat på, utan en något senare version, som är inspelade live i New York, 1961 på klubben The Village Vanguard.

Låten startar väldigt lugnt och mina tankar går direkt till den impressionistiska franska musiken, som jag läst att Evans var mycket inspirerad av. Han kombinerade amerikansk jazz med europeisk konstmusik från slutet av 1800- början av 1900-talet. Det är mycket vackert i början av den här inspelningen för i bakgrunden hörs ljud från omgivningen: sorl från publiken, bestick som slås mot varandra - Det ger en känsla av närvaro och tillför musiken ett större liv. Jag kan i fantasin med hjälp av dessa små hjälpmedel föreställa mig hela atmosfären.
Något som jag tänker mycket på är hur otroligt skickliga musikerna är, så skickliga att det komplicerade låter så lekande lätt. Musiken kombinerar skrivet material med långa stycken improvisation, så som jazz ofta är uppbyggd. Evans skapade genom åren flera trios med olika konstellationer och skapade med dem ett väldigt nära samspel och det hörs tydligt i låtarna.

Waltz for Debby från The Village Vanguard spelades in med basisten Scott LaFaro och trummisen Paul Motian och denna trio anses av många vara den främsta av Evans alla trios och även en av jazzmusikens främsta någonsin. De hade ett så speciellt samspel, där gränserna mellan solist och akompanjemang blev otydliga- musiken går i varann. Exempel på det är när Evans börjar spela en melodislinga, slutar tvärt, men basisten tar direkt upp det och fortsätter som förut.
Kort efter inspelningen av b.la. Waltz for Debby gjordes dog dock basisten Scott LaFaro och det blev slutet på den trion.

Bill Evans föddes 1929 i New Yersey och dog 1980. Han började under 50-talet spela med många stora namn inom jazzen, både traditionellt och inom den genre som kallades ”third stream”- en slags kombination av klassisk musik och jazzmusik. Evans spelade t.ex. på trumpetaren Miles Davis album Kind of Blue- en skiva som förövrigt är den jazzskiva som sålt flest exemplar i världen.

Jag älskar Bill Evans musik och när jag lyssnar på den tycker jag mycket om att tänka på att framför tangenterna satt denne tunne, bleke, försiktiga man. Han hade en så cool stil med sina glasögon och hur han satt vi pianot, djupt nersjunken över tangenterna, fokuserad på sitt spel. Han hade, som många jazzmusiker då, drogproblem under stor del av sitt liv och det bidrog starkt till hans bräcklighet och dåliga hälsa, som slutligen tog knäcken på hans kropp. Tråkigt att det skulle sluta så för honom. Men han lyckades trots sitt drogproblem under sin livstid skapa mycket vacker musik, vilket är väldigt imponerande tycker jag.

Den svenska sångerskan Monica Zetterlund samarbetade en del mmed Bill Evans. Hon sjöng den svenska texten till Bill Evans melodi. Av nån anledning kan man inte bädda in den youtube-videon, men här är länken: http://www.youtube.com/watch?v=8tp-nbchmHU

Här är låten helt instrumental:

Turn Into Something - Animal Collective

2009-02-21T08:02:00.000-08:00

Animal Collective, ett band som ingen inte skulle kunna kalla musik. Då allt Animal Collective bygger på är ljud. Ju mer ljud samtidigt desto bättre, ungefär. Deras inriktning på det melodiska, vackra och psykedeliska har gjort dem till ett av vår tids mest ljudbaserade band idag, hurra! De började spela år 2000 och har nu släppt nio album, deras senaste album "Merriweather Post Pavilion" kom i år.
Jag ska prata om låten "Turn Into Something" som kom med skivan "Feels". Låten har det jag gillar mest, snabbt spelande med klatschiga ord jag inte förstår. Efter ungefär en halv låt av fanatiskt knasibas går låten över i en lugn melodisk sömn, som man bara kan gilla, det låter väldigt fint. Jag skulle tipsa om att lyssna på den här låten på hög volym, då känslan inte riktigt finns när man har den tyst. Som i alla andra låtar med "Animal Collective" sprudlar det av ljud av alla möjliga slag. Sången spelar ändå en ganska stor roll i "Turn Into Something", många andra låtar har musiken i centrum. Inget fel med det, jag gillar båda sorterna.
Med detta framsteg inom det musikaliska skulle jag vilja se många mer album och bra sånger av "Animal Collective" i framtiden. Jag upptäcke faktiskt inte det här bandet förrens 2008 så det finns nog många där ute som letar efter precis något liknande.

Här har ni låten, videon är inte av Animal Collective, men den är rätt söt ändå.

Google me – Teyana Taylor

2009-02-21T05:33:00.000-08:00

Hip-hop för vår tid. Kände för att skriva en sammanfattande inledningsmening, något som verkligen passar in på låten i fråga. När jag upptäckte den här låten tänkte jag direkt när jag såg titeln att "det här är nog något bra", jag kunde redan tänka mig vad låten handlade om.

I princip rappar Teyana enbart om hur känd hon är och hur många träffar hennes namn ger på sökmotorn Google. Låten är gjord med stor humor och jag tycker att det hela känns så tidstypiskt.Det finns en modernitet i självhävdandet, som gör låten till nåt speciellt. Det är inget musikaliskt mästerverk enligt mig, men en låt som helt klart får mig att dra på smilbanden.

Teyana Taylor är en 18 årig amerikansk rappare,sångare och dansare, som är en tämligen ny upptäckt för mig. Hittade låten på den ofta intressanta mp3-bloggen Soullounge, och tydligen ska Teyanas debutalbum komma i år (enligt wikipedia).

lyssna på "Google me" på hennes myspace: www.myspace.com/rockstarteyana , eller Googla!

Blinkar blå - Adolphson & Falk

2009-02-15T22:03:00.000-08:00

"I sjuttiotalets engelska och tyska popvärld hade synthesizern gjort sitt intåg, men här hemma var motståndet ännu stort mot de ”syntetiska musikmaskinerna”. Den visionäre radioproducenten Lars-Göran Nilsson förde oss samman med den svenske syntpionjären Greg FitzPatrick, med rötter i den svenska musikrörelsen. I Riksradions Studio 7 spelade vi tillsammans in Blinkar Blå som ett programinslag för Eldorado i november 1981. Gensvaret hos lyssnarna blev större än vi anat och radions eget lilla grammofonbolag, som mest saluförde fågelskivor och Sven Jerringreferat, gav ut en singel på blå vinyl. Den blev deras och vår första riktiga ”hit” även benämnd Sveriges första synt-hit."

(skrivet av Thomas Adolphson och Anders Falk på deras hemsida)

Adolphson & Falk blev under tidigt 80-tal i Sverige det som Kraftwerk tio år tidigare hade varit för hela världen: de första popmusiker som använde synthesizers i större utsträckning. Det är ingen jättestor grupp idag (inte ens i mitt svenskt utgivna musiklexikon syns de till) men på grund av den berömmelse de nådde då de var som störst kan de mycket väl ha påverkat en hel del hur svensk populärmusik låter idag. Även om de också antagligen också var influerade av just Kraftwerk, samt bar samma fascination för teknik, upphör likheterna ganska snabbt. På många sätt är det här många vägar mer konventionellt men framförallt många gånger mer 80-tal.

Jag hörde gruppen för första gången förra sommaren och det var antagligen just Blinkar blå som blev låten som senare gjorde mig lockad att höra mer. Mycket mer finns kanske inte - jag vet inte ännu - men lite mer fanns absolut. Framförallt var det väl de två skivor som var berömvärda. Den första Med rymden i blodet, som jag inte hört i helhet, men åtminstone innehåller flera riktigt bra låtar. De jag hört var alla kandidater till att bli dagens låt: Krafter vi aldrig känner, Stockholmsserenad och Vidare. Den andra Över tid och rum, som jag är betydligt bättre bekant med, är ett nästan helt igenom stabilt album med låtar som Hav. De två albumen har beskrivits som ren science-fiction och det senare är ett konceptalbum som utspelar sig 100 år efter George Orwells klassiker 1984 - 2084, med andra ord. Det var mellan de fyra låtarna som jag senast nämnde i texten och Blinkar blå som mitt val stod emellan, men jag insåg att om det är någon låt som sätter stämningen, väcker intresse och är vad Adolphson & Falk är allra mest och bäst så är det just den. Blinkar blå är en perfekt låt i alla avseenden. Den känns inte särskilt föråldrad med tanke på dess elektroniska finesser och den har ett underbart tempo som drar sig över lyssnare som ett täcke. Ibland känns täcket kyligt, men syntslingan som för första gången kommer in efter tre minuter gör nog de flesta varma om hjärtat.

Men det finns frågor datorn inte kan besvara,

signaler som jag inte kan förstå.
Det finns så mycket som vi inte kan förklara.
Det finns krafter som vi aldrig kan rå på.

Vanligtvis är inte lyrik någonting som fascinerar mig, men när de sjunger såhär fint är det svårt att inte lyssna, samma sak gäller Vidare. Ändå väljer helt klart Blinkar blå på grund av att dess fantastiska musik. Lyssna!

Waiting in vain - Bob Marley & The Wailers‎

2009-02-13T07:41:00.000-08:00

På Svt gick för flera år sen en ungdoms-tv serie som hette Eva och Adam. Det var en svensk tv-serie som handlade om ungdomar, kärlek och skolan. Varje gång jag hör Waiting in vain, med Bob Marley & The Wailers‎ tänker jag på den tv-serien. Jag gillade den när den gick, även om jag nog vara lite för ung för att förstå allt tyckte jag den var spännande och bra. När jag hör det korta gitarrsolot med den lätt distade gitarren i Waiting in vain kommer alltid temat till Eva och Adam upp i huvudet. Jag tror det var mitt första möte med den sortens distad gitarr och det har satt sig på minnet.

Långt efter jag såg Eva och Adam kallade en av mina musiklärare den sortens dist för ”smördist”, eftersom ljudet låter ganska lent och på sätt och vis smörigt. Jag tyckte det lät nedlåtande, men det gjorde inte så mycket, för jag tycker om ljudet ändå.

Låten i övrigt är också bra, den är en lugn Bob Marley-låt, vilket jag tycker är fint. Den kommer från Marleys förmodligen mest kända skiva, Exodus som kom 1977. Exodus är av många ansett som Bob Marleys magnus opus och det stämmer nog i alla fall på att det är hans mest kända skiva. Det var den som gjorde honom till en så superstjärna som han blev, innan han dog 1981.

Eva och Adam avsnitt 1. Lyssna på titel-låten när eftertexterna rullar.

Can I Kick It? - A Tribe Called Quest

2009-02-07T11:23:00.000-08:00

-"Can I Kick It?"

Ja det kan jag, och det kan du med.

A tribe Called Quest är en tidlös hiphopgrupp som jag ser upp till väldigt mycket. För det första startade de innan hiphop förvandlades till ett sätt att försöka visa hur många gånger man kunde säga "fuck" i en låt eller hur många tjejer man hade. A Tribe called quest startades 1988 och redan i första albumet är det en hejdlös ström av känslor som släpps lös. Men låten jag ska inrikta mig på idag är "Can I Kick It?" sin utkom med deras första skiva "People's Instinctive Travels and the Paths of Rhythm". Det första man lägger märke till är deras sampling på Lou Reeds "Walk On The Wild Side" för att sedan lägga in ett skratch-solo.

Den har något magiskt över sig. Skulle jag kunna säga, men det är ju att ta i, då det inte är magi, utan ren talang för musik. Det jag gillar med äldre hiphop är att de inte fruktar att lägga in skratching ungefär hela tiden i sina låtar och jag inte säga mer än att det ger låten något alldeles extra. Jag hoppas att den sanna hiphop aldrig riktigt kommer försvinna. För det skulle vara en skam. Men så länga man kan minnas tillbaka på hur det lät förr i tiden, så kommer det aldrig riktigt glömmas bort.

Att försöka länka låten är förgäves då youtube bara vill lägga upp remixade versioner. Men skaffa albumet istället så får ni höra den i sin fulla skönhet.

Dreams - Delia Derbyshire

2009-02-06T00:42:00.000-08:00

Bilden: det finns många häftiga foton på Delia Derbyshire. Detta är ifrån BBC Radiophonic Workshop. I bakgrunden står Desmond Briscoe.

Är detta en låt i egentlig mening? Jag tycker det trots att inspelningen enbart består av elektroniska bakgrundsljud och inspelningar av talande människorröster. Stämningen är extremt suggestiv och nästan lite obehaglig. Jag tänker på flera spår på Kate Bushs skiva Hounds of Love, det är liknande stämningar. Möjligen har likheten något med att göra med att både Derbyshire och Bush är britter? Ett antal röster med typisk brittisk engelska berättar om vad jag tror är deras drömmar, De berättar om hur de i drömmen upplever hur de drunknar. De olika rösterna sammanfogas och berättar tillsammans en sammanhållen historia.
Det blir ibland väldigt humoristiskt och charmigt t.ex. den lilla flickan som berättar om hur hon sjunker ner mot botten

" I always die on the land"

Jag funderar på om det finns nån koppling till den engelska sago- och fabeltraditionen. Jag tänker till exempel på C.S Lewis "Alice i underlandet", när en kvinna berättar om hur hon såg hur föremål, bord, stolar, människor börjar falla genom vattnet. Det finns en likhet med scenen där Alice faller genom kaninhålet, i början av romanen.

Det är en lång inspelning och jag tycker jag tappar koncentrationen lite mot slutet, men det är ändå en väldigt rolig och intressant låt. Det är underhållande att höra alla brittiska röster. Stämningen skapas mycket av den tunga, elektroniska, entoniga bakgrundsljudet. Den ger en ljudbild som förstärker den drömska stämningen.

Delia Derbyshire föddes i Coventry i England 1937 och var verksam i huvudsak på 60-talet. Hon var en pionjär inom den elektroniska musiken. Hon var kompositör och musiker och arbetade mycket med elektroniska maskiner i studior och skapade på det viset ljud och musik. Hon arbetade en lång period på BBC och är förmodligen mest känd för temat till sci-fi-serien Dr.Who. Hon dog 2001, men hennes namn är inte särskilt känt. Det finns en hemsida med många texter, bilder och nedladdningsbara inspelningar som jag kan rekommendera för den som är intresserad. http://www.delia-derbyshire.org/

Hittade inte låten på Youtube, men den går att ladda ner gratis på hennes hemsida här. I videon visar Delia själv oss runt i studion och visar hur olika instrument fungerar.

Summering: januari 2009

2009-02-02T22:35:00.000-08:00

Med en ny låttipsare har vi trots en bortrest lyckas få ihop lika många låtar denna månad som förra. Här har vi en sammanfattning av klabbet.

Vecka 1

2 jan: En gång i Stockholm - Testbild!

Vecka 2

5 jan: Broken English - Marianne Faithfull

7 jan: Brasilien-borta.

9 jan: Tuesday Wonderland - Esbjörn Svenssons trio

10 jan: Paper Planes - M.I.A.

Vecka 3

12 jan: Das Model - Kraftwerk

14 jan: ---

16 jan: Little Lies - Fleetwood Mac

17 jan: There Is A Light That Never Goes Out - The Smiths

Vecka 4

19 jan: Only You - The Flying Pickets

21 jan: Caravan Girl - Goldfrapp

23 jan: Dancing in the Street - Martha and the Vandellas

24 jan: Black Stacey - Saul Williams

Vecka 5

26 jan: Talkijangnas Akt - Hans Appelqvist

28 jan: ---

30 jan: Tezetayé Antchi Lidj (Baby, My Unforgettable Remembrance) - Mulatu Astatke

31 jan: Ingen låt p.g.a. sjukdom

The Stars Of Track And Field - Belle & Sebastian

2009-02-02T06:16:00.001-08:00

Det är måndag igen. Jag har nyss "genomlidit" Portisheads tredje skiva för tredje gången. Ta mig inte allt för mycket på orden, den är riktigt bra, men efteråt känner man sig väldigt utmatad och ifall man prompt ska lyssna vidare på musik så krävs det lätthet. Jag får slänga mina planer om "tung" måndag i papperskorgen i sökandet på den ultimata koppla-av-låten. Till sist blir det ett 90-talsband i alla fall. Samt ett givet val. Albumet If You Feeling Sinister (1996) av det skotska indiebandet Belle & Sebastian (den direkta anledningen till att indiepop varit så stort under 00-talet) är bland det mysigaste man kan tänka sig i ett sådant här, likaväl som något annat, tillfälle. Men att välja låt visar sig inte vara så enkelt som jag förmodade. Bandets sångare Stuart Murdoch har förvisso sagt att han inte är mycket för albumformatet utan hänvisar lyssnare till att koncentrera sig på låtarna var och en för sig, men jag - som absolut föredrar att lyssna på album från början till slut - har svårt att urskilja vilka låtar som verkligen är allra bäst på de där skivorna som verkar hålla helt igenom. Med vissa undantag förstås. If You're Feeling Sinister är inget sådant undantag men efter en snabblyssning genom hela albumet konstaterar jag att det var den allra första låten jag faktiskt ville skriva om. The Stars Of Track And Field heter den och inleds med enbart akustisk gitarr och sång. Sedan kommer basen och sedan rullar det på med instrument efter instrument. En modell till hur man gör intro som bandet ofta använder, och för det mesta med gott resultat. Det är först när trumpeten kommer in som man känner att låten verkligen kommit igång, men då är det inte heller långt kvar innan nästa låt går igång. The Stars Of Track And Field tar det alltså så lugnt och sansat att den hinner ta slut nästan genast när den börjar. Men det är också de låtarna som Belle & Sebastian gör bäst. De som gillar den här låten kommer att finna en otrolig lycka genom att även lyssna på bandets idag kanske mest omtyckta låt The State I Am In som också har en växande form, även om melodin har sin tydliga gång helt igenom.

Om du inte redan har börjat februari med ljud signerat Glasgowskt 90-tal, så är det dags att börja nu.

En annan (sämre) version på The Stars Of Track And Field än den jag är van vid:

Tezetayé Antchi Lidj (Baby, My Unforgettable Remembrance) - Mulatu Astatke

2009-01-30T14:35:00.000-08:00

Man kan sitta en hel vecka och fundera på vilken låt man ska skriva om och så kommer man på det kvällen innan den ska läggas ut vilket i mitt fall är fredag. Jag tänkte att jag ville skriva om något etiopiskt, dels för att jag älskar musiken därifrån och dels för att välja något från en helt annan del av världen, mot det jag skrivit om tidigare.

Ethiopiques var för mig länge ett gåtfullt och spännande begrepp och det är det faktiskt fortfarande, även om jag lyssnat lite mer på musiken nu.
Ethiopiques är en serie med skivor, med etiopisk och ertitriansk musik som getts ut av ett franskt skivbolag som heter Buda musique. Buda musique har gett ut olika så kallad world-music. Jag tycker mycket om det jag hört från dem. Det har kommit ut flera volymer med skivor. Jag kan dock rekommendera The Very Best of Ethiopiques som kom 2007, eftersom den innehåller ett urval av låtar från alla tidigare skivor.

Låten jag ska skriva om idag är dock inte från den skivan utan från Ethiopiques Volume 4: Ethio Jazz & Musique Instrumentale, 1969-1974. Hela denna skiva är tillägnad musikern och kompositören Mulatu Astatke. Mulatu Astatkes musik är förövrigt med på soundtracket till Jim Jarmusch film "Broken Flowers" från 2005, och många låtar är från denna skiva.

Tezetayé Antchi Lidj (Baby, My Unforgettable Remembrance) är helt instrumental och det finns tydliga influenser från jazz. Det är inte konstigt då Mulatu Astatke ofta ses som skaparen av det som kallas Ethio-jazz. Mycket av den etiopiska musiken från den tiden är väldigt inspirerad av amerikansk musik, men det har alltid en egen, personlig touch av den afrikanska musiktraditionen. Så upplever jag det i alla fall. Jag tycker mycket om de olika instrumentens solon, som hela låten består av. De är mycket vackra och kraftfulla. Melodierna leker sig fram och det märks att det är duktiga musiker. Tycker speciellt mycket om gitarrsolot i slutet av låten, som sakta tonar ut låten. Jag tänker i min fantasi att musikerna jamar vidare i all oändlighet.

Hör låten och skivan här
Här är en live-inspelning med Mulatu Astatke, men tyvärr en annan låt. Den är bra också, dock.

Talkijangnas Akt - Hans Appelqvist

2009-01-26T03:25:00.001-08:00

Det här är förvisso sommarmusik. Men det är även musik för vinter. Musik för vår. Musik för höst. Musik för alla årstider.

Dagens måndagslåt är gjord av en artist som jag absolut håller som Sveriges intressantaste följt av Dungen, The Knife och möjligtvis Kent. När jag hörde 5 x 5 och lite blandat hoppkok från malmömannen Hans Appelqvists hittills gjorda alster var jag knappast särskilt imponerad. Inte heller hans SR sända intervju om onani (som avslutas med flera minuters stönande) ackompanjerat med lättsamt piano övertygade särskilt mycket. Som ni kanske förstår var känslan detta gav mest olustig på ett inte alltid givande viss. Men när Appelqvist uppträdde på lilleputtsfestivalen "En ljumen i gräset" sommaren 2007 var upplevelsen total. Efter konserten köpte jag genast Sifantin och mörkret som då var hans senaste album. Där återfanns bland de mest trollbindande låtar man kan tänka sig. Efter c:a. 20 minuter av allmänna barnljud, pianopling och gökläten (på det mest fantastiska sätt) så tonar den absoluta höjdpunkten Talkijangnas Akt upp sig. Den leds av en enkel gitarrslinga, ett par trummor och ett svep av barnens hurrande vid sommarlovsavslutningen som någonstans bakom de övriga instrumenten ligger och lurar. Någonstans hörs ljudet av en gong-gong. Det går ändå inte att beskriva en sådan här låt. Den måste egentligen avnjutas tillsammans med hela Hans skiva; och dessutom på natten, för då låter musiken ännu mer trollbindande. Även om Hans andra skivor Naima och möjligtvis också Bremort ger ett starka totalintryck så råder det inget tvivel om att Talkijangnas Akt är hans låtvidunder. Den, tillsammans med den kanske mest konventionella av hans låtar: Tänk Att Himlens Alla Stjärnor, är unika då de lyckas fånga upp hela mystiken och det där vardagliga och lekfulla uttrycket som ständigt återfinns i Appelqvist album på ett enda spår. Ska man bara höra en låt och ändå fascineras av vad man hör så ska man helt klart höra en av dessa.

Black Stacey - Saul Williams

2009-01-24T08:51:00.000-08:00

"And you should do that, if nothing else, to prove that a player like you could keep it honest and true. Don't mean to call your bluff butmothafucka that's what I do"

Efter denna monolog i Saul Williams Black Stacey dyker upp, ändras Williams stil och blir den hip hop hans texter så ofta kategoriserar in i. Resten av låten påminner mer om en saga/sång som är en mer musikfylld rapptext. Jag skulle inte säga emot om någon säger att Saul Williams var en unik hip hop artist, det är han. Men Williams är mer än så, han texter går djupt. SOUL. Han har en karriär inom både musik och att vara poet. Hans böcker är något väldigt speciellt, nästan mer speciella än hans låtar.

Efter att jag nu lyssnat på Saul Williams kan jag säga att han skiljer sig från andra inom Hip Hop branschen. Han kan lätt gå över till slingor som påminner om pop mer än rapp. Men ändå har han alltid kvar själen inom vad han gör. Det är texterna som spelar roll inom Saul Williams genre. Men det gör inte musiken mindre viktig. Det som skiljer Black Stacey från mycket annat klassat som hip hop eller rapp är faktan att han inte använder beats, som till exempel generas från en dator. Hans verkar mer vända sig till trummor, fiol och mystiska ljud (ja, mystiska, Soul)

Saul Williams musikkarriär startade år 2000 med skivan "Penny For A Thought/Purple Pigeons" och han har nu gett ut fem skivor, och ännu en väntas i år.

Jag längtar efter mer.

Dancing in the Street - Martha and the Vandellas

2009-01-23T10:27:00.000-08:00

Bra låtar har ofta en historia. Jag försöker när jag skriver om låtar berätta en historia, en bakgrund till vart jag hittat låten och varför de betyder så mycket för mig.
För några år sen läste jag serien ”V För Vendetta” av Alan Moore och David Lloyd. I en episod av serien befinner sig V och Evey i V’s högkvarter, Skuggornas Galleri. Där har han samlat föremål, som ett museeum över den värld som fanns innan den totalitära staten kom och införde censur och diktatur i Storbritannien. Detta för att bevara dessa föremål till eftervärlden. Bland föremålen finns en jukebox. Den första låten de sätter på är Dancing in the streets av Martha and the Vandellas. Det visste jag dock inte när jag läste serien, utan det kom jag på senare när jag hörde låten för första gången. Evey får i serien, en chock av friheten i musiken, i kontrast mot den kontrollerade statens ideal. Hon får en uppenbarelse av hur världen kunde vara om den var fri för alla människor att göra vad de ville. Det är ett fint sätt att förklara frihet och dess motsats. Frihet är låten Dancing in the streets.

“It doesn’t matter what you wear, just as long you are here”

Valet av låten där här fredagen styrdes mycket av att förra veckan firade skivbolaget Motown 50-års jubileum. Jag är väldigt förtjust i det mesta Motown skapat och gett ut, så därför var valet av ”motown-låt” väldigt svårt. Dancing in the street har ju dock blivit något av en signaturlåt för Motown, som innehåller alla delar som gör Motown till vad det är: Kraftfull rytm, svängigt, fantastiska sångare, snygga arrangemang och framförallt mycket glädje. Dessutom sjunger Martha Reeves ”Can’t forget the motor city”, alltså Detroit- Motortown. Det är förövrigt därifrån namnet Motown kommer.
Låten är ett gott exempel på hela Motowns stil och attityd. Det är en kraftfull låt och väldigt lyckogivande. Jag tycker om inställningen i musiken och texten.

Caravan Girl - Goldfrapp

2009-01-21T08:24:00.000-08:00

Tidigare var Goldfrapp ett besynnerligt okänt namn, som jag mestadels kände igen från filmen Hard Candy, men i och med Ride A White Horse började jag kika lite mer på den elektroniska duon. I och med deras nya album (som för övrigt har ett riktigt snyggt omslag) Seventh Tree, så tänkte jag tipsa om en låt som heter Caravan Girl. Caravan Girl är egentligen inte mycket mer än en skön sång, men vad jag fruktar är att den är en låt av den typ som dör ut fort om den spelas för frekvent. En dagsslända, helt enkelt, om man kör den för ofta. Så kör varsamt. Seventh Tree blir dock en skiva att titta närmare på, utan tvekan.

Only You - The Flying Pickets

2009-01-18T22:52:00.000-08:00

Jag vet ingenting om det här bandet utöver att de sjunger a capella, gör covers och att de var ett av 80-talets "one hit wonder"-band. Deras hit heter Only You (originalet av Yazoo) och kan tyckas vara omöjlig att tycka om p.g.a. dess smörighet såvida man inte sett Wong Kar-Wais Helgon i neon. Just den filmen såg jag den 23:e december förra året och som denna Hong Kong-mans filmer brukar var den alldeles, alldeles underbar. Precis som min andra sedda film av regissören: Happy Together, så var det också det egensinniga och oberäkneliga soundtracket som bland annat tog andan ur en. I Happy Together hittar vi tango av Astor Piazzolla, Frank Zappa och 60-tals singeln med samma namn som filmen av bortglömda The Turtles. I Helgon i neon finner jag också mycket förtjusning. Förutom The Flying Pickets stötter vi här på Laurie Anderson.

Själva Only You fungerar lite som ett ledmotiv för den här romantiska filmen (alla Kar-Wais filmer är väl mer eller mindre romantik). Det är den låt som man efter filmens slut finner i sitt huvud - dagar efteråt. Nu i veckan så lyssnade jag på den igen och ännu en gång verkar den aldrig vilja lämna mina tankegångar. Men det är med nöje som jag nynnar på den, tänker på den och lever med den i dessa mörka vinterdagar. Den passar extra bra just nu eftersom den genast får en att tänka på ett snöigt vinterlandskap (även om det inte är särskilt mycket snö just nu).

Från Wong Kar-Wais film. Tror inte att spoiler är så väldigt nödvändigt även om det absolut är en avgörande scen. Jag tror inte att man kommer njuta särskilt mycket mindre ifall man sett scenen, men det kan ju vara olika för olika personer.

There Is A Light That Never Goes Out - The Smiths

2009-01-17T11:55:00.000-08:00

The Smiths har alltid varit ett av mina favoritband. Och den här låten är alltid den som cirkulerar genom mitt huvud när jag tänker på dem. När jag lyssnar på den känns den så levande, så riktig. Den är precis så som jag vill ha den.

På The Queen is Dead finns tre av mina favoritlåtar av The Smiths: Bigmouth Strikes Again, The Boy With The Thorn In His Side och There Is A Light That Never Goes Out. Den sistnämnda är den som står mig närmast. Dess meddelande är inte väldigt originelt, må så vara. Men hur de får fram att man inte skulle kunna bli lyckligare än just nu, är något de får till så välförtjänt. There Is A Light That Never Goes Out har ju även blivit en av deras största låtar och det är jag inte förvånad över. Att Strangeways, Here We Come blev deras sista album är tråkigt, men The Smiths vilja höll i sig i publiken.

Jag skulle kunna lyssna om och om igen på den här låten. Dess rytm och klang är riktigt beroendeframkallande enligt mig. Men man vill självklart inte lyssna sönder en låt, så jag måste tygla mig och byta. Jag önskar fler generationer kan upptäcka och njuta av The Smiths i så många år som möjligt framöver. För även om The Smiths har slutat spela är de aldrig riktigt döda.

Little Lies - Fleetwood mac

2009-01-16T08:26:00.000-08:00

Jag vet inte så mycket om Fleetwood Mac men jag har förstått att de inte enbart är ett 80-tals band som jag först trodde. Efter att ha läst lite om dem förstod jag att de började redan på slutet av 60-talet och att de genomgått många olika musikaliska faser och bytt många bandmedlemmar genom åren. Jag har läst mest om skivan Tango in the night och när jag stod och plockade i begagnade vinylskivor i en skivbutik kom den bekanta, fina framsidan med djungeln och de olika djuren fram och jag tänkte "Varför inte?" och köpte den. Jag kom hem, lyssnade på den och gillade den mer och mer efter varje lyssning. Har lyssnat speciellt mycket på första låten på andra sidan, Little Lies, som jag tror var en singel från skivan också. Det låter så.

Jag tänker en del hel på ett samtida engelskt band, Prefab Sprout. Det är på liknande sätt, vackert producerat, de ekande körerna, det bastanta beatet, synthslingorna. Det är framförallt hur allt är hopsatt, den speciella stämningen i låten och den vackra refrängen som tilltalar mig.

Tycker man inte om elektrisk popmusik från 80-talet kan nog den här låten vara svår att smälta, men för mig som älskar det är det en liten guldklimp.

Das Model - Kraftwerk

2009-01-11T22:29:00.000-08:00

Jag har länge varit medveten om att jag skulle uppleva döden av Kraftwerk. Förutom att vara det kanske viktigaste popbandet någonsin och ett sällan överträffat kultfenomen så betyder deras musik väldigt mycket för mig personligen. Deras påverkan över mitt musikintresse är ett faktum som jag sent kommer att kunna lämna och varje gång jag lyssnar på album så som Trans-Europe Express känns dagen plötsligt fulländad. Jag hyser en medveten idoldyrkan gentemot de två skaparna av bandet, Ralf Hütter och Florian Schneider (men kanske främst den förstnämnda). Men någon gång så kommer också de största få smaka på hur jorden smakar. Ingen fara sked. Båda lever fortfarande. Men det betyder ändå en hel del då en av den ena grundstolpen lämnar bandet. Bandets sista flämtande andetag är över. Kraftwerk har måhända knappt gjort någon musik på väldigt länge (deras senaste Tour de France från 2003 bestod av material gjort under en period på tjugo år) men en död är en död och deras sparsamma turnerande har nu antagligen nått en nollnivå. 2009 börjar alltså mörkt. Jag ser det som en plikt att min måndagslåt blir tillägnad Florian (på bilden längst fram).

Jag brukar främst tycka om att prata om bandets album och inte deras enskilda låtar, men Das Model har med rätta blivit en av deras mest kända låtar och jag kan inte annat än medge att den förtjänar extra uppmärksamhet dels för att det är bland det bästa de gjort, men också för att den sticker ut. Die Mensch Machine från 1976 är en av deras oförglömliga klassiker. Titeln hänvisar till en gammal vettig tanke om hur vi människor i grund och botten är maskiner och för mig är albumet en konceptskiva. Men det är inte den egenskapen som imponerar och gör effekt på mig när jag lyssnar igenom albumet. För mig är deras användning utav synthesizers fullständigt fulländad och till min vetskap aldrig heller överträffad. Bäst är synthslingorna i just Das Model som gräver sig in ens medvetande på ett grymt tillfredsställande sätt. Men en sådan beskrivning räcker egentligen inte alls. För mig är just dessa perioder av klinkande kanske det bästa som gjorts någonsin; själva låten i helhet kanske inte kan rå åt sig någon förstaplats, men just sekunderna av evighet är mer än jag har ord för.

Från Minimum-Maximum-DVDn som finns att köpa här i Sverige. Inspelningen är gissningsvis ungefär fyra år gammal.

Paper Planes - M.I.A.

2009-01-10T04:05:00.000-08:00

M.I.A. och människor mot pengar

Mathangi Arulpragasam (även känd som M.I.A.) började sin karriär 2004 när hon släppte sina första singlar och senare 2005 med sitt album Arular. Men M.I.A. har bara börjat sin framgång inom musik, men det som verkligen fick allmänheten att öppna ögonen för henne var hennes låt Paper Planes som dyker upp på hennes andra album Kala, den blev nominerad till en Grammy för "Record of the Year" och jag tycker inte den förtjänar mindre.

Paper Planes är likt en fest, ett glatt färgfyllt spektakel av ljud, och det menar jag inte som att den låten inte är kontrollerad. Den är inte som ett improviserat Jazz-stycke. Texten är som en satir på hur vi i västvärlden ser på dagens invandrare, den där inre rädslan för att de inte är hederliga, det är inte sant enligt M.I.A. och jag håller med. Men man ska absolut försöka förstå allvaret i hur dagens politik vänder sig till invandrare i många länder. Vi i Sverige har ju ändå en ganska öppen invandringspolitik och därför är det viktigt att man engagerar sig för att andra länder ska försöka hjälpa andra mera. Man kan inte dra alla över en kam bara för de är från ett annat land. Jag tycker den är en av förra årets höjdare inom sin egna stil som inte ens M.I.A. själv kan riktigt bestämma vad den är för något.

Tyvärr fanns inte originalvideon på Youtube, men om ni söker internet kan ni lätt hitta den.

Skaffa låten
Här

Tuesday wonderland - Esbjörn Svenssons trio

2009-01-09T09:32:00.000-08:00

Jag bland många andra blev både ledsna och besvikna när vi i somras möttes av beskedet att pianisten Esbjörn Svensson avlidit i en dykolycka. Esbjörn var 44 år, hade familj och var mitt i karriären. Det känns fruktansvärt att en så ung och begåvad person ska dö på det sättet.
Jag kände inte till Esbjörn Svenssons trio, eller e.s.t som de senare kallade sig så väl innan jag hörde talas om dödsfallet. Dock hade jag och min familj beställt biljetter till Stockholm Jazzfestival pga. att e.s.t skulle spela där. Snopet och tråkigt nog uteblev ju som bekant den akten, men jag köpte istället en skiva av gruppen på festivalen. Tuesday Wonderland heter den och den kom 2006. Den är väldigt bra och jag tänkte skriva lite om titelspåret, Tuesday Wonderland.

Det som gjorde e.s.t till en så bra grupp var det fina samspelet mellan musikerna, Esbjörn Svensson, piano; Magnus Öström, trummor; Dan Berglund, bas. Man märker att de spelat tillsammans länge och att de alla är väldigt skickliga musiker, för de lyckas med många komplicerade samspelssessioner och de kan kombinera sina olika instrument på ett spännande sätt. Pianot i Tuesday wonderland pendlar mellan lyriskt vackert och stenhård klang. Pianospelet leker sig fram, växlar mellan olika stilar, slänger sig mellan spelsätt på ett väldigt säkert sätt. e.s.t blandade även in elektroniska instrument och ljud i sin musik och skapade ett eget signum, ett eget sound, tycker jag. Det är inte enbart referenser från jazzmusik, utan även från post-rock och annan instrumental musik, och det är den mixen som gör e.s.t’s musik intressant och nyskapande.

Videon: e.s.t live på Tv4

Broken English - Marianne Faithfull

2009-01-05T07:17:00.000-08:00

Jag frågade min mamma på ren reflex vilken låt jag skulle skriva om. Hon sa att jag skulle skriva om Broken English. Och så blev det.

Broken English är den låten som studsar igång i mitt huvud när Marianne Faithfull kommer på tals. Även om den i princip gungar och knarrar fram på samma sätt låten igenom och därav knappast bjuder på de där överraskningarna som många musiklyssnare får kickar av så är det en utan tvekan en låt som bara kan berömmas av många andra skäl. Framförallt är det Mariannes sång som tillsammans med en välkomnande takt lägger upp lockelsen och den inbjudande känslan som jag tycker att man får.

En gång i Stockholm - Testbild!

2009-01-02T02:46:00.000-08:00

Detta är den första låtpresentationer år 2009 och nu när vi är mitt i vintern så tänkte jag att det passar att skriva om en låt som både har en text och en stämning som är väldigt mycket vinter. Första gången jag hörde den här låten var mitt under varma sommaren för ett och halvt år sen, jag hittade låten på den fina mp3-bloggen L'amour a trois och fastnade direkt för den. Testbild! är ett band med visioner kring sin musik, vilka man kan läsa om på deras hemsida. De komplicerar definitionen av begreppet "band" eftersom de jobbar med så många olika konstalationer inom bandet, med olika musiker på varje låt. Det finns dock fyra officiella medlemmar som var med startade bandet i slutet av 90-talet. Det är ganska intressant att läsa texten om bandets historia på deras hemsida, man funderar på vad som är verklighet och fantasi.

Testbild! har här gjort en cover på den låt som den svenska sångerskan Monica Zetterlund vann schlagerfestivalen i Sverige 1963 med. Den kom dock sist i Eurovision Song Contest finalen. Texten är skriven av Beppe Wolgers och musiken av Bobbie Ericson. Texten handlar om ett vintrigt Stockholm, men även om hur man med kärlekens hjälp kan ta sig tillbaka till sommarens värme i tanken. Det finns så många detaljer i texten som skapar en nostalgisk känsla i låten, en känsla av ett Stockholm som inte finns längre.

Testbild! Gör en mycket lugnare version av låten och jag tycker, trots att Monica Zetterlund är en fantastisk sångerska, att denna version passar låten bättre. Monicas starka och personliga röst är för egen och speciell för den. I Testbild!´s version är allt lågmält precis så som jag tycker den ska framföras. Det är många vackra instrument med i låten och inspelningar av vågslag, vinden och båtmotorer och de spelas tillsammans och skapar en lågmäld men vacker och väldigt mäktig ljudbild.

Detta är den mest fulländade vinterlåten jag hört. Men det är inte bara vintertemat som gör låten lyssningsvärd, den går att lyssna på när som helst för den är bara så väldigt vacker.

Lyssna här:
http://www.myspace.com/testbildsweden

Summering: november, december 2008

2008-12-31T08:34:00.000-08:00

Från första veckan som den här bloggen existerat - tills nu! Här kommer en summering så att man lätt kan få översikt över de hittills valda låtarna. Min tanke är att summeringarna ska komma varje månad och att det sedan ska komma summeringar över summeringarna, för att lättare kunna orientera sig genom sidan.

NOVEMBER

Vecka 48

14 nov: Vienna - Ultravox

Vecka 49

24 nov: Again - Archive

26 nov: Jag ger dig din morgon - Fred Åkerström

28 nov: Music Music Music (Put Another Nickel In) - Music Music Music

DECEMBER

Vecka 50

1 dec: The Yeah Yeah Yeah Song (With All Your Power) - The Flaming Lips

3 dec: Min Huckleberry Vän - Håkan Hellström

5 dec: Everybody Loves the Sunshine - Roy Avers

Vecka 51

8 dec: Gånglåten - Fläsket brinner

10 dec: Ett stilla regn - Ted Gärdestad

12 dec: Med ögon känsliga för grönt - Nannie Porres

Vecka 52

15 dec: The Vibes Ain't Nothin' But The Vibes - Barry Adamson

17 dec: The Thin Ice - Pink Floyd

19 dec: That's Us/Wild Combination - Arthur Russell

Vecka 53

22 dec: Moments In Love - The Art of Noise

24 dec: Ledigt på julafton.

26 dec: Love Me or Leave Me - Nina Simone

Vecka 54

29 dec: Die Bifindlichkeit Des Landes - Einstürzende Neubauten

31 dec: Ledigt på nyårsafton.

Die Bifindlichkeit Des Landes - Einstürzende Neubauten

2008-12-29T09:13:00.000-08:00

Ska man skriva om en låt varje måndag så bör man ju välja med omsorg. Och när jag väljer att skriva om Einstürzende Neubauten så tycker jag att jag gjort ett väldigt omsorgsfullt val. Musiken är precis som vintern väldigt kall, och det är en grupp jag har lyssnat på en del den senaste tiden. Framförallt är det oerhört utmärkande musik. Einstürzende Neubauten har sedan tidigt 80-tal experimenterat på en musikscen som de själva står till svars för, nämligen industrial-musik. Jag har inte hört deras gamla alster såsom Halber Mench men deras dynamiska och utforskande gener hörs tydligt i deras åtta år gamla Silence Is Sexy även om det är rätt långt ifrån att vara musik gjord på grytlock och kundvagnar.

Die Bifindlichkeit Des Landes är enligt mig en av de absoluta höjdpunkterna på den i övrigt rätt ojämna första discen på Silence Is Sexy. Den leker omsorgsfullt - precis som resten av skivan - med tystnaden och takter. Det tyska språket medför när Blixa Bargeld sjunger på sitt egna bryska sätt en ton som jag tror många tycker känns lika tysk som Blecktrumman och Adolf Hitler. Och kanske är det just Bargelds sätt som får mig att medföras av musiken likt hela Tyskland medfördes av disciplinerande ord på 30-talet. Å andra sidan så känns det rätt så rejält tråkigt att dra sådana här kopplingar bara för att vi pratar om den tyskaste av grupper...

Istället bör jag framhäva stämningen, för det är den som gör Einstürzende Neubauten till en grupp ovan det vanliga.

Love me or leave me - Nina Simone

2008-12-27T01:28:00.000-08:00

Oftast är det detaljerna som fastnar. Jag lade namnet Nina Simone på minnet när jag läste en av Lars Noréns ”De döda pjäserna”. Vad pjäsen handlar om har jag glömt, men namnet Nina Simone fick mig att minnas något någonstans ifrån och fick mig att vilja kolla upp det.

Love or Leave me är en låt från 1920-talet skriven av Walter Donaldson och Gus Kahn, till en föreställning på Broadway, Whoopee. Det blev en enorm succé på sin tid och den även senare används av väldigt många artister. Nina Simone (f.1933-d.2003) spelade in den för första gången 1958 och den finns med på hennes debutalbum, Little Girl Blue. Låten börjar och man hör snart Ninas röst. Hon var en väldigt bra sångerska, med en djup, mörk röst. Man känner väl igen texten från andra versioner. Men hon var även en klassiskt skolad pianist och det märker man snart. Det är pianospelet som är det mest anmärkningsvärda i Nina Simones musik överhuvudtaget tycker jag . I jämförelse med annan liknande musik, andra sångerskor som sjöng liknande låtar hade de oftast inte ett så särpräglat och avancerat pianospel. Det är fascinerande att hon både sjöng och spelade så bra. I många låtar får pianosolon lika stort utrymme som sången och Love me or leave me är inget undantag utan den innehåller ett fantastiskt pianosolo som pågår över en minut.

Det är en väldigt vacker låt, väldigt jazzig med ett högt tempo. Jag gillar hennes musik bäst när den går undan. Love me or Leave me har en väldig energi och är ett gott exempel på det.

Moments In Love - The Art of Noise

2008-12-22T09:57:00.000-08:00

Första gången jag hörde The Art of Noise var på en luciaafton under något av mina två sista år i grundskolan. Eftersom jag inte hade skapat eller framfört någon ordentlig låt på musiklektionerna så hade jag fått uppgiften att stå för ljudkontrollen under årets luciaframträdande av en klass några årskurser under min egna. Innan Luciasångerna tog vid skulle musiken testas och det gjordes med en trist låt kallad Moments In Love. Att den var gjord av ett band som idag är erkänt som några av pionjärerna inom 80-talets syntmusik fanns över huvud taget inte med i mina tankar den dagen. Det finns en rad andra artister som jag vid första anblicken inte tyckt varit något särskilt, ditt hör Regina Spektor och Anna Ternheim som inte berörde mig alls med sina live-uppträdande så som det skulle ha gjort ifall jag såg de idag. Sådant är riktigt trist i efterhand.

Men gällande fallet The Art of Noise så kan det tänkas vara förståeligt. Det är inget band man smälter på en gång, även om deras musik till viss grad kan tyckas vara enkel. Det gäller väl kanske inte låtar som Beat Box eller Close (to the Edit), men i högsta grad Moments In Love. Den lunkar på i tio minuter utan att det egentligen sker särskilt mycket. Trots det är det låten man längtar till när man slår på bandets debutalbum (Who's Afraid of?) The Art of Noise! från 1984. Precis som jag så kommer den nyfunna lyssnaren att ha svårt att greppa vad som är så bra med denna ambient-artade melodi. Men ger man ambitiöst lyssnar igenom hela albumet från början till slut så tror jag att många kommer att tycka att det inte bara är heltokigt utan också rätt så underbart. Och de där tio minuterna i Moments In Love kommer alltid att vara tio minuter som ger en insikten om hur fint det ändå är med musik, och vilka fantastiska krafter den innehar.

That's Us/Wild Combination - Arthur Russell

2008-12-19T08:21:00.000-08:00

Arthur Russell var en amerikansk sångare, cellist, producent och låtskrivare och han har det senaste året uppmärksammats lite extra, eftersom det i år kom en dokumentär om honom och dessutom släpptes skivan Love Is Overtaking Me med hans countrymusik. Arthur Russell är känd för sin stora musikalitet och sitt breda register av olika stilar och uttryck. Han dog 1992 av Aids och under sin livstid var hans musik inte särskilt känd utanför hans lilla krets, men under 2000-talet har låtarna getts ut igen, på CD och det har öppnat upp för en bredare publik att ta del av hans musik.

That's Us/Wild Combination är en mycket meditativ låt, man dras med i den av den repetitiva musiken. Det är en enkel låt men som är fint producerad. Texten är vackert och Arthurs ekande röst och hans sätt att sjunga passar perfekt till låten. Det är något övernaturligt vackert med hans musik överhuvudtaget, som får mig att tänka på klassisk- och konstmusik. Men det finns alltid det dansanta, svängiga i musiken som gör den till så vacker dansmusik.

Det går att säga mycket om Arthur Russell och hans verk, men låten That's Us/Wild Combination är en bra ingång både till hans egen musik och den musik han producerade till andra band som Loose Joints, Dinosaur L och Felix.

The Thin Ice - Pink Floyd

2008-12-17T12:18:00.000-08:00

När isen ligger på sjöarna (eller som de förhoppningsvis kommer göra snart) nu på vintern lämpar sig Pink Floyds mästerverk till låt, The Thin Ice, in. Den förekommer på albumet The Wall, som i sig även är ett mästerligt album. The Thin Ice är en atmosfärrik låt, med blandade lugna stämmor och häftiga gitarriff. En riktigt fin upplevelse, om än ej en lång sådan.

The Vibes Ain't Nothin' But The Vibes - Barry Adamson

2008-12-15T12:39:00.000-08:00

Barry... Barry... du får mig att vilja sätta mig ner... Ta ett djupt bloss... Och i lugn och sansad ton slänga ur mig de stadigt fräcka replikerna på ren amerikansk engelska... Så som bara skådespelarna i Hollywood kan slänga ut sig sådana. Där stormen ebbar ut i mystiken från någon av David Lynch filmer, där finner vi i ena hörnet Isabella Rossellini sjungandes "Blue Velvet" och i andra hörnet, den ökända Barry. Jag har inte hört hans Stranger on the Sofa eller Oedipus Schmoedipus, jag har faktiskt inte ens sett Lost Highway vilket är den Lynch-filmen som Barry Adamson gjort filmmusik till och nått framgång med. Men en sak vet jag; det jag har hört, är fantastisk musik som sätter stämning direkt.

The Vibes Ain't Nothin' But The Vibes (från Oedipus Schmoedipus) är en av de låtarna jag hört mest på. Det kan mycket väl vara en av hans allra coolaste. Den går lätt ut i ett långt intro innan en försiktig publik applåderar då Barry tar plats på scenen. Han sjunger sin historia med ett lugn jag aldrig sett like till. Han verkar le charmigt mot sin publik som skrattar under låtens gång. De pålagda publikljuden och det ensliga pianospelet får mig att tappa koncentrationen från allt annat än vad som lämnar mina högtalare. När låten långsamt börjar ta slut 4:50 minuter efter starttid sitter man med ett stort brett leende. Det här är lounge som det brukar låta man fantiserar om dunkla lokaler i dystra film noir . Att Nick Cave & The Bad Seeds är en otroligt häftig grupp känns inte konstigt när man tänker på att både Cave, Adamson och rätt många andra numera eget stående artister under årens lopp har ingått i den, men solo är Barry kanske ändå den jag främst skulle rekommendera. För er som inte upptäckt att det bara inte finns ett nuvarande musikliv utan också en populärmusikhistoria där nere i Australien är det dags att ge sig ut och utforska nu. Här har ni en underbar låt att börja med.

Med ögon känsliga för grönt - Nannie Porres

2008-12-12T07:44:00.000-08:00

Närbild är antagligen Nannie Porres kändaste och mest köpta skiva och det är i stort sett den enda jag hört. 1976 vann skivan Orkesterjournalens årliga pris gyllene skivan och den har ett fint omslag, enkelt, vitt med en svartvit närbild av Nannies ansikte. Jag tycker mycket om hela skivan, men min favoritlåt är den låt som på något vis blivit kännetecknande för Nannie Porres: Med ögon känsliga för grönt, första låten på andra sidan (jag har bara hört skivan på vinyl) Hela skivan Närbild är ett pärlband av låtar av kompositörer som Evert Taube, Cornelis Vreeswijk och Povel Ramel, som man måste kalla svensk standards.

Skivan innehåller även, ovanligt nog, en vokal tolkning av en Lars Gullin-låt: Dannys Dream. Nannie, som innan Närbild var känd som enbart en jazzsångerska sjunger på ett annorlunda sätt när hon sjunger de här svenska låtarna, mer rakt, tydligt, direkt. Hon sjunger inte skolat perfekt men dock så levande och det är väldigt fint. Trots att det är svenska låtar som hörts många gånger förut, skapar de något nytt av materialet och musiken är absolut jazz.

Med ögon känsliga för grönt har en fin och poetisk text, vackert framförd av Nannie och kompat av bandet. Det är speciellt det fina samspelet mellan Nannie och bandet som jag tycker mycket om. Musiken är lika viktig och lika bra som sången i låtarna. Saxofonsolot en bit in i Med ögon känsliga för grönt är lika ljuvligt vemodigt som hela låten. Jag tycker om när musiken och texten skapar någon slags bilder i huvudet och det gör den här låten. Det är sensommar som precis övergått till höst, träden är fortfarande gröna, men det är kallare och fuktigare ute. Texten är berättad som ett minne och det förstärker känslan av vemodet och melankolin.

Ett Stilla Regn - Ted Gärdestad

2008-12-10T12:39:00.000-08:00

Ett stilla regn, svalkar luften som jag andas in
Ett stilla regn, varje vattenpuss är din och min
Ett stilla regn

Det rinner silver från taken och jag kan se, hur det blänker mot mig
Det brister sakta i molnen och det blir sol, den lyser på dig.

Med Teds ljusa pojkstämma och Kenneths målande och underbara texter kan bröderna Gärdestads verk inget annat bli än svenska underverk.

Låten Ett Stilla Regn från en av mina favoriter Ted Gärdestad, finns tillgänglig på hans debutalbum Undringar då han som 15-åring spelade in ett par låtar med Benny Andersson och Björn Ulvaeus, ett album som för övrigt är väldigt, väldigt bra. Molnen är gråa, marken är oftast vit och temperaturen är låg - då passar ett litet hopp av vårvärme in i våra kalla dagar.

Gånglåten - Fläsket brinner

2008-12-08T09:15:00.000-08:00

Den svenska proggrörelsen har sagt punkt för många sommarkvällar för min del. I.a.f. så har ett album med namnet Progg Hits fått bjuda upp på många trevliga låtskatter under sen afton med musikalisk prägel. Det är inte omöjligt att det finns flera sånger därifrån som förr eller senare kommer att dyka upp från mina låtrekommendationer. Främst står sig kanske Samla Mammas Mannas Folkvisa i morse, Mikael Wiehes folkkära Flickan och kråkan och naturligtvis den oemotståndliga Barkbrödslåten av proggens allra största, nämligen Kebnekaise. Det är tveksamt ifall allt ska räknas som progg, och det är också tveksamt om de flesta låtarna på Progg Hits verkligen är så bra när allt kommer omkring. Men en låt som är väldigt bra är hur som helst den tredje sista på hela kalaset, nämligen Gånglåten av Fläsket brinner. Den återfinns på deras debutskiva från 1971 med samma namn som gruppen.

Det är dels en väldigt utmärkande låt för vad det svenska 70-talet i progressiv väg stod för, mycket tack vare instrumenten. Men det är också en låt uppbyggd på en uppgående melodi som blir mer och mer intensiv för varje sekund. Lager på lager läggs på tills lyssnaren är helt och hållet omfamnad. Just sådana låtar är jag väldigt svag för. Det är som att lockas ner under bron för att möta näcken; skillnaden är att musik i regel inte är farligt som i de gamla sagorna. Musik är njutning utan negativa konsekvenser. Just därför känns det som en väldigt bra sak att vara beroende av.

En liveversion:

Everybody Loves the Sunshine - Roy Avers

2008-12-05T09:01:00.000-08:00

Den mångsidige musikern och låtskrivaren Roy Ayers är en tämligen ny upptäckt för mig, första gången jag hörde den här låten var när jag lyssnade på författaren Jonas Hassen Khemiris novell Oändrat Oändligt på radio. Mellan styckena i texten, som förövrigt också är en väldigt bra novell, låg korta utdrag ur låtar. Everybody loves the sunshine var en av låtarna. Just den här låten fastnade jag verkligen för direkt när jag hörde den, den passade så fantastiskt bra ihop med texten. Låten förstärker känslan och höjer novellen.

Novellen hörde jag för flera månder sen på radio, men hittade inte låten då. Nu i december fick jag tillfället att lyssna och se på Jonas Hassen Khemiri på Stadsbiblioteket i Arvika. Efteråt passade jag på att fråga honom om musikvalet till novellen Oändrat Oändligt och han förstod direkt vilken låt jag menade och gav mig namnet och artisten. Det var alltså Roy Ayers – Everybody Loves the Sunshine. Jag har inte hört så mycket annat av Roy Ayers, men det är samtidigt skönt att bara kunna lyssna på en låt utan att tänka på artisten alltför mycket. Jag läste bara lite kort på Wikipedia och Roy har arbetat med olika genrer, som fusion, funk, soul och hip-hop och det märks i Everybody Loves the Sunshine.

Låten har en väldigt lugn stämning. Sången och texten är enkel, men frammanar bilder av sommar, soliga eftermiddagar och kvällar – en fullständig kontrast mot den kyla och snöslask som vi i Sverige upplever just nu. Låten kan hjälpa en att drömma sig bort till en varmare årstid, att vandra på en solig trottoar, till ett liv i solsken.

My life, my life, my life, my life … in the sunshine...

Min Huckleberry Vän - Håkan Hellström

2008-12-04T10:54:00.000-08:00

Håkan Hellströms framgång är ett faktum. Är han dock värd det? Frågan är lite klyvd för mig. Det jag inte gillar med Hellström är att flera av hans låtar låter rätt lika i vissa fall, men det som stör mig mest är att han, precis som Quentin Tarantino i filmsammanhang, snor från andra låtar och lägger in det i sina. Allt från så kallade referenser till direkta stölder från till exempel The Cure och psalmen Pie Jesus har uppstått. Just den typen av framgångssaga, där dessa stölder framgår, blir jag rätt besviken på. Däremot ska det understrykas att Hellström har gjort bra, helt och hållet egna, låtar. Onsdagens låt den här veckan blir Hellströms vackra Min Huckleberry Vän som finns på hans singel En Midsommarnatts Dröm, där även titelspåret finns med, plus en singback-version av den.

Min Huckleberry Vän handlar, som titeln antyder, om vänskap, men Hellströms gåtfulla texter (som ibland blir lite för svävande) bildar en egen uppfattning, som i min tro handlar om en vänskap som påminner om den gedigna sådana som Huckleberry Finn binder tillsammans med Tom Sawyer. Låtens stämningsgivande gitarrspel tillsammans med Hellströms tämligen spruckna röst blir en blandning av de varma åkerfälten i den svenska södern, med en släng av Göteborg. En enkel, men rogivande låt om vänskap, som passar in i vintermyset.

The Yeah Yeah Yeah Song (With All Your Power) - The Flaming Lips

2008-12-01T08:08:00.000-08:00

Yeah Yeah Yeah Yeah Yeah Yeah Yeah Yeah

Yeah Yeah Yeah Yeah Yeah Yeah Yeah Yeah

Den misslyckas aldrig.

The Yeah Yeah Yeah Song är en låt som alltid gör en glad. Därför är den, oavsett om du hört den eller inte, alltid ett bra tips. The Flaming Lips tre senaste album (exklusive deras senaste medföljande CD till filmen Christmas At Zoo) har alla varit bra tips även om inget av dessa varit helt och hållet fulländat. Fast även om jag verkligen kan njuta av deras musik ibland så är det inte musiken som gör Flaming Lips till ett stort band av våran tid. Det är deras uppträdande live. Ditt går man för att höra musik, men det man ofta istället får är en upplevelse snarare bestående av ett fullständigt underbart barnkalas med konfetti, ballonger, ljusshower, dansande aliens och allt du kan tänka dig. Bandet består av två duktiga musiker på bas och gitarr, en extern trummis och en sångare Wayne Coyne, som levt ut sin roll som lekfarbror. Vi såg honom som "musikfilosofen" i Musikministeriet för några år sedan och han har tillsammans med sitt band både gjort punk under en lång tid innan de gick in i en ny fas, och gjort ett musikprojekt - Zaireeka (1997) - som gick ut på att spela flera skivor samtidigt på olika spelare för att för var och en av gångerna man hör den, få en unik upplevelse. Ofta är deras skapande konstigt, men lika ofta är resultatet oväntat bra.

Den här låten sammanfattar allt Flaming Lips är idag och är också en av deras bättre, det är dock onekligen den allra bästa på At War at the Mystics som kom för två år sedan.

Music Music Music (Put Another Nickel In) - Music Music Music

2008-11-28T11:05:00.000-08:00

Music Music Music är en "modern" jazz-trio, men med mycket referenser till äldre jazz och musik över huvudtaget. Denna låt,som är en cover av Teresa Brewes "Music music music", har gett namnet åt bandet, eller så är det tvärtom låten som fick namnet först och sedan bandet . Likheten är inte direkt slående, jag hade ingen aning om att det fanns en annan version av låten, förrän jag läste recensionen av en av deras konserter. Music Music Music (bandet) har bearbetat låtmaterialet, brutit ner det och byggt upp en helt ny låt där man bara ibland kan höra likheterna. En av de mest påtagliga likheterna är svänget i låten, som finns i båda versionerna. Music Music Music´s version är jazzigare och enbart instrumental. När jag hör Fabian Kallerdahls pianospel tänker jag på Bill Evans musik, en annan jazzmusiker som Music music music gjort covers av (låten How My Hearts Sings). Det är liknande lätta pianospel som i sin tur har likheter med de Franska impressionisternas musik (t.ex. Ravel Debussy), med mycket tystnad i spelet. Övriga medlemman i trion är Fabians bror Josef Kallerdahl på bas och Michael Edlund på trummor och de har ett väldigt fint samspel i gruppen. Det märks väl när man ser dem live, vilket jag gjort två gånger och det är en god balans mellan skriven musik och ren improvisation.

Music Music Music (Put Another Nickel In) är första låten på skivan Everybody Digs, som är ganska ojämn i övrigt. Första låten är klart höjdpunkten på skivan, även om resten av musiken inte direkt är dålig.

Lyssna här

Jag Ger Dig Min Morgon - Fred Åkerström

2008-11-26T10:12:00.000-08:00

Nu när vintern sveper över våra landskap och det blir både jobbigare och kyligare att gå ut, behöver man alltid en låt som lindar in en i värme och värmer en inne i själen. Jag hade först tänkt gå ut med att tipsa om Shuggie Otis Strawberry Letter 23, en funklåt som passar in sig väldigt bra på sommaren och som då för tankarna till just värmen sommaren utlyser, men jag ändrade mig snabbt och tänkte tipsa om sång som kanske ligger Svea Rike närmare hjärtat - nämligen Fred Åkerströms Jag Ger Dig Min Morgon.

Jag Ger Dig Min Morgon (som finns med på Åkerströms album Två Tungor) är en svensk version av Tom Paxtons I Give You The Morning och är en väldigt vackert utformad sång rent språkmässigt. Åkerström beskriver målande det han sjunger om, så att en bild av hela sångens handling framgår klart och tydligt, i verser såsom:

Genom frostigt glas syns solen som en huldra
Ditt hår, det flyter över hela kudden

Faktum är att när jag hör en visa som den här, så värmer kroppen. Det målar upp bilden av rödmålade torp i Glava, Värmland, om kärleken och sommaren, och en vacker, svensk sådan. Åkerström har inte direkt imponerat tidigare, jag har faktiskt inte hört mycket av honom, men hans mest kända sång är snudd på ett svenskt mästerverk. En låt med själ av en av Sveriges mest inspirerande (och basröstade) vissångare.

Again - Archive

2008-11-24T09:21:00.000-08:00

Archive är ett band som jag flera gånger halvt medvetet "slutat lyssna på". Det brukar kännas som om jag stannar upp med mina musikaliska upptäckter när jag fastnar alltför mycket för deras musik. Jag har också känt att de kanske på ett sätt är för enkla för mig. Jag vill ha mer lager på lager, krångliga melodier och flum eller någonting så naket och folkligt så att melodierna får berätta sina egna historier. Musiken där emellan tycker jag är tråkig. Vid första intrycket är inte Archives musik någonting som sticker ut. Visst, trip-hop, som bandet tydligen brukar klassas in i, är väl alltid speciellt. Men för mig var bandets musik genremässigt närmare vanlig alternativ rock; känsloladdad sådan. Någonting som fått mig allt mer att inse att det kanske inte är helt fel att referera till framförallt Pink Floyd, men också andra inflytelserika artister som på många sätt borde ses som hedrande liknelser.

Jag kan inte säga annat än att jag tycker extremt mycket om deras skiva Noise, men nu har jag också insett att You Always Look the Same at Me, som är ett mindre elektroniskt laddat album, helt klart är i samma klass. Här kommer album som The Wall väldigt mycket in i bilden. Till sist kommer jag till insikten att Archives musik faktiskt är rätt mycket av det där som jag beskrev som sådant jag gillar, det är sannerligen lager på lager. Albumets första spår: Again, är nog en väldigt bra introduktion till bandet och en av deras bästa låtar (kanske den bästa). Det är oerhört känsloladdat och melodien går väldigt mycket upp och ner på ett bra sätt. Ibland är det nästan kaos och ibland nästan stilla. Det bör utan tvivel kallas för post-rock. Låten är över en kvart lång men under färden från start till mål hinner jag som lyssnare genomgå en färd genom solen, natten och mitt egna inferno minst en gång. När den tar slut så har man inte släppt musiken en endaste gång.

Här under finner du en singelversion på låten.

Vienna - Ultravox

2008-11-14T11:17:00.000-08:00

Redan 1973 grundades Ultravox. Ett av alla dessa nostalgiska synthpop-band som under 80-talet blev ordentligt stora. Deras första album i slutet av 70-talet var dock inte mer synt än Roxy Music. När sedan John Foxx lämnade gruppen för sin solokariärr och Midge Ure tog över spakarna nådde Ultravox sin höjdpunkt under skiftet mellan 70- och 80-talet; det de släppte senare är det som de idag kanske främst förknippas med, synthpopen, och den känns väl kanske inte riktigt lika bra som deras tidigare musik. Under den här mellanperioden så var tillhörde Ultravox pionjärerna av undergenren New romantic tillsammans med bl.a. Japan. Då - 1980 - så kom Vienna, vilket är en av 80-talets enligt mig allra bästa album inom det elektroniska. Titelspåret är den låten som du längtar till redan när du sätter på skivan och det är också veckans låt.

Videon är historisk eftersom det var den första någonsin som använde sig av wide-screen. Dessutom är den väldigt bra.